ny uppl., i 3 bd, 1827) och dess fortsättning Suschens hochzeit oder die folgen der molkenkur (1819), vidare Salys revolutionstage (1814) samt Hans Holbein der jüngere (1827) och Beiträge zur nähern kenntniss und wahren darstellung J. K. Lavaters (1836). Hans samlade arbeten utkommo 1828—30 i 5 bd. Se biogr. af Waser (1901). Hegumenos [nygrek, uttal: igu-], grek. (eg. anförare, öfverhufvud), prior i grekisk-katolskt kloster. Hegyallya [he'djalja], ung., "bergssluttning", trakytisk bergskedja i ungerska komitaten Sáros, Abauj-Torna och Zemplen, går från trakten af Eperjes mot s. i en båge mellan floderna Tarcza och Hernad i v. samt Toplya och Bodrog i ö. till trakten af Tokaj. Bergskedjan kallas i sin norra del Simonkaberget, efter sin högsta topp, Simonka Tokaj (1,092 m.), i sin södra Tokajbergen (med högst 787 m. höjd). Dessa senare ha yppig vegetation och rika vindistrikt. I vinkeln mellan Nagy Tokaj och Sáros-Patak växa de drufvor, af hvilka pressas det världsberömda Tokajvinet. (J. F. N.) <img l>

Hehn, Victor, tysk kulturhistoriker, f. 1813 i Dorpat, d. 1890 i Berlin, lärare i Pernau och vid universitetet i Dorpat, 1851—55 förvisad till Tula som misstänkt för deltagande i politiska stämplingar, 1856—73 öfverbibliotekarie i Petersburg, skref arbeten, hvilka äro att betrakta som förstudier till en europeisk kulturhistoria. Die physiognomie der italienischen landschaft (1844) var fröet till Italien. Ansichten und streiflichter (1867; 9:e uppl. 1905), vidare märkas Das salz (1873; 2:a uppl. 1901), Kulturpflanzen und haustiere in ihrem übergang aus Asien nach Griechenland und Italien sowie in das übrige Europa (1870; 7:e uppl. 1902), ett både genom sina resultat och sin filologiskt historiska metod epokgörande verk, Gedanken über Goethe (1887; 6:e uppl. 1906) och Über Goethes Hermann und Dorothea (1893; 2:a uppl. 1898), hvilka räknas bland Goetheforskningens yppersta arbeten, De moribus ruthenorum (1892), dagboksanteckningar från Ryssland af högst ironisk och skeptisk art, Tagebuchblätter (s. å.) och Reisebilder aus Italien und Frankreich (1894; 2:a uppl. 1906). H. tillhör genom sitt skarpsinne och sitt stilistiska mästerskap Tysklands andliga koryféer under 1800-talet. Jfr H:s briefe an H. Wichmann (1890). Se biogr. öfver H. af O. Schrader (1891), Th. Schiemann (1894) och R. M. Meyer, "Deutsche charaktere" (1897). R—n B. Heiberg, en urspr. norsk släkt, från Justedalen, som utgrenat sig vida i både Norge och Danmark. Jfr G. Heiberg, "Slægten H." (1904). <img l>

1. Peter Andreas H., dansk författare, f. 16 nov. 1758 i Vordingborg, d. 30 apr. 1841 i Paris, blef 1774 student och tog 1777 filologisk examen, gjorde 1779 sitt inträde i litteraturen med en öfv. af Mendelssohns "Phædon", men måste s. å. för skuld fly till Sverige, vistades ett år i Uppsala och tog till sist värfning som soldat. Med en farbroders hjälp kom han 1782 till Bergen, blef kontorist där, gjorde sig känd genom sina sällskapsvisor och skref sitt första skådespel Forvandlingerne (efter ett motiv af Cervantes), som ej uppfördes förrän flera år därefter. 1785 återkom han till Köpenhamn, blef 1787 translator och var dessutom medhjälpare åt notarius publicus. 1790 gifte han sig med den 16-åriga Tomasine Buntzen (se Ehrensvärd 6). Han var ej revolutionär eller republikan — väl snarast intelligensaristokrat —, men en utpräglad förespråkare för frihet, i synnerhet tryckfrihet, och en oförfärad fiende till allt slags orättfärdighet och godtycke, fördomar och missbruk. Han var därjämte en häftig och stridbar karaktär och blef därför lätt hänsynslös i sin kamp för hvad han ansåg rätt. Starkt påverkad af franska upplysningsfilosofien, tog han under revolutionens utveckling öppet parti för denna mot den engelska politiken och dess ledare samt kom därigenom i strid med myndigheterna. Hans varma fosterländska sinne harmades öfver de invandrade tyskarnas högmod gentemot landets egna barn, det inflytande de utöfvade, det beskydd de åtnjöto. Ett första aflopp för sin kvickhet och kritik fann han i Rigsdalersedlens hændelser (16 hftn, 1787—93), en satirisk samhällsroman (efter engelsk förebild). Dess ram — riksdalersedeln berättar själf sina öden på vandringen från ficka till ficka — gaf honom tillfälle till löst förenade uppsatser om alla slags frågor af allmänt intresse. Häri upptogs 1789 det lilla skådespelet Virtuosen, riktadt mot de tyske äfventyrarna, medan komedien De vonner og de vanner (1792), som gjorde utomordentlig lycka, men hvars vidare uppförande förbjöds af regeringen, skarpt angrep begäret efter adelstitlar, men tillika innehöll en grof gliring åt de tyske landtofficerarna. Bland hans andra rätt obetydliga skådespel äro de lustiga sångstyckena Indtoget (1791) och Chinafarerne (1792), ett slags förelöpare till sonens senare vådeviller. H. tog mycken del i klubblifvet, och hans visor blefvo honom ett medel att gifva uttryck åt sina politiska tankar; ett par af dem ådrog honom höga böter, närmast genom myndigheternas oförstånd och ordvrängande tolkning, men de vunno stor bevågenhet hos Köpenhamns borgerskap, som prisade hans frisinne. Förbittrad öfver den elaka förföljelse han vardt utsatt för, blef han våldsammare och oförsonligare i sina angrepp, i synnerhet som han 1798 kände sig djupt besviken och förorättad öfver att ej få det lediga ämbetet som notarius publicus. Under det han i Politisk dispache djärft häfdade, att konungen var statens högste ämbetsman och att folket hade anspråk på offentlig redogörelse för finansernas tillstånd och skatternas användning, gaf han i en andra artikel (i tidskriften "For sandhed"), kallad Sproggranskning, sin