hvarför Sam. Foote (se d. o.), som var H:s direktör 1747—77, en tid fann sig föranlåten att drifva den under namn af tehus, med gratisföreställningar och betalning för förtäringen. Den innehades därefter af George Colman d. ä. och d. y. (se dessa). Den senares svåger Morris ref ned teaterhuset och byggde i stället det nuv. (se fig.), öppnadt 1821. Direktörer för H. ha vidare varit bl. a. skådespelaren Benj. Webster 1837—53, makarna Bancroft, som 1878 väsentligen ombyggde husets inre, H. Beerbohm Tree 1887—95 och sedan dess Fr. Harrison. Lustspelet och det allvarliga dramat äro bofasta på H:s scen. E. F—t. Haymerle [ha'j-], Heinrich Karl von, friherre, österrikisk statsman, f. 1828 i Wien, d. där 1881, deltog 1848 i studentupproret i Wien och undgick endast med svårighet dödsstraffet. 1850 inträdde han på den diplomatiska banan, var envoyé 1869—72 i Aten och 1872—76 i Haag samt ambassadör 1877—79 i Rom. H. deltog 1878 som en af Österrikes fullmäktige i Berlinkongressen och blef 1879 efter Andrassy utrikesminister. Han lyckades återställa ett godt förhållande med Italien och befästa alliansen med Tyska riket. Jfr v. Arneth, "Heinrich freiherr von H." (2:a uppl. 1882). Hayn [hajn], Friedrich, tysk astronom, f. 14 maj 1863 i Auerbach, blef 1891 observator vid observatoriet i Leipzig, var 1894—96 astronom vid Reichsmarineamt och anställdes ånyo i Leipzig 1896. Hans förnämsta arbete är Selenographische koordinaten (3 dlr, 1902—07), undersökningar öfver månen. B—d. Haynald [haj-], Lajos, ungersk kardinal, botanist, f. 1816, d. 1891, biskop i Gyulafehérvár (Karlsburg) 1852—61, ärkebiskop af Kalocsa 1867 och kardinal 1879, var en af det moderna Ungerns förnämsta andliga och parlamentariska talare. Han skref ett arbete öfver bibelns växter, skänkte sitt herbarium och botaniska bibliotek, som hörde till de rikaste och fullständigaste i Europa, till ungerska nationalmuseet och offrade millioner floriner för allmännyttiga ändamål, bl. a. på inrättandet af ett gymnasium och observatorium i Kalocsa. Haynau [ha'j-] l. Hainau, stad i preussiska reg.-omr. Liegnitz (Schlesien), 15 km. n. v. om Liegnitz. 10,119 inv. (1905). Tillverkning af handskar, metallvaror, papper, läder och konstgjorda gödselmedel. Spannmålshandel. 26 maj 1813 tillfogade preussarna under Blücher fransmännen under Maison ett nederlag i närheten af H. (J. F. N.) Haynau [ha'j-]. 1. Wilhelm Karl von H., friherre, kurhessisk generallöjtnant, naturlig son till kurfursten Vilhelm I af Hessen-Kassel, f. 1779, d. 1856, blef 1847 pensionerad efter långvarig tjänstgöring i hessiska armén, men utsågs trots sin höga ålder och bräcklighet under 1850 års författningsstrider till hessiska arméns öfverbefälhafvare (30 sept.) med order att kufva folkrörelserna i Kassel. De fleste officerarna vägrade honom emellertid lydnad och begärde sitt afsked (9 okt.), under det ständerutskottet anklagade honom inför generalauditoriatet för högförräderi. Han drog sig därefter snart tillbaka till privatlifvet. <img l>

— 2. Julius Jakob von H., den föregåendes broder, naturlig son till kurfursten Vilhelm I af Hessen-Kassel, friherre, österrikisk general, f. 1786, d. 1853, deltog med utmärkelse i Österrikes krig mot Napoleon och befordrades under fredsåren 1815—48 till fältmarskalklöjtnant och divisionsbefälhafvare i Ungern. Vid revolutionens utbrott i Italien 1848 erbjöd sig H. frivilligt till tjänstgöring i kriget och utnämndes till kommendant i Verona. Genom sin skicklighet bidrog han i hög grad till segern vid Custozza (1848) och till Peschieras fall (s. å.). 1849 utkräfde han hämnd på Ferraras invånare för några förolämpningar, som tillfogats österrikiska soldater, samt kufvade (31 mars—1 april) upproret i Brescia med sådan stränghet, att han förvärfvade sig tillnamnet "Brescias hyena". Därefter öfvertog H. befälet öfver belägringstrupperna vid Venezia, men kallades (i maj) att som fälttygmästare anföra de österrikiska trupperna i kampen mot ungrarna. Han besatte Budapest och Szegedin samt uppref den ungerska Theissarmén i slagen vid Szöreg (5 aug.) och Temesvár (9 aug.). Under det H. genom sina segrar befäste sitt anseende som skicklig och djärf fältherre, gjorde han sig på samma gång allmänt hatad genom sin hårdhet mot de besegrade, särskildt ådagalagd genom afrättningar af flera insurgentledare i Pest och Arad (6 okt.). Efter pacifikationen utnämndes han till armébefälhafvare och ståthållare i Ungern, utöfvade som innehafvare af dessa ämbeten en fullständig militärdiktatur, men entledigades till följd af tvister med regeringen helt plötsligt (6 juli 1850) från dessa ämbeten. H. grundade "Die Haynau-stiftung", en fond för understödjande af invalider samt änkor och barn efter militärer. Jfr biografi öfver H. af Schönhals (1875). — 3. Friedrich Wilhelm Karl Eduard von H., son till H. 1, friherre, kurhessisk militär, f. 1804, d. genom själfmord 1863, deltog 1849 i danska fälttåget och mottog 1850 provisoriskt ledningen af kurhessiska krigsdepartementet, blef 1853 generalmajor och verklig krigsminister, men afgick 1855, på samma gång som Hassenpflug ur ministären. H. blef generallöjtnant 1857. (V. S—g.) Hayne [he͡i'n]. 1. Robert Young H., nordamerikansk politiker, f. 1791 i Colleton, Syd-Carolina, d. 1839, deltog i 1812 års krig mot England och var 1823—32 senator för Syd-Carolina. Som sådan tillhörde han Calhouns trognaste anhängare, ifrade i sydstaternas intresse för frihandelspolitik och höll energiskt på de enskilda staternas rättigheter gentemot de centrala myndigheterna. Hans tvekamp i senaten med Daniel Webster om Unionens väsen under tariffstriderna 1832 blef vida berömd. Då Syd-Carolina s. å. sökte trotsa unionsmyndigheterna (jfr Nullifikation), valdes H. till statens guvernör och träffade t. o. m. förberedelser för väpnadt motstånd mot unionstrupperna, men presidenten Jacksons fasthet och en af Clay genomförd kompromiss gjorde slut på krisen. Jfr biografi af P. H. Hayne (1870). — 2. Paul Hamilton H., den föregåendes brorson, amerikansk skald, f. 1830,