tid (1 Krön. 2: 42—49). Efter Sauls död uppehöll sig David med sina anhängare här i närheten en tid, då han genom giftermål var befryndad med kalebiterna (1 Sam. 25), och här residerade han under en tid af 7 1/2 år som konung öfver Juda stam (2 Sam. 5: 5). H. var synbarligen den mest ansedda staden på hans tid (före Jerusalem); därför var det ock här, som Absalom gjorde uppror (2 Sam. 15: 7 ff.). Rehabeam lät sedan befästa det (2 Krön. 11: 10). Med tiden öfverflyglades det dock af Jerusalem. Efter judarnas återkomst från fångenskapen var det åtminstone tidvis bebodt af judar (Neh. 11: 25), längre fram behärskades det dock af edomiterna (1 Makk. 5: 65). Om stadens vidare historia och topografi se G. Rosen, "Zeitsehr. des deutschen Palästina-vereins", XII, 477 ff., Guérin, "Judée", III, 214 ff., och Bädekers resehandbok öfver Syrien och Palestina. E. S—e. Hebros, grek. Se Maritza. Heby. 1. Municipalsamhälle i Väster-Löfsta socken, Västmanlands län, vid H. järnvägsstation å Norra stambanan och Enköping—H.—Runhällens järnväg, 15 km. från Sala. 825 inv. (1907). Taxeringsvärde å jordbruksfastighet 31,500 kr., å annan fastighet 606,700 kr. (1907). Samhället har tingsställe, poststation, epidemisjukstuga, apotek och station för provinsialläkare, afdelningskontor af Gäfleborgs ensk. bank, flera industriella anläggningar, bl. a. ångsåg, ångkvarn och snickerifabrik (tillh. Olsson & Rosenlund), mek. verkstad och gjuteri, ångsåg, kvarn och tegelbruk (tillh. L. A. Frebelius), bryggeri samt flera handlande och handtverkare. Ordnings-, byggnads- och brandstadgan för rikets städer äro i tillämpliga delar gällande enl. k. br. 22 jan. 1887. — 2. Fideikommissegendom i Södermanlands län, Gåsinge, Dillnäs och Kattnäs socknar. 7 5/8 mtl, jämte kvarn och såg tax. till 201,700 kr. (1905). H. donerades 1630 till Alex. Leslie och 1659 till Gust. Horns änka, Sigrid Bielke, och innehades sedermera af grefve Rob. Lichton. Minskadt genom reduktionen, egdes det under den följ. tiden af bl. a. öfverste G. von Knorring och öfvergick i slutet af 1700-talet genom köp till landshöfdingen frih. S. Liljencrantz, inom hvars släkt det sedan förblifvit som fideikommiss. Hecatæus. Se Hekataios. Hecate. Se Hekate. Hechingen, stad i preussiska reg.-omr. Sigmaringen, på en brant dalsluttning vid Starzel-ån. 3,966 inv. (1900). Svafvelbad, trikå- och skotillverkning. I närheten slottet Hohenzollern. H., som omtalas redan 786 och blef stad 1266, kom 1429 till Hohenzollern och var hufvudstad i furstendömet Hohenzollern-Hechingen vid dess förening med Preussen 1850. (J. F. N.) Hecker, Johann Julius, tysk pedagog, f. 1707 i Werden a. d. Ruhr, d. 1768 i Berlin, studerade i Halle, där han genom påverkan af A. H. Francke blef intresserad för lärarkallet, anställdes 1729 vid Pedagogium i Halle, blef sedermera präst i Berlin och inrättade där 1747 en realskola (se Borgarskola, sp. 1175) och i förbindelse med denna 1748 ett folkskoleseminarium. H. utarbetade på uppdrag af Fredrik II ett reglemente för landets folkskoleväsen, som kungjordes 1763. Hecker, Justus Friedrich Karl, tysk läkare, f. 1795 i Erfurt, d. 1850 i Berlin, blef 1817 med. doktor och docent vid Berlins universitet samt 1822 e. o. och 1834 ord. professor i medicinens historia där. H. var en af sin tids främsta medicinska historieforskare. Hans arbeten i historisk patologi kallas af Hirsch banbrytande. Han var den förste, som uppfattat folksjukdomarna som en produkt af en mängd faktorer, hvilka lika väl ligga i människornas växlande fysiska och psykiska stämningar som i det politiska och sociala lifvets olika gestaltningar och i inflytandet af atmosfäriska och telluriska rörelser. Bland H:s arbeten på detta område märkas Der schwarze tod im 14. jahrhundert (1832), Die tanzwuth, eine volkskrankheit (s. å.), Der englische schweiss. Ein ärztlicher beitrag zur geschichte des 15. und 16. jahrhunderts (1834), hvilka jämte åtskilliga andra dithörande skrifter utgåfvos samlade efter H:s död af A. Hirsch under titeln Die grossen volkskrankheiten des mittelalters (1865). I läkarkonstens historia utgaf H. Geschichte der heilkunde (1822—29), Geschichte der neueren heilkunde (1829) m. m. samt inlade dessutom stor förtjänst genom sina upplagor af äldre medicinska författare, genom de af honom redigerade "Litterarische annalen der gesammten heilkunde" (1825—36) och "Medicinische zeitung" (1832—36). R. T—dt. Hecker, Friedrich Karl Franz, tysk revolutionsman, f. 1811 i Eichtersheim i Baden, d. 1881 i S:t Louis i Nord-Amerika, slog sig 1838 ned i Mannheim såsom sakförare, invaldes 1842 i badensiska representationens andra kammare och gjorde sig bemärkt genom liflig opposition mot ministärerna och socialdemokratiskt republikanska åsikter. 1847 trädde han i nära förbindelse med den republikanske agitatorn G. von Struve och samlade 1848 jämte honom i trakten af Bodensjön en insurgentskara, som dock vid Kandern 20 apr. 1848 blef slagen af badensiska trupper. Därefter flydde han till Schweiz, blef s. å. invald i nationalförsamlingen i Frankfurt, men uteslöts som högförrädare. H. begaf sig då till Amerika, där han lefde som jordbrukare i Illinois. Under nordamerikanska inbördeskriget (1861—65) anförde han först ett regemente, sedan en brigad af Cumberlandarmén, men nedlade sitt befäl 1864, förbigången vid befordran. Sedermera höll han om vintrarna föreläsningar för tysk-amerikaner och utgaf bl. a. Reden und vorlesungen (1872). Hecker, Ernst August Oskar, tysk geodet, f. 21 maj 1864 i Berzenbrück, assistent vid geodetiska institutet i Potsdam 1891, ständig medarbetare där 1901, är bekant genom sina betydelsefulla undersökningar öfver tyngdkraftens intensitet på världshafvens yta. B—d. Hecklingen, by i hertigdömet Anhalt, kretsen Bernburg. 5,783 inv. (1900). Tillverkning af socker, konserver och sprit. Stenbrott, saltbergverk. J. F. N. Heckmann, Georg Julius Robert, tysk violinist, f. 1848 i Mannheim, d. 1891 i Glasgow (under en resa), studerade 1865—67 vid Leipzigs konservatorium för David, Hauptmann m. fl., var 1867—70 konsertmästare för "Euterpe" i Leipzig och verkade 1872—91 i Köln som konsertmästare, soloviolinist och hufvudman för en berömd stråkkvartett. På studieresor lärde han 1869 i Paris känna Alard och Léonard, 1870 i Berlin Joachim. Han gjorde därefter flera konsertresor och förvärfvade sig rykte såväl för sitt utmärkta kvartettspel