som urspr. diktats som festspel till Fredrik VII:s första bröllop samt blifvit det på kungl. teatern oftast uppförda stycket (öfver 400 ggr). Efter detta stycke blef H. 1829 utnämnd till teaterdiktare och öfversatte en hel rad mest franska skådespel, i synnerhet af Scribe, men bytte 1839 ut befattningen mot censorsämbetet; dessutom fick han titeln professor och var 1830—36 lärare vid den militära högskolan i dansk litteratur och filosofi. Redan före "Elverhöj" hade H. 1827—28 och ånyo 1830 utgifvit tidningen "Kjöbenhavns flyvende post", där han utvecklade sina kritiska talanger och sin estetiska uppfattning, på samma gång den dels inrymde hans egna prosaberättelser, dels lämnade plats för en rad nya författare, H. K. Andersen och K. Bagger, fru Gyllembourg och Saint-Aubain. Det var där H. 1827 offentliggjorde sin berömda anmälan af Öhlenschlägers "Væringerne i Miklagard" och med allt erkännande af dennes skaldesnille dock ville konstatera hans begränsning och alltså egentligen fortsatte Baggesens kritik, men med mera lugn, klarhet och allsidig bildning. S. å. lämnade han också en skarp, men ensidig kritik af Tegnérs "Fritiofs saga"; ett bättre öde fick ej Öhlenschlägers "Hrolf Krake" (1828). Detta föranledde en litterär fejd med den sistnämndes anhängare, i synnerhet de två professorerna i Sorö Hauch och Wilster. Med några afbrott fortsatte H. sin kritiska verksamhet i "Interimsblade" (1834—37) och senare i "Intelligensblade" (1842—44), och han öfvade därigenom ett större inflytande på smakens utveckling i Danmark än någon förr eller senare, men väl starkt häfdande formens betydelse. Under mellantiden utgaf han ett par filosofiska skrifter, Grundtræk til philosophiens philosophi, eller den speculative logik (1832) och Om philosophiens betydning for den nuværende tid (1833), samt en egen tidskrift, "Perseus" (1837—38), alla i hegelsk riktning. H. hade dock ej öfvergifvit diktningen; 1835 utkom det intagande skådespelet Alferne, en bearbetning af en bland Tiecks sagor, och 1840 det romantiska Syvsoverdag ("Sommarnatten", 1848; uppf. i Stockholm 1861), liksom "Elverhöi" urspr. ett festspel. Det fantastisk-symboliska Fata morgana (1838) blef däremot hvarken förstådt eller omtyckt. Men 1841 väckte Nye digte ovanligt uppseende och lifligaste intresse, i synnerhet den förtjusande romanscykeln De nygifte och hans kanske yppersta och i sanning enastående verk, den apokalyptiska komedien En sjæl efter döden (sv. öfv. 1841, tysk 1861 och holländsk 1865), lika djupsinnig som rolig, hvari han med bitande kvickhet gisslar tiden och kälkborgerligheten, som blott är ett förstadium till det riktiga helvetet. 1844—46 utgaf han själf en ny tidskrift "Urania", egnad hans älsklingsstudium, astronomi, med ypperliga afhandlingar om Uranienborg och Sofie Brahe, samt satyrspelet Nöddeknækkerne, ett kvickt angrepp på den usla, inbilska kritiken och den blinda, osjälfständiga publiken. 1847 utkom hans sista lustspel, Valgerda (bearb. 1851 af F. Berndtson under titeln "En anonym författarinna"), skildrande brytningen mellan den gamla konservatismen och den nya ytliga liberalismen, och 1848 utsändes ett häfte Gadeviser (med melodier af honom själf), som väl ej blefvo egentliga gatvisor, men mycket spridda. 1849 nådde H. slutligen, hvad man kunde tro vara målet för hans sträfvan: direktörskapet för kungliga teatern; han ledde den med mycken skicklighet, men med något ensidigt val af skådespel och under stora svårigheter, förorsakade dels af flera bland skådespelarna, i synnerhet Höedt, dels af den liberala pressen, som ej kunde förlåta honom hans förra utprägladt konservativa hållning. Efter 7 års förlopp måste han taga afsked — då föga uppskattad, men högre värderad af eftervärlden. Sedan 1850 bar H. titeln etatsråd. Hans poetiska skrifter utkommo 1848—49 i 8 bd samt 1862 i ny uppl. om 11 bd; hans prosaarbeten utkommo 1861—62 äfven i 11 bd. Senare ha H:s vådeviller utgifvits i 3 bd 1895 och valda dikter 1897, men dessutom flera af hans skrifter i särskilda upplagor, så t. ex. "De nygifte" 1891 (med illustrationer af C. Thomsen) och i synnerhet "Elverhöi". Bland svenska författare, som öfversatt eller bearbetat H:s teaterstycken, äro Blanche och Runeberg. Jfr "Breve fra og til J. L. H." (1862) och P. Hansen, "J. L. H." (1867). <img l>

3. Johanne Luise H., den föregåendes maka, dansk skådespelerska, f. 22 nov. 1812 i Köpenhamn, d. 21 dec. 1890, hette före sitt giftermål (1831) Pætges (hennes moder var judinna). 1820 antogs hon till elev vid k. teaterns dansskola och uppträdde första gången på scenen i en barnroll i Öhlenschlägers "Correggio" (1823). 1826 visade hon som Trine i P. Möllers dialog "Hans og Trine" en så öfverraskande talang, att Heiberg för henne skref vådevillen "Aprilsnarrene", i hvilken hon som Trine Rar hänförde publiken. 1827 uppträdde hon med samma bifall i två liknande roller, hvilka han diktat för henne, samt 1828 som Agnete i hans romantiska drama "Elverhöi" och som Julie i "Romeo og Julie", hvarefter hon 1829 blef k. skådespelerska. Med afbrott 1857—59 tjänstgjorde fru H. vid k. teatern ända till 1864 och utförde (från 1826) tillsammans 250 roller af högst olika art, från uppsluppna flickroller i lustspel och vådeviller (t. ex. Sofie i Heibergs "Nej", som hon spelade från 1836 ända till 1863) till de mest allvarliga karaktärsroller i dramat och tragedien (Kong Renés datter, Ragnhild i "Svend Dyrings hus", Ninon, Dina, Ofelia i "Hamlet", Lady Macbeth, Maria Stuart). Äfven i det högre skådespelet var hon mästerlig, liksom ock i vissa komiska roller. I Holbergs "Den vægelsindede" uppträdde hon med glänsande framgång 44 gånger. Fru H. har onekligen varit en af de största konstnärinnor, som danska teatern egt, och i högre mått än någon annan åtnjutit publikens bevågenhet. 1867—74 var hon scenisk instruktris för det reciterande skådespelet vid den kungliga teatern. Till henne och hennes hem voro flera af Danmarks yppersta män nära knutna, i synnerhet Andræ, H. Hertz, Krieger och Martensen. Som änka tog hon 3 moderlösa flickor till sig och uppfostrade dem som sina döttrar. Hon skref både text och musik till vådevillerna