ålder varit förbjudet, eller: det är farligt. Myter uppkomma för att förklara tabureglers uppkomst. Men det primitiva föreställningssättet torde bäst återgifvas med den förklaringen, att detta föremål eller denna varelse, åtminstone vid detta tillfälle, har något öfvernaturligt i sig eller, för att använda ett annat, af Mavillier och andra forskare efter biskop Codrington upptaget melanesiskt ord, är mana. Detta och de otaliga motsvarande orden i andra naturfolks språk ha återgifvits med "gud" eller "gudomlig", hvilket är vilseledande, enär det ej behöfver innebära någon relation till en viss gudom eller ens kunskap om en sådan. Allt, som väcker förvåning, som skiljer sig från det vanliga, är mana: en person, t. ex. en trollkarl, med ovanlig begåfning, ett djur med ovanlig styrka, vissa vattendrag, en konstigt formad klippa, ett ovanligt buller. Allt sådant beror på en inneboende öfvermänsklig kraft, ett slags andestoff eller laddning med ett slags elektricitet, som är ytterst värdefull, enär makt och duglighet komma däraf. En mäktig mans själ och andarna ha mana i sig, men icke en vanlig simpel individs själ. Det gäller för stammen att taga vara på mana. Men den är på samma gång farlig. Utan försiktighetsmått verkar den förstörande. Närmast kan mana sålunda återgifvas med "öfvernaturligt". Mana är det öfvernaturligas positiva innehåll, tabu dess negativa sida, dess farlighet och de förbud och regler, som däraf föranledas. I tabu kunna ingå bestämmelser, tillhörande det sedliga lifvet. Men till sitt väsen äro tabureglerna sedligt indifferenta. Det är icke frågan om godt och ondt eller ens heligt eller orent. Detta visar sig bäst däraf, att det, som är tabu, på ett senare stadium kan bli vare sig heligt eller orent, vare sig alltför gudomligt eller alltför djäfvulsbesmittadt, för att vara tillåtet. Det latinska ordet sacer, liksom det franska sacre, betyder både "helig" och "förbannad". Tabu angifver helt enkelt: du får icke! 2. En antydan om ett slags sedlig skillnad framkommer på tabustadiet stundom, i det att mana, kraften, kan betecknas som välgörande eller illvillig, och ett särskildt ord kan finnas, som anger en kraft af skadlig art. (Jfr Magi.) Egentligen inträder det nya stadiet i helighetsbegreppets historia, då personliga gudamakter framträda, med hvilkas kult och maktområde tabu och mana sättas i förbindelse. Tabu uppdelar sig eller bestämmes närmare på två linjer: antingen blir det orent i motsatsen rent-orent eller heligt i motsatsen heligt (gudomligt)-icke-heligt, profant. Anledningarna, hvarför det ena och icke det andra inträder, kunna vi oftast ej uppspåra. Svinet har flerstädes varit tabu. Grekerna visste, att svinkött var judarna förbjudet, men de voro, enligt Plutarchos, icke på det klara med, om judarna afskydde svin som orena eller höllo dem i gudomlig vördnad. Judarna själfva hade, som bekant, saken mycket klar. Men deras kringboende anförvanter syrerna, som ej heller fingo äta svinkött, kunde ej ge besked. Vid det stora templet i Hierapolis höllos, enligt skriften "Om den syriska gudinnan", svin, som ej fingo slaktas eller ätas. Några trodde, att de voro heliga, andra, att de voro orena. På Kreta och i Persien aktades svin heliga och åtos ej. Den israelitiska gudstanken uteslöt möjligheten af heliga, åt gudomen helgade djur. Där blefvo alla förbjudna djur orena. I den fornpersiska religionen, Mazdadyrkan, liksom i Indien, räknades särskildt kon för så helig och gudomlig, att den därför ej fick ätas. Heligt är det, som tillhör gudomen, åt honom afskildt eller vigdt, därför förbjudet för människor. Endast under särskilda villkor, reningar och förberedelser, få eller våga de nalkas och bruka det heliga. Undantagsvis innebar helgandet åt gudomen ett gudomligt bann till död och förstörelse, såsom, icke utan samband med Jahvemedvetandets exklusiva och öfverväldigande art, i fråga om de "tillspillogifna" kanaaneiska städerna vid den israelitiska eröfringen (5 Mos. 2: 34; 3, 6 m. fl.; 1 Kon. 20: 42. Jfr Hes. 44: 29; Sak. 14: 11). Alltid betyder helighet, att något är taget i beslag eller fylldt af det gudomliga. Därför är offret heligt. Människan träder där utanför det vanliga lifvets och innanför det gudomligas sfär. Vanligen kräfvas särskildt utrustade personer, offerpräster, dock ej alltid, t. ex. i Kina. De riter, som föregå och efterfölja offret, ha bl. a. till syfte att förhindra det heligas farliga inverkan på dem, som deltaga i offret, och på dem, med hvilka dessa sedan komma i beröring. Gemensamt för det profana (icke-heliga) och det rena är, att båda kunna fritt brukas. Ett icke-heligt rum får utan vidare beträdas. Ren föda får ätas. Betecknande för detta stadium är, att helig och oren i viss mån äro korrelata — änskönt ingalunda sammanfallande. Det framträder ännu i 3 Mos. 10: 10, där det talas om skillnaden "mellan heligt och profant, mellan orent och rent". Ordningen är anmärkningsvärd. Motsatsen mot helig (hebr. kadosch) är icke något dåligt, utan helt enkelt det vanliga (hebr. chol). David, som kom hungrig med sina män till prästen Abimelek i Nob och fick höra, att där fanns endast heligt, åt gudomen egnadt bröd, förklarade, att fastän företaget var helt vanligt, af profan natur, egde hans män den till kriget hörande heligheten och kunde äta skådebröden (1 Sam. 21: 5). 3. Bestämmelserna om heligt-profant och orent-rent ha, till följd af de två profetreligionernas, mosaismens och zoroastrismens, gudsbegrepp, där fått en särskild betydelse och enhetlighet. I Vendidad (se Avesta) äro lagarna om renhet ocb orenhet ställda under den synpunkten, att de rena och det rena, först och sist de rena elementen, luft, eld, jord, vatten, utgöra Ahura Mazdas skapelse, och att orena djur och människor och ting tillhöra djäfvulen, Angra Mainyu. Renheten är en kamp mot djäflarna. Så strängt genomföres den synpunkten, att Mazdadyrkarens lik är orent, alldenstund hans död innebär en seger för de onde andarna, men den ogudaktiges lik är rent, alldenstund hans död utgör en seger för det godas värld. Här blir sålunda orent motsats mot gudomligt. I Moseböckerna, särskildt i den 3:e, äro mosaismens renhetsbud och helighetslagar sammanförda. Först senare, af den rabbinska lärdomen, genomfördes den principen, att det orena härrör från onda andar och afguderi (jfr 1 Kor. 10: 20). Men redan i G. T. står orenhet i motsats mot det gudomliga: helighet och orenhet tendera till att bli motsatser. 4. Enligt G. T. är Jahves helighet sådan, att ingen kan se honom och lefva (2 Mos. 33: 20; Es. 6: 5). Trots folkets förberedelse eller helgande måste enhvar, som rörde vid berget, dö (2 Mos. 19). Icke ens prästerna fingo komma för långt (v. 24). Död drabbar den, som ohelgad kommer vid de heliga