talmuds mischna (se nedan) föreliggande språket, som kan betraktas som en fortsatt utveckling af fornhebreiskan, och det moderna, på rent mekaniskt sätt genom upptagande af en mängd främmande element utbildade språk, som af lärda judar sedan 11:e årh. åter infördes som bokspråk (jfr Rabbinska språket och litteraturen). Då efter den äldre hebreiskans utdöende samlingen af G. T:s kanon närmade sig sin afslutning (jfr Bibel), började judarna dels att kritiskt bearbeta och förklara sina heliga skrifter, dels att öfversatta dem på olika språk. Den äldsta öfversättningen är den s. k. "70 uttolkares" eller "Septuaginta" (LXX) till bruk för grekisktalande judar i synnerhet i Egypten (i 2:a årh. f. Kr ). Något senare uppstodo i Palestina och Babylon, genom småningom skeende öfverarbetningar, de arameiska öfversättningar eller parafraser, som kallas targum (se d. o.). Den sista af de judiska öfversättningarna är psalmtargumen (från 9:e årh.). Den kritiska bearbetningen och tolkningen nedlades i den berömda talmud (se d. o.), hvars egentliga text, den i 2:a årh. afslutade mischna, är skrifven på hebreiska och hvars yngre del, den först i 6:e årh. afslutade gemara, är skrifven på ett hufvudsakligen arameiskt språk, talmudiskan. De heliga skrifterna voro, liksom all semitisk skrift, urspr. konsonantiska texter, och dessas nuv. vokalisering, uttal, betoning och sångartade föredragningssätt hvila på en tradition, som fortplantats i de rabbinska skolorna. Först efter talmuds afslutning (6:e årh.) blef denna tradition definitivt fastställd och i skrift fixerad (i 7:e årh. e. Kr.) genom judiska lärda, de s. k. massoreterna (se d. o.), hvilka uppfunno ett noggrant detaljeradt system af vokaler, accenter och diakritiska, öfver och under textens konsonanter satta tecken. I 10:e årh. började slutligen, under inflytande af arabernas föredöme, hebreiskans grammatiska bearbetning. De förste judiske grammatici voro R. Saadja, R. Jehuda ben Chajjug (omkr. år 1000) och R. Jona (omkr. 1030); de förnämste äro Abraham ben Esra, vanligen kallad Ibn Esra (d. 1167), och David Kimchi (d. efter 1235). Bland de kristne grundlades den hebreiska språkkunskapen af den berömde Joh. Reuchlin (d. 1522) och Joh. Buxtorf (d. 1629), hvilka dock h. o. h. följde den judiska traditionen. Först i 19:e årh. erhöll hebreiskan en fullt vetenskaplig behandling genom W. Gesenius (d. 1842), H. v. Ewald (d. 1875), J. Olshausen (d. 1882), J. Fürst (d. 1873) m. fl. Det bästa hebreiska lexikonet är Gesenius' "Hebräisches und chaldäisches handwörterbuch über das alte testament" (14:e uppl. utg. af Buhl, 1905). En så vidt möjligt fullständig öfversikt af alla i G. T. förekommande ordformer finnes hos Mandelkern, "Veteris testamenti concordantiæ hebraicæ atque chaldaicæ" (1896). De förnämsta nyare hebreiska grammatikor äro författade af Stade ("Lehrbuch", 1879), König ("Lehrgebäude", 1881—97) och Gesenius-Kautzsch ("Hebräische grammatik", 28:e uppl. 1908). Hebreisk fornkunskap, detsamma som biblisk arkeologi (se d. o.). Hebreisk skrift. De bokstafsformer, med hvilka såväl alla nu befintliga handskrifter af G. T. äro skrifna som bibelupplagorna tryckta, äro icke de, som allra först begagnades af hebréerna. Den oss bekanta äldsta formen af hebreisk skrift finnes i den s. k. Siloainskriften (se d. o.) från 8:e årh. f. Kr., och med denna öfverensstämma i det allra närmaste icke blott de judiska myntens typer (från 2:a årh. f. Kr.), utan äfven den urgamla Mesainskriftens bokstafsformer (fr. 9:e årh. f. Kr.). Denna fornhebreiska skrift är åter nästan identisk med den feniciska skriften, den bekanta prototypen till alla Europas alfabet. Ur denna stenskrift uppstod tidigt, genom skrifning på mjukare material (trädbark, skinn o. d.), en något smidigare typ, hvilken samaritanerna efter sin skilsmässa från judarna bibehöllo i sina handskrifter af Pentateuken, under det att judarna småningom utbytte stenskriften mot en arameisk skrifform. Ur denna senare uppstod (antagligen i 3:e årh. f. Kr.) den nu allmänt brukade s. k. kvadratskriften, som äfven kallas "assyrisk skrift" och mera liknar arameiskt alfabet, i synnerhet det palmyrenska, än den urspr. hebreiska stenskriften. De judiska manuskripten delas i två grupper: 1) de officiella synagogsrullarna, hvilka innehålla blott Pentateuken i konsonantisk text utan den massoretiska vokalsättningen och alltid äro skrifna på särskildt beredt pergament; 2) enskilda handskrifter i alla format och af allt slags material, omfattande hela bibeln eller delar däraf och ofta försedda med vokaltecken. I alla dessa handskrifter är kvadratskriften fullkomligt fast. Man åtskiljer blott två slag: den hos tyska och polska judar brukliga spetsiga och lodräta "tamskriften" (med orätt tillskrifven R. Tam, Raschis dotterson) samt den af spanska och österländska judar nyttjade, mera afrundade "välska skriften". Men ur kvadratskriften utbildades sedermera dels, för vetenskapens behof, den s. k. "rabbinska skriften", med hvilken en stor del af den nyare hebreiska litteraturen tryckes, dels den moderna "judiska kurrentskriften", som allmänt nyttjas vid judarnas korrespondens på hebreiska språket. — Hebreiska alfabetet har 22 bokstäfver, hvilkas namn, form (i kvadratskrift) och ljudbeteckning äro följande: <table> <td>Namn. <td>Form. <td>Ljudbeteckning. <td>Alef <td>א <td>’ (svag aspiration) <td>Bet <td>ב <td>b, v <td>Gimel <td>ג <td>g <td>Dalet <td>ד <td>d <td>He <td>ה <td>h <td>Waw <td>ו <td>w (engelskt w) <td>Zajin <td>ז <td>z (tonande s, franskt-z) <td>Chet <td>ח <td>ch (tyskt ch) <td>Tet <td>ט <td>t (bildadt mot gommen) <td>Jod <td>י <td>j <td>Kaf <td>כ ,ך <td>k <td>Lamed <td>ל <td>l <td>Mem <td>מ ,ם <td>m <td>Nun <td>נ,ן <td>n <td>Samek <td>ס <td>s (tonlöst s) <td>'Ajin <td>ע <td>(närmast liknande ett h, men med stämton) <td>Pe <td>ף,פ <td>p, f <td>Sade <td>צ, ץ <td>s (bildadt mot gommen) <td>Kof <td>ק <td>k(q) (bildadt mot bakre gommen) <td>Resch <td>ר <td>r <td>Sin <td>ש <td>s (vanligt), š (sch) <td>Taw <td> ת <td>t </table>