d. 1886, författade Poems (1805), Sonnets and other poems (1857), Avolio: a legend of Cos (1860), Legends and lyrics (1872) och The mountain of the lovers (1875), hvilka åtnjöto stor folkgunst i Södern, hvars tänkesätt han delade och på hvars sida han deltog i inbördeskriget. En fullständig samling af H:s dikter utkom 1882. 1. V. S—g. Hay-Pauncefote-fördraget [he͡i'-på̄'nsfət-]. Se Clayton-Bulwer-fördraget och Hay, J. Haytorit [he͡i-] Tripe, miner., kalcedonpseudomorfoser efter datolit från järngrufvan vid Haytor i Devonshire. A. Hng. Hayu. Se Haju. Hayward [he͡i'ωəd], Abraham, engelsk skriftställare, f. 1801, d. 1884, studerade juridik och vardt 1832 advokat, grundlade och redigerade under många år "The law magazine", öfversatte Savigny, Goethes "Faust" (på prosa, många uppl.) m. m. samt var ända till sin död en betydande faktor i Londons litterära och politiska societet. Han medarbetade i tidskrifter och tidningar, där hans innehållsrika, ofta gaddiga artiklar väckte mycken uppmärksamhet; de samlades sedan i fem bd, 1858—74; ett urval i 2 bd utkom 1878. Stor gastronom och vistspelare, har H. äfven riktat bokvärlden med Art of dining (1852, många uppl.) och Short rules for modern whist (1878); vidare äro att nämna Goethe (1877) och Sketches of eminent statesmen and writers (2 bd, 1880). H:s Select correspondence utkom 1886 i 2 bd med H:s biografi af Carlisle. <img l>

Haüy [ayi']. 1. René Just H., fransk mineralog, f. 1743 i S:t Just (Picardie), d. 1822 i Paris, utnämndes 1764 till lärare vid Collège de Navarre och ingick i andliga ståndet. En tillfällighet bragte honom att egna sig åt mineralogien. Han tappade i golfvet en kalkspatskristall och kom vid undersökning af bitarna att tänka på den geometriska lagen för kristallformerna. 1784 offentliggjorde han sitt epokgörande kristallografiska system i Essai d'une théorie sur la structure des cristaux och blef på grund af detta arbete invald i Franska vetenskapsakademien. Mineralogien har dessutom honom att tacka för flera andra arbeten af första rang, såsom Traité de minéralogie (1801; 2:a uppl. 1822), Traité des caractères physiques des pierres précieuses (1817) och Traité de cristallographie (1822). Därjämte gjorde han viktiga upptäckter i elektricitetsläran (pyroelektriciteten) och utgaf däri bl. a. Exposition raisonnée de la théorie de l'électricité et du magnetisme (1787). H. blef 1793 led. af kommissionen för bestämmande af mått och vikter och 1794 konservator vid Cabinet des mines samt utnämndes 1802 till professor vid Muséum d'histoire naturelle. Efter Napoleons fall afsattes H. af restaurationens män från sina ämbeten och tillbragte sina sista lefnadsår i stor fattigdom. Se Kristallografi. <img l>

2. Valentin H., den föregåendes broder, fransk blindpedagog, f. 1745 i S:t Just, d. 1822 i Paris, var i sin ungdom anställd i franska utrikeskabinettet. Upprörd öfver fattiga blindas löjeväckande sätt att som utspökade musikanter på bulevarderna skaffa sig sitt uppehälle och måhända påverkad af Diderots "Lettre sur les aveugles", började han 1784 undervisa en blind tiggare och väckte vid en offentlig uppvisning med honom sådant uppseende, att han erhöll medel till att 1785 öppna en skola för blinda (se Blindanstalter), den första i sitt slag. Undervisning meddelades i vanliga skolämnen, handtverk och musik. 1786 utkom H:s hufvudverk, Essai sur l'éducation des aveugles, tryckt med stora upphöjda och svärtade bokstäfver för att kunna läsas af både blinda och seende. Boken anses vara det första blindtrycket. 1802 aflägsnad från skolan af Bonaparte, öfverflyttade han, då hans enskilda läroverk Musée des aveugles ej bar sig, till Ryssland, där han verkade i 11 år. Under ditresan gaf han impulsen till inrättandet af den första nordtyska blindskolan (se Blindanstalter). Sina sista år tillbringade han fullkomligt förgäten hos sin bror. Först efter H:s död blef hans verk uppskattadt, och en präktig minnesvård öfver honom pryder nu den af honom grundlagda skolans gård. 1. (A. Hng.) 2. G. Å. Haüyn [ayīn] Bruun-Neerg., miner., ett efter reguljära systemet kristalliserande, vanligtvis lasurblått, stundom ofärgadt mineral, isomorft med sodalit och hörande till leucitgruppen. Dess kemiska sammansättning, Na₂ Ca (Na SO₄ Al) Al₂ (Si O₄)₃, anger detsamma vara en förening af sulfat och silikat. Förekommer i ytlavor (Vesuvius, Albanobergen, Andernach, Kaiserstuhl m. fl. ställen). A. Hng. Hazára, distrikt i brittisk-indiska divisionen Peshawar i Punjab, en smal dal i yttre Himalaya, mellan Indus i v. och Kashmir i ö. 7,746 kvkm. 560,288 inv. (1901). Hufvudstad: Abbottabad. 7,764 inv. (1901). (J. F. N.) Hazara, en mongolisk stam, som jämte den befryndade mongoliska aimak-stammen är, sedan Timur-Lenks dagar (början af 1400-talet), bosatt i norra Afganistan mellan Herat och Kabul. Hazara bo i ö., aimak i v. De egentliga hazara tala till allra största delen persiska, blott aimakerna ha bevaradt sin visserligen af persiska påverkade mongoliska dialekt. Hazara äro till antalet omkr. 600,000, fördelade på omkr. 14 stammar under emiren af Afganistan. De lefva af fårskötsel och någon industri (tillverkning af mattor o. d. af ull). K. F. J. Hazard [aṡār], Désiré. Se Feuillet, O. Hazaribagh [hāṡərībā']. 1. Distrikt i brittisk-indiska divisionen Chutia Nagpur, Bengalen. 18,184 kvkm. 1,177,961 inv. (1901). Stenkolsgruvor. — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt. 15,799 inv. (1901). (J. F. N.) Hazebrouck [aṡbrokk], arrondissemangshufvudstad i franska dep. Nord, vid Bourre och den till Lys