begåfvade "vanedrinkaren"-målarprofessorn; stycket, som kom upp på scenen i Berlin före "Die weber", hvilken någon tid var förbjuden att uppföras, gjorde stor lycka. Detta var däremot icke genast fallet med "tjufkomedien" Der biberpelz (1893; "Bäfverpälsen", uppf. 1902), som däremot senare intagit en fast plats å repertoaren och som är en bitter, utomordentligt kvick satir på tyskt ämbetsmannaväsen och som med en viss sympati skildrar en förslagen tjufkona, en underlig humoristisk blandning af sträfsamhet och godmodighet, tjuflusta och lögnaktighet. Af större betydelse var emellertid Hanneles himmelsfahrt, äfven kallad Hannele (1893; "Hannele", uppf. 1896), ett drama, där H:s sinne för mystisk poesi och naturalistisk skildringskonst på ett egendomligt sätt förenats; i en harmonisk enhet möta här ideell sagopoesi och bonderealism; stycket är intet egentligt drama, snarare en dramatisk "dikt"; det skildrar en stackars fattig, af sin styffader misshandlad varelse, den fjortonåriga murardottern Hanneles sista drömmar, innan hon, som i sin nöd sökt dränka sig, ger upp andan; på ett underbart sätt har H. sammanflätat motiv från hennes sagoläsning och bibelkunskap, med de dystra lefnadsminnen hon samlat, och sålunda växla bilder ur den naturalistiska värld, som omger henne, med en idealvärld, som likaledes eger poetisk verklighet. I det historiska skådespelet Florian Geyer (1895, omarb. 1902) har H. försökt dramatisera ett motiv från bondekrigets dagar, eftersträfvande en viss arkaistisk ton. Det är ett massdrama, som afser att visa, hur bondekraften spränger sina fjättrar; stycket gjorde ingen scenlycka. Oerhörd framgång vann det versifierade sagodramat Die versunkene glocke (1896, "Den sjunkna klockan", uppf. 1898 i öfv. af A. Sandberg), som utkommit i ett sjuttiotal upplagor och spelats öfver hela Tyskland; ämnet är delvis detsamma som i "Einsame menschen", men omsatt i annan skala, en romantiserad och versifierad sagostil i st. f. en naturalistisk hvardagsomgifning, det skildrar en osäker, vacklande konstnärsnatur, som slites mellan sin trogna maka och den hans konst främjande, trolska älfvan Rautendelein; i skådespelet finnas många motiv, som peka på förebilder som Ibsen, Shakspere, Goethe, Wagner (Tannhäuser), Aristofanes, men det hela är dock boret ur H:s egen stämning, som här klingar fulltonig — oberoende af alla naturalistiska tillsatser, frånsedt de Böcklinska faunerna — detta desto mera som dramat tvifvelsutan utgör en poetisk omdiktning af djupt ingripande tilldragelser i H:s eget personliga lif; dramat har gifvit anledning till många uttolkningar. Efter denna konstnärstragedi, som gjorde H:s namn till den tyska scenens mest populära, följde det naturalistiska Fuhrmann Henschel (1898, "Formannen Henschel", uppf. 1901), som gripande skildrar, hur en hederlig, godhjärtad, lättrogen bonde blir offer för en beräknande, elak kvinna. I Schluck und Jau (1900) bearbetar H. ett gammalt skämtmotiv (detsamma som legat till grund för "Jeppe" och förspelet till "Så tuktas en argbigga"); Michael Kramer (s. å.) upptar ett ämne ur konstnärsvärlden, en fars sorg öfver en förlorad son; Der rote hahn (1901) är en fortsättning af "Der biberpelz", men betydligt svagare. I Der arme Heinrich (1902) omdiktade H. Hartmann von Aues medeltidssaga om den fattige Henrik, hvars spetälska botas genom den uppoffring hans förpaktares dotter erbjuder; H. har dock knappast gifvit ämnet någon fördjupad psykologi och mera dialogiserat än dramatiserat motivet, i det han ej till fyllest begagnat ämnets dramatiska poänger; diktionen är sällsynt vacker. Rose Bernd (1904) är åter en naturalistisk skildring af en stackars bondflickas martyrium, en ny gripande variant af barnamordstragedien, hvilken bäres af djup medkänsla, Elga (1905, skrifven redan 1896, "Elga", uppf. på Sv. teatern 1908) är en lätt dramatisering af en novell af Grillparzer; stycket har uppförts med stor framgång, det är en färgrik äktenskapstragedi med polskt motiv, en äkta mans kärlek, misstankar, svartsjuka, förtviflan, hämnd. Und Pippa tanzt. Ein glashüttenmärchen (1906), för oss åter till romantiska nejder; ur en naturalistisk början utvecklar H. här ett oklart, svårtydt symboliskt drama, i hvilket strödda skärfvor från nyromantikens sagodramer och folksagor omskakats med Ibsenska och Goetheska motiv. Stycket har uttolkats på olika sätt, konstnären synes här mer än lofligt ha lekt kurra gömma med läsaren eller åskådaren. Die jungfern vor Bischofsberg (1907) är ett lustspel utan större anspråk, närmast satiriserande skollärarpedanteriet. I König Karls geissel (1908) har H. ånyo dramatiserat en gammal legend, hvilket äfven är fallet med den 1909 uppförda Griselda. 1908 utkom äfven en reseskildring Griechischer frühling. H. har flera gånger erhållit österrikiska Grillparzerpriset och äfven af den sakkunniga nämnden föreslagits till Schillerpriset, ehuru detta strandat på högre veto. I det hela företer hans konstnärskap, trots utomordentliga förtjänster i karaktärsskildring och poetisk intuition, ett visst vacklande och en brist på målmedvetenhet. I sina bästa arbeten har han emellertid alstrat något af det yppersta inom nyare tysk dramatik och detta både som naturalist och som symbolist. Han har ådagalagt en sällsynt förmåga att tillgodogöra sig och sammansmälta olika strömningar. Litt.: Bartels, "G. Hauptmann" (2:a uppl. 1907), A. v. Hanstein, "G. Hauptmann", H. C. Woerner, "G. Hauptmann", P. Schlenther, "G. Hanptmanns lebensgang und dichtung" 4:de uppl. 1898). 2. K. W—g. Hauptstein [-stajn], skans vid Mainz, byggdes 1633 af svenske generalkvartermästaren Morsheuser. L. W:son M. Haupt- und staatsactionen kallas de repertoarstycken, som uppfördes af kringresande tyska skådespelartrupper ung. 1680—1740. De hopsattes af äldre dramer, romaner eller historiska arbeten, utarbetades vanligen ej i detalj — en stor del af dialogen improviserades på scenen — och innehöllo i allmänhet en allvarlig hufvudhandling med burleska (Hanswurst) tillsatser. Styckenas hufvudpersoner voro berömda, med hög rang utmärkta personer från forn- eller nyare tiden, bibliska eller världsliga historien; svulst och plumphet frodades i dialogen. Holberg parodierade dem i "Ulysses von Ithacia". På 1800-talet ha åtskilliga blifvit tryckta, bl. a. "König Carl der zwölfte vor Friedrichshall" (1845 och 1888). Se K. Heine, "Das schauspiel der deutschen wanderbühne vor Gottsched" (1889). Hauraki [ha͡u'rāki], vik på östra kusten af Nya Zeelands nord-ö, öfver 100 km. lång och 30—50 km. bred, begränsad i ö. af halfön Coromandel. I dess sydligaste ända, Firth of Thames, utmynna floderna Waihou och Piako. Utanför