växtsläkte, hörande till fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ, med omkr. 300 örter eller buskar i alla världsdelar utom Amerika, där det fullständigt saknas; ungefär hälften af arterna växer i Syd-Afrika. Holkfjäll och blommor äro torra, hinnaktiga, hvita, gula, röda eller bruna och bibehålla sig oförändrade i torkadt tillstånd. I Sverige finnes endast 1 art, H. arenarium DC., hedblomster, en flerårig, hvitullig ört med blomkorgar i kvast med glänsande gula holkfjäll, som växer mindre allmänt på sandhedar i södra Sverige. Under namn af evighetsblommor, eterneller l. immorteller odlas flera arter allmänt som prydnadsväxter, framför allt H. bracteatum Willd. (se fig.), inhemsk i Australien, i flera färger. H. orientale Tourn. användes allmänt till gula grafkransar. Se Eterneller. G. L—m. Helicidæ (Helicea), zool., familj inom ordn. Pulmonata af Gastropoda (se Blötdjur, sp. 825), omfattar en stor mängd landsnäckor med eller utan skal; skalet är hos somliga ett yttre, hos andra ett inre. Dithörande släkten ha 4 eller 2 tentakler. Andningsöppningen ligger framåt under högra mantelkanten. Dit höra släktena Succinea, Pupa, Clausilia, Vitrina, Achatina, Bulimus, Helix m. fl. O. T. S. (L—e.) Helicon. Se Helikon. Heliconia L., växtsläkte af fam. Musaceæ med omkr. 30 arter i tropiska Amerika. H. Bihai L. och andra arter äro präktiga dekorationsväxter för varma växthus. G. L—m. <img l>Heliconius Eucrate. (2/3 nat. storl.)

Heliconiinæ, Helikonier, zool., en underfamilj af fam. Nymphalidæ bland dagfjärilarna, omfattande släktena Heliconius och Eueides. Helikonierna tillhöra tropiska Amerika och äro brokigt och påfallande färgade, med långsmala vingar och långsam flykt. De förekomma i talrika arter, af hvilka några äro mycket allmänna nästan öfverallt. Familjen har blifvit mycket omtalad af den anledning, att den gaf engelske biologen Bates första uppslaget till hans teori om mimicry l. "förklädnad". Bland de i talrika skaror uppträdande helikonierna i Brasilien anträffade han enstaka fjärilar af en helt annan familj, nämligen af hvitvingarnas l. pieridernas, hvilka emellertid mer eller mindre fullständigt aflagt den för denna familj utmärkande hvita dräkten och i förvillande grad antagit helikoniernas icke blott färgteckning, utan äfven vingform och flygsätt. Genom att försvinna i hopen af helikonier, som till följd af sin vedervärdiga smak skys af insektätande djur, undgå sålunda dessa hvitvingar (Dismorphia) den förföljelse, som eljest skulle hota dem med utrotning. För öfrigt får man i olika delar af Brasilien bevittna, att någon i trakten allmänt förekommande helikonieart härmas äfven af immuna, d. v. s. af sin vidriga smak skyddade, fjärilarter af danaidernas, ithomiidernas eller acræidernas familjer, hvilka antagit helikoniernas vingform och färgteckning. Sålunda bilda de nämnda familjerna i olika delar af landet "mimicry-ringar" af olika arter. G. A—z. Heliconius. Se Heliconiinæ. Helicons blomster, diktsamling af Lasse Lucidor (se Johansson, Lars). Helicopsyche. Se Nattsländor. Hélie [elī], Faustin, fransk rättslärd, f. 1799 i Nantes, d. 1884 i Paris, beklädde framskjutna poster inom den högre franska rättskipningen och förvaltningen, men uppträdde äfven som juridisk författare, hufvudsakligen på straffrättens område. 1829 uppsatte han, tills. med andra, "Le journal de droit criminel"; 1834—43 utgaf han tills. med Chauveau sitt hufvudverk: Théorie du code pénal (8 bd; 6:e uppl. 1887—88), hvilket alltjämt eger betydelse. Hans sista arbete var Pratique criminelle des cours et tribunaux (1877). — Hans son Faustin Adolphe H. (f. 1829, d. 1894) gjorde sig bekant som förf. till Constitutions de la France (1875—79). N. S—g. Helig, Helighet. 1. Ett hufvudmoment, för att icke säga det viktigaste momentet, i hvad som hos de s. k. naturfolken kan kallas religion och moral, utgöres af det förbud och den fruktan, som omgifva vissa föremål, djur, personer och handlingar. Man plägar beteckna sådana föremål etc. med det melanesiska ordet tabu, som betecknar, att en sak (eller en person eller ett ställe eller en viss handling) är förbjuden och farlig, att det är något särskildt med den, som påkallar varsamhet och särskilda regler, i motsats mot det, som är noa, vanligt, allmänt, profant, det som man utan särskilda försiktighetsmått kan använda och handskas med. Man kan indela tabu i sådant, som i sig själft är riskabelt och förbjudet att röra, såsom höfdingar och präster — ännu i sena tider ansågs mikadon i Japan så helig, att det var ytterst riskabelt att nalkas honom —, mysterieceremoniernas redskap, tilläfventyrs en besynnerligt formad sten, lik o. s. v.; och i sådant, som är tabu genom en särskild bestämmelse, t. ex. af en höfding eller af ett hemligt sällskap. Från en annan synpunkt kunna tabureglerna indelas i tre grupper: A. Vissa saker och personer äro ständigt tabu, t. ex. höfdingar och fetischer (se d. o.). B. Andra äro förbjudna och riskabla vid vissa tillfällen; så är en man tabu under krig eller jaktexpeditioner, en kvinna under barnsbörd. C. Vissa tabu gälla endast vissa personer; så äro svärmor och måg tabu för hvarandra, en kvinna är ofta tabu för en man inom samma klan eller stamafdelning, män och kvinnor äro i stor utsträckning tabu för hvarandra, totemdjuret (se Totemism) är mer eller mindre tabu för dem, som bära dess namn och höra till dess grupp, till mysterierna hörande föremål och ord för de oinvigde o. s. v. Endast under vissa noggranna försiktighetsmått kan man inlåta sig med de farliga, men viktiga ting och varelser, som äro tabu. Har någon oförvarandes råkat att t. ex. gå i fotstegen efter en tahitisk höfding eller att röra vid en eld, som en nyzeeländsk höfding andats på, eller att äta förbjuden föda, måste han underkastas en särskild behandling, för att den farliga "helighetselektriciteten" må afledas och icke anställa någon skada. Tabureglerna ha karaktären af förpliktelse. Frågar man, hvarför det ena eller andra är tabu, blir svaret kanske: det är tabu helt enkelt; eller: det har af