riksmuseum o. s. v. 1851 besökte H. Stockholm med anledning af naturforskarmötet, men återvände s. å. till Rhodos. Vid den stora jordbäfningen där 12 okt. 1856 ödelades hans hem. 1857 öfverflyttade han till Kairo, men beslöt på grund af dess osunda klimat att återvända till Rhodos. På färden dit sprang fartyget läck, och turkarna började plundra och mörda. Med knapp nöd räddades H. med sin familj, men allt hvad de egde gick förloradt. Rikets ständer beviljade honom ett anslag af 4,000 rdr, och äfven en insamling föranstaltades till hans förmån. 1861 utnämndes H. till svensk och norsk vice konsul på Rhodos, och 1863 flyttade han till Florens. H. blef 1833 led. af Vet. akad. och fick 1834 professors titel. Af hans arbeten må nämnas Turkiska nationens seder, bruk och klädedrägter (1839—42) samt Resa i Egypten och det inre Afrika åren 1834 och 1835, del I (1843). H:s historia öfver Rhodos är färdig i manuskript. R. T—dt. Hedendom, Hedningar. De namn, i hvilka folken sammanfattade främmande stammar och folk i motsats mot sig själfva, innebära i de flesta fall ingen egentlig religiös motsats, i det att de främmande gudarna under gifna förutsättningar kunna upptagas i den inhemska kulten och i hvarje fall betraktas som likartade med de egne gudarna eller den egna gudomen. Endast i profetreligionerna, med deras förbud mot andra gudars dyrkan, det är, inom mosaismen och i viss mån äfven inom Zoroasters religion, blef beteckningen för de andra folken på samma gång uttryck för religiös ringaktning, i G. T. gojim, "folk", "hednafolk", i "Septuaginta" återgifvet med grek. ethne, hvaraf adjektivet ethnikos, "hedning", "hednisk" (jfr Matt. 18: 17). När kristendomen var utbredd inom romerska riket, betecknades den gamla religionens (eller de gamla religionernas) anhängare med orden för "landtbor" pagani, campani, på de germanska språken heiden, "hedbor", hedningar. Den historiskt gifna betydelsen af hedendom innefattar sålunda alla andra religionsformer än den bibliska religionsutvecklingen, till hvilken numera äfven gemenligen räknas islam, såsom ursprungligen och till sin högre innebörd utgörande en af Muhammed skapad arabisk afart af kristendomen. Motsatsen till hedendom kan då också uttryckas som principiell eller egentlig monoteism (till skillnad från blott faktisk en-guds-dyrkan och från en sådan mer eller mindre spekulativ monism i uppfattningen af det gudomliga, som framgått ur en sammanslagning af polyteismens gudar eller som tänker sig en abstrakt enhet bakom dessa). Ur saklig synpunkt kan hedendomen användas i en mer inskränkt bemärkelse om de öfverallt förefintliga lägre, etniska kultbruken och religionsföreställningarna i motsats mot historisk eller stiftad religion, som räknar sitt ursprung eller sin reformation från en eller flera personligheter och skrifalster, såsom Laotses troslära, konfusianism, bramanism, jinism, buddism, zoroastrism, orfism, pytagorism, mosaism, kristendom, manikeism, islam. N. S. <img l>

Hedengren, Olof Gabriel, vägbrytare på jordbruksområdet, andlig folktalare, f. 14 jan. 1812 på Riseberga i Edsbergs socken, Örebro län, d. där 6 dec. 1870, ingick 1831 vid Svea artilleriregemente, där han 1836 blef löjtnant. Efter flera års utrikes resor, för studiet af musik och främmande länders jordbruk, tog han 1839 afsked ur krigstjänsten och egnade sig sedan med ifver åt skötseln af sin fäderneärfda gård Riseberga, som han förvandlade till en verklig mönstergård. Han var ock en af föregångsmännen vid det från 1840-talet kraftigt framträdande intresset för jordbrukets framåtskridande från öfvervägande sädesproducerande och brännvinsbrännande till ett rationellt jordbruk med förädling af åkerns produkter till gödkreatur och mejeriprodukter. Han var en bland de förste af mellersta Sveriges jordbrukare, som sammanlade och täckdikade sina förut sönderstyckade fält, han anlade tegelbruk för tillverkning af täckdikesrör, mottog på Riseberga en af de 8 statens stamhjordar (af Ayrshireras), som enligt riksdagens beslut 1845 anskaffades, inrättade det första rationellt skötta mejeriet (efter holsteinsk metod) i länet, verkade för kreatursstammarnas förbättring genom införande af percheronhästar, yorkshiresvin och southdownfår, af hvilka ett stamschäferi bildades på Riseberga. Han införskaffade förbättrade engelska och amerikanska landtbruksmaskiner och var bland de förste i landet att tillämpa den nyuppfunna superfosfatberedningen. En af rikets första landtbruksskolor inrättades på Riseberga 1850. H. var led. af länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott sedan 1844 och sällskapets ordf. 1855—57. Han var vidare ordf. 1852—62 i Västra Närkes hushållsgille och 1852—57 i Örebro läns hypoteksförening. Hans stora förtjänster som föregångsman på det praktiska jordbrukets område och deltagande i det offentliga arbetet till landthushållningens främjande vunno offentligt erkännande genom en af hushållningssällskapet 1877 präglad minnesmedalj öfver honom. Varmt intresserad för framåtskridande på alla områden, deltog han lifligt äfven i det politiska lifvet; anhängare af sträfvandena för representationens ombildning, deltog han i reformmötena i Örebro 1849—50 och valdes efter representationsreformens genomförande 1867 för Edsbergs, Leksbergs, Grimstens och Hardemo härad till led. af riksdagens Andra kammare, inom hvars landtmannaparti han intog en bemärkt ställning och som valde honom till medlem af banko- (1868), konstitutions- (1869) och stats- (1870) utskotten. Han var ock statsrevisor. Det stora förtroende H. åtnjöt i sitt län grundade sig till stor del på den ställning han intog som en af ledarna af den pietistiska rörelsen och den lekmannapredikoverksamhet, åt hvilken han under senaste delen af sitt lif egnade sig. H. var led. af Landtbr. akad. (1845). H. J. Dft. Hedenhös, i uttrycket "från hedenhös", antas komma af fsv. hös, hufvud; alltså, från den tid, då man hade hedniskt (odöpt) hufvud. Hedenius, Per, universitetslärare, f. 6 nov. 1828 i Skara, d. 1 febr. 1896 i Uppsala, blef 1847 student i Uppsala, 1855 med. licentiat och doktor,