men emot sådana tolkningar har Alexander själf ifrigt protesterat. För det populära medvetandet blef snart "den heliga alliansen" symbolen af den efter 1815 inbrytande allmänna politiska reaktionen, och dess namn har sålunda öfverflyttats på de stora konferenser af stormakternas furstar och statsmän, hvilka under de närmaste åren efter Wienkongressen sammanträdde för att ordna och reglera Europas förhållanden. Med den heliga alliansen hade emellertid dessa konferenser intet gemensamt, utan de utgjorde en direkt fortsättning af det stormaktsförbund (mellan Ryssland, Österrike, Storbritannien och Preussen), som under kriget mot Napoleon afslöts i Chaumont, mars 1814. — Litt.: Alliansurkunden finnes flerstädes tryckt, bl. a. i "Sveriges traktater med främmande magter", X (bd 15, 1896, s. 93), där Karl XIII:s accessionsbref (kontrasignerade af utrikes-statsministern L. von Engeström) också äro tryckta. Se f. ö. Debidour, "Histoire diplomatique de l'Europe" I, och, beträffande Alexander I:s åskådning, Th. Schiemann, "Geschichte Russlands unter kaiser Nikolaus I" (bd I, 1904). C. H. H. Heliga berget, lat. Mons sacer, ensamt belägen höjd på Anios högra strand, vid Nomentanska vägen, omkr. 20 km. från Rom. Enligt sägnen var det dit den romerska plebs utvandrade 494 l. 493 f. Kr., då den genomdref folktribunatets upprättande. Äfven de romerska härarnas s. k. "secessio", 449 f. Kr., hvarigenom decemvirväldet afskaffades, förlägges dit. Numera har berget icke något namn; på dess spets ligger Torre di Specchio. — Om ett annat "heligt berg" se Sacro Monte. Heliga elden. 1. Den hos judarna enl. 3 Mos. 6: 9 ständigt underhållna elden på brännofferaltaret. — 2. Hos de grekisk-ortodoxe den genom ett föregifvet underverk antända elden i Kristi graf. — 3. Se Parsism. Heliga Elias (nygr. Hagios Ilias). Se Elias 2. Heliga familjen kallas i konsthistorien framställningen af Jesusbarnet med dess närmaste jordiska anhöriga, Maria och Josef, i stilla förtrolig samvaro, sysselsatta med något husligt arbete, betraktande barnets lek, vakande öfver dess slummer o. s. v., således ej inbegripna i någon betydelsefullare handling, utan visande bilden af ett lugnt, idealt familjelif i allmänhet. Som biperson förekommer ofta den lille Johannes döparen, men äfven hans moder, Elisabet, samt jungfru Marias moder, den heliga Anna, stundom hela hennes släkt: fadern Joakim, halfsystrarna Maria Salome och Maria Kleofas med deras män, Zebedeus och Alfeus, samt barn, stundom äfven andra heliga, såsom den heliga Katarina, hvars mystiska trolofning med Jesusbarnet ofta är framställd. Ämnena till dessa bilder äro hämtade ur legender och apokryfiska skrifter, såsom Jacobus' protevangelium och "Historien om Jesu barndom". Den konstnärliga behandlingen tillhör företrädesvis renässansen och därpå följande perioder, då det rent mänskliga draget i de heliga historierna träder i förgrunden i motsats till medeltidens mystiska och symboliska uppfattning. Som den främste mästaren i återgifvandet af dessa ämnen torde Rafael få anses (se fig.). Många både italienska och nordiska konstnärer ha dock med stor framgång behandlat samma motiv. Under den egentliga medeltiden förekommer den heliga familjen i här angifven mening knappast som föremål för konstnärlig framställning, men väl som vittne till eller deltagare i någon särskild biblisk tilldragelse, såsom Jesu födelse, herdarnas tillbedjan, konungarnas tillbedjan, flykten till Egypten o. s. v. Från framställningarna af den heliga familjen plägar man skilja Madonna- eller Mariabilderna, hvilka stundom genom tillfogande af flera bipersoner kunna blifva ganska figurrika (jfr Heligt samtal). Upk.*

Heliga familjen ("Madonna Canigiani"), målning af Rafael (nu i Münchens pinakotek).

Heliga fikonträdet, bot. Se Ficus, sp. 156. Heliga grafven. Se Jerusalem. Heliga grafvens orden. Se Ordnar. Heliga ibisen. Se Ibisar. Heliga jungfrun. Se Maria, Jesu moder. Heliga jungfruns tjänare. Se Serviter. Heliga kjorteln. Kristi osömmade klänning. Se Trier. Heliga korsets och Kristi lidandes samfund, Se Passionisternas orden. Heliga krig kallas i Greklands historia de krig, hvilka tid efter annan företogos till afvärjande och bestraffande af verkliga eller föregifna förgripelser mot det som gemensam nationalhelgedom betraktade och under det amfiktyoniska förbundets (se Amfiktyoner) skydd stående templet i Delfi. Man urskiljer hufvudsakligen tre eller fyra sådana krig. Det första af dessa (600—590 eller 596—586 f. Kr.) fördes af tyrannen Kleisthenes i Sikyon i förbund med Aten mot staden Krisa i Fokis, som utkräfde skatt af de till Delfi anländande pilgrimerna och till straff därför efter hårdnackadt motstånd ödelades. Det andra heliga kriget (448 f. Kr.) företogs af Sparta mot fokierna, hvilka hade underlagt sig staden Delfi och understöddes af atenarna.