öfriga ämbetsmän af guvernören. Till Förenta staternas representanthus sänder territoriet 1 delegerad. Ingen kinesisk arbetare får från territoriet inflytta till Förenta staterna, och kongressakten af 26 febr. 1885, som förbjuder införsel af utlänningar under kontrakt eller förpliktelse att utföra arbete i Förenta staterna, har utsträckts till H. Hufvudstad och den enda staden på öarna är Honolulu, på Oahu. Historia. Enligt en hawaiisk berättelse skulle på 1520-talet två spanska fartyg ha strandat på Hawaii, men besättningarna räddats och slagit sig ned där, hvarest deras afkomlingar stucko af genom sin ljusare färg. Denna berättelse är troligen sann; fartygen tillhörde den expedition, med hvilken A. de Saavedra 1527 företog den första färden från Mexico till Filippinerna. En annan spanjor, J. Gaetano, upptäckte öarna, sannolikt 1542, och deras läge bestämdes 1567 af Mendana. På spanska sjökort från 1500-talet finnas i denna del af Stilla oceanen några öar (La Mesa, Los Monges m. fl.), men upptäckten bortglömdes alldeles. Öarna återfunnos af Cook (20 jan. 1778), och han kallade dem efter en amiralitetslord Sandwichöarna. På sin återresa från trakterna kring Berings sund blef han ihjälslagen af infödingarna i Kealakeakua på Hawaiis västra kust. Vid denna tid var ögruppen delad i tre stater, men den kraftfulle höfdingen Kamehameha den store (d. 1819) på Hawaii, "Söderhafvets Napoleon", förenade alla öarna till en stat 1810, ordnade förvaltningen, höjde handeln och beredde hedendomens fall samt kristendomens införande. Hans son Kamehameha II (1819—24) förbjöd tabu och fetischism på alla öarna, sedan kristendomen predikats därstädes af amerikanska missionärer. Konungen och drottningen besökte 1824 London och dogo där i mässlingen. Kamehameha III (1824—54) gaf landet en konstitution (1840). Med Kamehameha V, under hvilkens regering svensken A. Fornander (se denne) intog en betydande ställning inom administrationen, utdog 1872 den förste Kamehamehas manliga ätt. Man valde då till konung en ättling af denne på kvinnosidan och efter dennes snart följande död en annan sådan David Kalakaua (1874—91), som satte sig i stora skulder, särskildt genom sina resor i Amerika och Europa. Då han dog barnlös, blef hans syster Liliukalani (1891—93) drottning, hvilken störtades genom en revolution 1893. H. blef då republik och erhöll en ny republikansk författning 4 juli 1894. Men redan på våren 1897 genomdref ett mäktigt parti — trots Japans protester —, att öarna skulle ansluta sig till Förenta staterna. Orsaken därtill var, att konkurrensen med japanerna, som tycktes ha för afsikt att annektera H., blef för de hvite arbetarna, handtverkarna och köpmännen rent af ruinerande, och då ingen möjlighet fanns att utan fara uppsäga den traktat, hvilken behandlar japanerna som den mest gynnade nation, började man på H. fästa sina förhoppningar vid Förenta staterna. I juni 1897 afslöts ock emellan H. och dessa en traktat, enligt hvilken H. för framtiden skulle utgöra en integrerande del af Förenta staterna, som garanterade H:s område, öfvertogo en del af dess statsskuld och lofvade att betrakta dess invånare (med undantag af kineserna) som amerikanska medborgare, men låta regering och parlament funktionera, tills ny författning utarbetats. Mot denna traktat inlade Japan den skarpaste protest. Slutligen lät presidenten Mac Kinley 12 aug. 1898 hissa amerikanska flaggan i Honolulu. — Sedan 14 juni 1900 bilda öarna ett territorium i Amerikas förenta stater. Den afsatta drottningen erhöll 1903 af unionen en skadeersättning af 425,000 doll. Litt.: A. Fornander, "An account of polynesian race... and the ancient history of the hawaiian people to the times of Kamehameha I" (3 bd, 1878—85), Bastian, "Zur kenntniss Hawaii's" (1883), Anrep-Elmpt, "Die Sandwich-inseln" (1885), Hillebrand, "Flora of the Hawaiian islands" (1888), Dana, "Characteristics of volcanoes" (1890), Marcuse, "Die hawaiischen inseln" (1894), Owen, "The story of H." (1898), Young, "The real H." (1899), Logan, "Hawaii" (1903), E. Kraft, "Antropologiske meddelelser om kanakerne" (i "Ymer" 1891). J. F. N. Hávamál, Den höges (Odens) sång, en eddadikt, hvari flera dikter och diktfragment, som innehållit tänkespråk, blifvit sammanfattade; Müllenhoff ("Deutsche altertumskunde", 5, s. 250 ff.) urskiljer sex delar. Förra delen innehåller praktiskt kloka lefnadsregler, i hvilka mod, försiktighet och mannavett äro de egenskaper, som i främsta rummet prisas och åtskilliga betraktelser om umgänget med främmande människor meddelas, hvarefter slutligen några strofer följa, som syfta på myten om bortröfvandet af skaldemjödet. Uti den senare delen af Hávamál (som man ock har kallat Loddfafnesmal), hvartill ansluter sig stycket om Odens runor, uppträder Oden visserligen också som en god rådgifvare, men framför allt som den, hvilken med sin magiska runkunskap kan afvärja allehanda sorger och olyckor samt förvärfva sig en varaktig sällhet i lifvet. Hávamál är troligen diktadt i Norge omkr. 900. Th. W. (B—e.) Havana [avāna], La. Se Habana. Havanna, mindre riktig namnform för Havana. Om H.-cigarrer och H.-tobak se Cigarr, sp. 310, 313. Hávarðar saga isfirðings l. Hávarðar saga halta ("Sagan om Havard isfjording" l. "Sagan om H. den halte") hör till de yngre islänningasagorna och förskrifver sig från början af 1300-talet. Dess hjälte, skalden Havarð, är visserligen historisk, likaså hans son Olav, som dräptes af en isfjordsk höfding; men f.ö. är sagan ingalunda tillförlitlig: författaren rör ihop personer och har klena kunskaper i Västlandets geografi. Sagan rör sig kring dråpet på Olav Havardsson och faderns hämnd på dråparen samt slutar med H:s flykt från Isafjorden och bosättning i Svarfaðardalen på Nordlandet samt hans död. Flera visor af H. citeras; en del är äkta, men illa medfaren af tradition och afskrifvare. — Att döma af "Landnámabók" måtte det ha funnits en äldre saga om Havard, men om denna känna vi intet. Den föreliggande, yngre sagan är utgifven 1860. R. N—g. Hawarden [hā'dn] l. Harden, köping i engelska grefsk. Flint (norra Wales). 5,732 inv. (1901). I trakten finnas rika stenkolslager samt ett värdefullt lager af lera, hvaraf tillverkas lergods, dräneringsrör och eldfast tegel. I närheten ligger Hawarden castle, byggdt 1752, på ruinerna af det gamla slottet af samma namn, som på Cromwells tid innehades af öfverdomaren Glynne. 1874—98