"hebreiska" för detta språk finnes först i företalet till Jesu Syraks bok (förf. omkr. 200 f. Kr.) och sedan i N. T. (Uppb. 9: 11). I Joh. Ev. 5: 2; 19: 13 betecknar detta ord hebréernas dåvarande modersmål, arameiskan (se Arameiska språket), i motsats till grekiskan. Utom G. T. finnas inga andra minnesmärken kvar af det gamla hebreiska språket än några med korta inskrifter (hufvudsakligast namn) försedda skurna stenar och gemmer, till en del äldre än babyloniska fångenskapen (586—538 f. Kr.), samt en mängd judiska mynt, af hvilka de äldsta dock icke gå längre tillbaka än till år 135 f. Kr. Hebreiskan tillhör eller rättare bildar den semitiska språkstammens mellersta eller kanaanitiska gren; ty med den andra länken af denna gren, feniciskan, är hebreiskan så nära släkt, att de kunna betraktas som ursprungligen ett språk (jfr Feniciska språket). Liksom i arameiskan öfvergå äfven i hebreiskan b, d, g, p, t, k efter vokal till aspirator och sedan till spiranter. I båda språken har den gamla semitiska deklinationen gått förlorad genom vokaländelsernas bortfallande. Dock finnas ännu vissa spår af densamma bevarade i hebreiskan, nämligen dels den ursprungliga ackusativändelsen -ā (skrifven -ah), som dock icke längre användes vid det direkta objektivet, utan endast betecknar riktning, t. ex. šām, där, šāmmāh, dit, dels de s. k. paragogiska vokalerna, d. v. s. gamla kasusändelser, som ännu bibehållas i vissa stående uttryck, ehuru utan att beteckna någon viss kasus, t. ex. b^enī ’athōnō i st. f. ben ’athōnō, hans åsninnas fåle (1 Mos. 49: 11). Från arameiskan skiljer sig hebreiskan hufvudsakligen i följande afseenden. De ursprungliga interdentalerna behandlas olika; så öfvergå þ och ð i hebreiskan till š och z, i arameiskan till t och d, t. ex. arab. þaurun, hebr. šōr, aram. tōr, tjur, arab. ðahabun, hebr. zāhāb, aram. d^ehab, guld. Korta vokaler förlängas ofta i hebreiskan, där de i arameiskan reduceras eller h. o. h. bortfalla, t. ex. arab. qătălă, hebr. qāṭắl, aram. q^eṭắl, han har dödat. Vidare har hebreiskan prefigerad artikel, t. ex. ha-š-šāmajim, himmelen, och passivbildning genom vokalförändring, t. ex. quṭṭal (arab. quttila), motsvarande den aktiva formen qiṭṭel (arab. qattala). Detta förekommer ej i arameiskan, och detsamma gäller om bildningen af reflexiv-passiva former med n, t. ex. hebr. niqṭal (arab. inqatala), hvilka äfvenledes försvunnit i arameiskan. I lexikaliskt hänseende kännetecknas hebreiskan — helt naturligt till följd af det obetydliga omfånget af den litteratur, som kommit oss till handa — jämförelsevis af ordfattigdom, då vi af dess 500 rötter ega blott omkr. 5,500 ord. Otvifvelaktigt utgjorde dock det G. T:s kanoniska böcker blott en ringa del af de gamle hebréernas en gång förhandenvarande nationallitteratur. Af dialekter inom den egentliga hebreiskan finnes endast ett litet spår i det Domareb. 12: 6 anförda faktum, att Efraims stam uttalade s i st. f. š (sch). Däremot har det genom nyare forskningar och fynd — framför allt genom moabitkonungen Mesas inskrift (se Mesa) — ådagalagts, att israeliternas små grannfolk, moabiter, ammoniter, edomiter och möjligen äfven filistéer (jfr Neh. 13: 24 om dialekten i Asdōd), talat munarter, hvilka måste betraktas som dialekter af den hebreisk-feniciska språkgrenen. I allmänhet visar sig det i G. T. föreliggande språket som i formellt hänseende likartadt och enhetligt. Visserligen har man plägat skilja mellan två olika perioder, guldåldern före och silfveråldern efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen år 538 f. Kr., men denna skillnad kan knappast från språklig synpunkt anses fullt berättigad. Att uppdraga någon bestämd gräns mellan dessa båda perioder låter sig näppeligen göra, då hvarken den ena eller den andra uppvisar någon enhetlig karaktär. För öfrigt är vår kännedom om hebreiskans beskaffenhet på den tid, då den ännu var ett lefvande språk, ganska ofullständig. Visserligen gå vissa delar af G. T. tillbaka ända till 2:a årtusendet f. Kr., men det är att märka, att den traditionella vokalisationen, sådan den blifvit bevarad till våra dagar, härstammar från en långt senare tid, och härtill kommer, att den af de judiske lärde med stor noggrannhet fastställda texten representerar det högtidliga föredraget i synagogorna och således icke kan anses gifva någon trogen bild af det verkligen talade språket. I allmänhet har emellertid G. T:s hebreiska en mycket ålderdomlig karaktär, och på det hela äro formbyggnaden och språkbruket, särskildt i de prosaiska delarna, enahanda. Däremot förefinnes en bestämd skillnad mellan de poetiska och prosaiska böckernas stil. Väl egde ej hebréerna en på stafvelserytm eller rim byggd verskonst, men den poetiska stilen utmärkes formellt genom en på satsledernas afmätta parallellism beroende rytm och dessutom genom egendomligheter i ordval och satsfogning. Till de poetiska böckerna höra äfven till största delen profeterna, i synnerhet de äldre, ehuruväl satsparallellismen hos dem är mindre regelbunden än hos de egentlige skalderna. För öfrigt är den hebreiska poesien till sina grunddrag h. o. h. lyrisk, och blott i Höga visan har man trott sig kunna spåra en dramatisk anläggning. Redan före exilen märker man spår af arameiskt inflytande. Med tiden breder arameiskan ut sig mer och mer på hebreiskans bekostnad, och småningom undantränges denna som lefvande språk från folkets läppar och inskränkes till religionens och de lärdes språk. Alldeles oriktig är emellertid den förr gängse åsikten, att judarna redan under landsflykten glömt sitt modersmål, så att de sedan af sina präster måste undervisas däri. Och äfven sedan hebreiskan upphört att talas (omkr. midten af 2:a årh. f. Kr.), bibehölls dock kunskapen därom ännu länge lefvande icke blott genom de heliga skrifternas föreläsande i synagogan, utan ock genom tolkningar och undervisning inom vida kretsar af det vid sina dyrbara litterära skatter starkt fästa judiska folket. Därigenom kunde äfven lärde och skrifttolkare begagna sig af hebreiskan för sina arbeten, och vissa af de s. k. apokryfiska böckerna (se d. o.), såsom Judit (från Makkabéertiden) och Makkabéernas första bok (efter 100 f. Kr.), voro efter all sannolikhet urspr. skrifna icke på arameiska, utan på hebreiska. Det oaktadt hopkrympte alltmer de kretsar, inom hvilka hebreiskan talades eller förstods, och säkert är, att på Kristi tid talades både i Galiléen och Judéen uteslutande arameiska. De ord af Jesus, som anföras i N. T., äro också arameiska, icke hebreiska. I de lärdes studerkamrar och bland deras närmaste lärjungar fortlefde detta dock, och där uppstod småningom hvad man kallat<br><tab>nyhebreiska språket och litteraturen. Inom denna måste man skilja mellan det äldre, företrädesvis i