<img l>

s. å. till hufvudlärare i modersmålet vid Nya elementarskolan i Stockholm och blef 1864 lektor i svenska språket och litteraturhistoria vid Seminarium för bildande af lärarinnor därstädes. Han sysslade vid sidan af undervisningen äfven med litterära arbeten och utsågs till sekreterare vid det 1869 i Stockholm sammanträdande Nordiska rättstafningsmötet. Genom de arbeten han med anledning häraf utgaf framstår han som en märkesman inom den svenska rättstafningens historia. Sin egentliga lifsgärning fullbordade han dock inom ett helt annat område. Under en resa i Dalarna 1872 hade hans intresse blifvit riktadt på den gamla, äfven i dessa konservativa bygder försvinnande allmogekulturen. Han insåg genast, hur nödvändigt insamlandet af alla gamla föremål vore, för att det i framtiden skulle blifva möjligt att rätt kunna studera allmogens lif under svunna tider och som frukt af dessa studier gifva en sann bild af det svenska folkets kulturella utveckling. Med oförtrutet nit grep han sig an med denna uppgift, och redan 24 okt. 1873 kunde han öppna sina samlingar för allmänheten. Det rastlösa insamlandet fullföljde han alltjämt med beundransvärd energi, och ingenting försmåddes, allt medtogs. Till en början riktades hans uppmärksamhet uteslutande på allmogeföremål, ej blott inom Sverige, utan äfven utom, i det han sträckte sin samlarverksamhet öfver hela Skandinavien; otvifvelaktigt stod också H:s hela verksamhet i andlig frändskap med den på 1860-talet härskande skandinavismen. Småningom vidgades hans intresse, så att inom hans samlingar alla samhällsklasser blefvo representerade. H:s uppfattning, att museiföremålen helst skulle så uppställas, att deras användande blef tydligt, förde honom till anordnandet af stuguinteriörer och landskapsbilder med figurer i. Han nådde härigenom visserligen ej fullt sin första afsikt, men väl att gifva allmänheten stämningsbilder, hvilka på samtiden verkade synnerligen tilltalande och otvifvelaktigt bidrogo att grundlägga den popularitet, som museet än i dag har att glädja sig åt. Samlingarna, som först kallades Skandinavisk-etnografiska museet, öfverlämnade han 1880 till svenska folket och förändrade samtidigt namnet till Nordiska museet (se vidare d. o.). — Redan vid denna tid (1880) börjar, efter uttalanden i bref att döma, tanken på bildandet af ett friluftsmuseum uppstå hos honom, men det dröjde ännu 11 år, innan det lyckades honom att förverkliga denna tanke, i det att Nordiska museets afdelning å Skansen på Djurgården i Stockholm 1891 öppnade sina portar för allmänheten. Redan från första början omfattade Skansen såväl en kulturhistorisk som en naturvetenskaplig afdelning (zoologisk, botanisk och mineralogisk). Skansen blef H:s skötebarn. Där hade han långt bättre tillfälle än i det egentliga museet att kunna förverkliga sitt ideal. Dit samlade han från Sveriges olika bygder stugor, ja hela gårdar, hvilka med sina gamla inredningar och husgeråd frammanade bilder från svunna tider långt kraftigare och lifligare än de i museisalarna utställda föremålen förmådde gifva. Men för H. var detta ej nog, han ville göra den svunna tiden lefvande igen. Insamlade folkdansar och låtar, bortglömda folklekar och gammalt svenskt skämtlynne, allt lät han taga gestalt, så att det lefde upp och rörde sig på dansbanor, i stugor och ute på Skansen. Ingen Skansbesökare kunde undgå att märka den mäktiga ström af fosterlandskärlek, som bar upp och förde fram allt detta och som dessutom tog sig uttryck i det festliga firandet af våra stora minnen. Skansen blef ej blott H:s skötebarn, utan hela det svenska folkets. Den arbetsbörda, som hvilade på H., var ofantlig, och därtill kom, att han ständigt hade att kämpa med ekonomiska svårigheter, men aldrig misströstade han, och när ett mål var vunnet, sträfvade han genast mot ett nytt. Redan från första början förstod han att göra den stora allmänheten till medarbetare, och få företag ha också blifvit så populära som de han ledde. Nordiska museet har också vuxit till en betydande institution, och den insats H:s lifsgärning gjort i den svenska kulturutvecklingen, kan väl knappt ännu öfverskådas. H. var ej blott en outtröttlig samlare — sådana har det funnits många —, utan på samma gång en fosterlandsvän och entusiast, en känslomänniska, som äfven hos andra ville väcka till lif samma känslor som hos honom rörde sig med sådan styrka. Bland H:s utgifna arbeten märkas Det svenska bibelöfversättningsarbetet (i "Svensk literaturtidskr.", 1868) och Om svensk rättstafning (2 afh., 1870—71), innehållande dels Om rättstafningens grunder, dels Redogörelse för nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i det svenska stafningssättet. Han deltog dessutom i redigerandet af "Läsebok för folkskolan" och utgaf

Artur Hazelius' graf på Skansen.