mynningen ligga Great och Little Barrier island, och framför den i v. långt inträngande Waitemata-viken, på hvars södra sida Auckland ligger, öarna Rangitoto, Tapu, Motutapu, Waihehi och Ponui. (J. F. N.) Hauran är ett nu brukligt namn på ett 1,782 m. högt berg i Palestina ö. om Jordan, som i forntiden hette Salmon (jfr Ps. 68: 15 och Wetzstein, "Das batanäische Giebelgebirge", 1884) och ett därtill angränsande landskap, utmärkt för fruktbar jordmån (basaltmull) och förträffligt hvete. I forntiden räknades H. till Basan. Se Schumacher, "Das sydl. Basan" (i "Zeitschr. d. deutsch. Palestina-vereins", XX, 1897, s. 82 ff.). E. S—e. Hauran-banan, en smalspårig (1,05 m.) järnvägslinje från Damaskus till Mserib i Syrien (106 km.), byggd af samma bolag, som eger linjen Damaskus—Bejrut, öppnades 1894. Den har sedermera fortsatts af den s. k. Hedjas-banan (l. Hamidijebanan) till Mekka, af hvilken sträckan till Medina (1,300 km.) fullbordades 1908. (J. F. N.) Haurida, socken. Se Hagrida. Haus, Jacques Joseph, f. 1796, d. 1881, belgisk jurist, 1817 professor i Gent, ehuru född tysk, naturaliserad 1869. H. har gjort sig känd som kriminalist och ifrare för dödsstraffets afskaffande; den belgiska strafflagen af 1867 är väsentligen hans verk. Bland hans skrifter märkas La peine de mort (1867) och Principes généraux du droit belge (1869, 1874, 1879). (Rld.) <img l>Haúsa-soldat.

Haúsa (oriktigt Haussa), ett stort negerfolk i västra Sudan, hvilket förr skall ha bott på höglandet mellan Sokoto och Bornu och enligt egna traditioner kommit ännu längre öster ifrån, men som nu, blandadt med fulbe och underkufvadt af dem, utgör hufvudbefolkningen i de stora fulberikena Sokoto, Gando och Adamaua. Ursprungligen ett rent negerfolk, bibehålla de väl ännu negrernas färg, men andra drag visa en stark blandning med hamitiskt blod. De äro västra Sudans egentliga kulturfolk. De äro intelligenta och arbetsamma och sysselsätta sig mest med jordbruk, industri och handel, hvilken ofta drager dem långt bort, en och annan når ända till Kairo och Konstantinopel. De äro skickliga smeder, väfvare, färgare och guldsmeder. Af fulbe ha de mottagit islam, utan att vara fanatiska; de äro användbara soldater och värfvas som sådana särskildt i de engelska kolonierna. Deras språk utmärker sig icke blott för klangfullhet och jämnmått i fonetiskt hänseende, utan hela den grammatiska byggnaden eger trots sin rikedom en bland könsåtskiljande språk högst sällsynt klarhet och genomskinlighet i formbildningen. Det står icke i närmare släktskap med något af de andra negerfolkens språk, utan är en gren af den hamitiska språkfamiljen. Pronominal- och verbalformerna påminna såväl om motsvarande hamitiska som semitiska, och särskildt kunde personalbildningen i verbet i sin harmoniska enkelhet betraktas nästan som en grundtyp både för hamitisk och semitisk konjugation. Haúsaspråket — det enda språket i tropiska Afrika, som af infödingarna själfva bragts till skriftspråk, hvarvid en modifierad form af arabiska tecken användes — har vunnit stor utbredning öfver hela Central-Afrika, där det jämte och kanske äfven framför arabiskan och temāšigt räknas som det viktigaste handelsspråket. Flera arbeten öfver detta språk ha utgifvits af J. F. Schön samt af C. H. Robinson, språkprof (1896), grammatik, (1897), ordbok (jämte Brooks, 1899—1900), af Marré (1901), Mischlich (1902). I London har bildats (1892) The Hausa association, och i Cambridge har upprättats en lärostol för studiet af haúsaspråket och för folkets höjande genom utgifning af texter, öfversättning af bibeln. — Det område, som haúsa bebo, kallas Haúsaländerna och sträcker sig mellan 6° och 15° n. br. samt mellan 0° och 15° ö. lgd, upptagande en areal af 664,780 kvkm. med 18 mill. inv. Området består af de s. k. haúsa bókoi ("de sju Haúsa"), d. v. s. de bredvid hvarandra liggande områdena Biram, Daura, Gobir, Kano, Rano, Katsena och Segseg, samt Bánsa bókoi ("de sju oäkta"), d. v. s. de sedermera underkufvade områdena Sanfara, Kebbi, Nupe (l. Nyffi), Guari, Jauri, Joruba (l. Jariba) och Kororofa, i hvilka haúsaspråket är härskande, ehuru de ursprunglige infödingarna tala ett annat språk. De äro samlade till de stora staterna Sokoto och Gando samt Adamaua. Sultanen af Sokoto bär titeln de trognes behärskare (sseriki-n-musulmin) och uppbär i denna egenskap tribut äfven af bánsa bókoi. Befolkningen består af fulbe och haúsa samt till mindre del af tuareger och tukulörer. — Om haúsa föreligga genom arabiska historieskrivare (Ahmed Babas krönika), geografer och resande (Ibn Batuta m. fl.) historiska underrättelser (tämligen torftiga och okritiska), som fortlöpa ända från Muhammeds tid (600-talet). Det finnes t. o. m. en från midten af 16:e årh. ända till vår tid fortsatt krönika öfver den forna hufvudstaden Katsena. Haúsa synas omkr. år 1000 ha från mellersta Sudan trängt mot s. till området mellan Niger, Bornu och Benue och i början af 13:e årh. ha bildat en någorlunda enhetlig stat, Katsena, under fursten Komajo, hvars dynasti räknade endast fem härskare. Islam fann inträde kort efter 1400, genom inflytande af det muhammedanska herdefolket fulbe, som började intränga från trakterna kring mellersta Senegal redan på 1300-talet. Som Katsena-riket småningom sönderföll i flera småstater, försvagades folket genom inre strider, och slutligen lyckades det fulben Osman ibn Faudani att 1802 göra sig till herre öfver haúsafolket, hvarefter de gamle haúsahärskarna öfverallt ersattes af fulbe. Hufvudstad öfver hela riket blef Sokoto. Efter Osmans död (1817) delades riket mellan två bröder, den ene i Sokoto, den andre i Gando, hvilken senare var tributpliktig under den förre samt hade att hjälpa honom i krig. Deras ättlingar regera ännu. 1902 besatte engelsmännen Bidda, Kontagora och Jola samt i febr. 1903 äfven Kano. Därmed har det engelska väldet söderifrån trängt nästan fram till medelpunkten af det förfallna Sokotoriket. — Adamaua, som alltid stått i lös förbindelse med de båda andra haúsastaterna, hör nu till den tyska intressesfären. Litt.: C. H. Robinson,