<img l>

detta vid riksförsamlingen på Eidsvold 1814. Där var han en verksam medlem af konstitutionskommittén, och den slutliga redaktionen af Grundlovens § 112 (om grundlagsändringar) lär härröra från honom. Under vapenstilleståndet med Sverige uppehöll han sig som kommissarie i svenska högkvarteret i Fredrikshald. I nov. 1814 utnämndes han till generalmajor samt statsråd och chef för armédepartementet. 1816 tog han afsked från alla sina ämbeten och bosatte sig (genom gifte rik) som bruksegare i Kristiansand. Han utgaf Den norske militaire mathematiske skoles historie (1796). Till hans minne restes 1841 utanför krigsskolan en 6 m. hög obelisk af sten. O. A. Ö. Hegermann-Lindencrone. 1. Kaj Ditlev H., dansk general, f. 17 maj 1807, d. 22 dec. 1893, var son till Louise H. (f. 1778, d. 1853), som 1825 utgaf en samling särdeles intagande noveller, Danske fortællinger (ny uppl. 1862). Han blef 1822 löjtnant, bildade och anförde 1848 en skvadron frivilliga husarer samt utmärkte sig 1850 genom stort personligt mod. 1857 blef han öfverste och 1858 generalmajor och generaladjutant, men aflägsnades 1859 efter sammanstötning med konung Fredrik VII:s kabinettssekreterare Berling och gaf därvid anledning till ministären Halls afgång. Under intrycket häraf valdes H. 1861 mot Blixen-Finecke till led. af folketinget, men spelade där ingen roll. 1864 anförde han en division af hären och föreslog i krigsrådet före Dannevirkes utrymmande, att man dessförinnan skulle våga ett angrepp, ledde sedan divisionens återtåg genom Jylland ända till Mors samt fick därför uppbära många hårda omdömen och öknamnet "general Baglæns"; dock uppgjorde han just i april en djärf plan om ett angrepp på österrikiska belägringshären vid Fredericia, men dess utförande hindrades i sista ögonblicket af krigsministeriet. 1865—67 var H. kommenderande general på Själland. 1874 sökte H. i Om krigsaaret 1864 försvara sina åtgärder under kriget och besvarade senare biskop Monrads skarpa kritik med Betragtninger i anledning af D. G. Monrads politiske breve (1875). — Jfr J. Nörregaard, "Tre hovedpersoner og hovedbegivenheder i krigen 1864" (1884). 2. Johan Henrik H., den föregåendes son, dansk diplomat, f. 21 juli 1838, blef 1862 statsvetenskaplig kandidat och tjänstgjorde sedan i utrikesministeriet. Han var ministerresident 1872—80 i Washington och 1880—90 i Rom samt blef envoyé 1890 i Stockholm, 1897 i Paris och 1902 i Berlin, där han jan. 1908 afslöt traktaten om tysk naturalisering af de nordslesvigske optanternas barn. 1 o. 2. E. Ebg. Hegesias (grek. Ἡγησίας, lat. Hegesias). 1. Filosof i Alexandria (3:e årh. f. Kr.), anhängare af den cyrenaiska skolan, enligt hvilken sinnlig lycksalighet är det högsta goda. Men misströstande om att någonsin kunna fullständigt uppnå detta mål, ansåg han den bästa utväg vara att beröfva sig lifvet, för att sålunda åtminstone blifva kvitt alla lidanden och vedermödor. H. är således en af de äldste representanterna för den s. k. pessimistiska världsåskådningen, och denna lära skall han dels i muntligt föredrag, dels i en utgifven skrift ha utvecklat med sådan styrka, att många däraf förmåddes att förkorta sitt lif, hvarför han erhöll tillnamnet peisithanatos (som öfvertalar till döden). Konung Ptolemaios I säges med anledning af detta fördärfliga inflytande ha låtit stänga hans filosofskola. — 2. Sofist och retor från Magnesia (omkr. 300 f. Kr.), anses vara den, som i vältaligheten först infört den svulstiga, s. k. asiatiska stilen. A. M. A. Hegewisch. 1. Dietrich Hermann H., tysk historieskrifvare, f. 1746, d. 1812, 1780 professor i Kiel, utgaf bl. a. Versuch einer geschichte Karls des grossen (1777), Geschichte der regierung kaiser Maximilians I (2 bd, 1782—83), en fortsättning af V. E. Christianis "Geschichte der herzogtümer Schleswig und Holstein", omfattande tiden 1588—1694 (2 bd, 1801—02) och Geschichte der schwedischen revolution (1811). — 2. Franz Hermann H., den föregåendes son, tysk publicist, f. 1783, d. 1865, 1809 med. professor i Kiel, utgaf bl. a. Einige entferntere gründe für ständische verfassung (1816; anonym) och Politische freiheit (1832; under pseudonymen Franz Baltisch), i hvilka skrifter han slöt sig till reformpartiet, understödde i dagspressen sin svåger Dahlmanns schleswig-holsteinska politik och var en anhängare af Malthus. Heggtveit, Hallvard Gunleikson, norsk kyrkohistorisk och religiös författare, f. 1850 i Kviteseid (Telemarken), sedan 1878 folkskollärare och klockare i Kristiania, har utvecklat en rik, populär författarverksamhet, särskildt på det kyrkohistoriska området. I flera monografier, byggda på otryckt källmaterial, har han belyst åtskilliga personligheter och strömningar inom norska kyrkan. Hufvudverk: Norges kirkehistorie i det 19:e aarhundrede (1905). O. A. Ö. Hegira. Se Hedjra. Hegius, Alexander, en af de mest framstående befordrarna af de klassiska studierna, f. antagligen 1433 i Heek (Westfalen), d. 1498, studerade under Thomas a Kempis' ledning och räknade själf, såsom lärare i Deventer (sedan 1474), bland sina lärjungar Erasmus Rotterdamus. Hans Opuscula utgafs 1503. Hegnenberg-Dux, Friedrich Adam Justus, grefve von, bajersk statsman, f. 1810, d. 1872, invaldes 1845 i bajerska deputeradekammaren, slöt sig där till det liberala partiet och var 1848—65 kammarens president. Som konseljpresident samt minister för kungliga huset och utrikes ärendena sedan 1871 höll han utan fientlighet mot det nya Tyska riket på Bajerns själfständighet inom riksförfattningens ram och vann för sig flertal i landtdagen. Hegner, Ulrich, schweizisk skriftställare, f. 1795 i Winterthur, d. 1840, var 1805 medlem af rådet i sin fädernestad och 1812—13 af regeringen i Zürich. H. var en utmärkt realistisk hembygdsskildrare och författade bl. a. Die molkenkur (1812--19);