medicinska, disputationsprof; i medicinska fakulteten utgör disputation kompetensprof för doktorsvärdighet. I de öfriga fakulteterna sammanfalla sålunda licentiat- och doktorsvärdigheterna. Studenterna äro fördelade på tolf "afdelningar" (Nyländska, Sydfinska, Savolaks-, Karelska, Tavastländska, Åbo, Egentliga Finlands, Satakunta, Viborgska, Nordösterbottniska, Vasa, Sydösterbottniska). Hvarje afdelning står under ledning af en af afdelningen utsedd och af konsistorium stadfäst "inspektor" och under en af afdelningen vald "kurator". Studentkårens gemensamma angelägenheter afgöras på allmänna möten; dess ordf. och vice ordf. utses af kåren, med konsistorii stadfästelse. Antalet inskrifna studenter var vårterminen 1909 2,472, af hvilka 116 tillhörde den teol., 607 den jur. och 196 den medicinska fakulteten samt 753 den hist.-filol., 617 den fys.-mat. och 183 den agr.-ekon. sektionen. Bland dessa voro 506 kvinnliga. Universitetets ordinarie stat för 1908 utgjorde 1,465,450 mark, dess egna fonder uppgingo 31 dec. 1907 till 10,523,000 mark, af hvilka 2,900,000 mark utgjorde stipendiefonder. Byggnadernas värde var 4,342,000 mark, och samlingarna voro brandförsäkrade för 1,500,000 mark. Ord. professorernas lön är 8,000 mark, som efter 5 och 10 år ökas med 1,000 mark hvardera gången; e. o. professorerna ha i lön 6,500 och adjunkterna 6,000 mark med förhöjning efter 5 och 10 år med 750 mark åt gången; för docenterna upptager universitetets stat 24 stipendier om 4,000 mark, hvilka bortges för 3 år i sänder. Historia. H:s universitet är en fortsättning af det forna universitetet i Åbo. 26 mars 1640 utfärdades, hufvudsakligen genom generalguvernören öfver Finland grefve Per Brahes outtröttliga bemödanden, fundationsbrefvet för Åbo universitet, hvars stat upptog 11 professorer (3 i teol., 1 i jur., 1 i med. och 6 i filos. fakulteten). Bland de förste lärarna märkas den utmärkte finske bibelöfversättaren E. Petræus, historikern M. Vexionius (Gyldenstolpe), juristen J. Dalecarlus (Stiernhöök) och teologen J. Terserus d. ä. Under de första årtiondena spelade en genom sträng ortodoxi, vidsträckt andelös lärdom och formell klyftighet utmärkt teologi hufvudrollen. En framstående filosof var professoren A. Thuronius, hvars filosofiska åskådning närmast anslöt sig till Melanchthons. När mot 17:e årh:s slut nya tankar i och med Cartesius' filosofi ville göra sig gällande, använde de maktegande i filosofiska fakulteten allt sitt inflytande för att få dem undertryckta. Såsom naturvetenskapernas grundläggare utöfvade läkaren E. Tillandz och fysikern P. Hahn en minnesvärd verksamhet. Filologien betraktades långa tider som en tjänarinna åt teologien; först genom J. Gezelius d. ä., E. Falander-Tigerstedt, Ch. Alander och T. Rudén fick dess studium en friskare fläkt. Under "stora ofreden" flydde, med öfverhetens tillstånd, universitetets lärare och tjänstemän 1713 till Sverige. 1722 öppnades universitetet ånyo. (Af mindre betydelse var universitetets förnyade upplösning och flykt 1742—43.) I mångt och mycket märktes nu en ny riktning. Nyskolastiken gaf vika för den wolfska filosofien, som efterträddes af en hufvudsakligen på Lockes empirism grundad eklektisk filosofi, hvars främste förespråkare H. G. Porthan med ifver bekämpade kantianismen. Teologien hade stelnat och fortfor att hålla fast vid ett hufvudsakligen asketiskt syftemål, hvarvid som litterär angelägenhet förnämligast bedrefs biblisk exegetik. Inom de filologiska vetenskaperna åstadkom H. Hassel m. fl. ett nytt, friskt lif. Bäst kännetecknas tidehvarfvets anda af den fart, hvarmed exakta naturvetenskapliga samt ekonomiska och historiska forskningar började bedrifvas. A. Scarin, C. F. Mennander och J. Bilmark inlade stora förtjänster om Finlands historia och topografi; J. Browallius, Jakob Gadolin, P. Kalm, P. A. Gadd m. fl. förvärfvade sig som naturforskare aktade namn långt utom fäderneslandets gränser. Under den gustavianska tiden verkade H. G. Porthan inflytelserikt. Hans undervisning omfattade nästan alla humanistiska branscher, och han gjorde genom djupgående forskningar det finska folket bekant med dess egen utveckling och dess odlings gamla inhemska grund. Hans lärjungar voro J. Tengström och skalden F. M. Franzén, medan naturforskningen och matematiken i Johan Gadolin, A. J. Lexell och G. G. Hällström erhöllo synnerligen framstående bearbetare. Juridiken representerades på ett lysande sätt af M. Calonius, och äfven inom de medicinska vetenskaperna egde högskolan att uppvisa nitiska och framgångsrika lärare. Kom så 1808 års krig och skilsmässan från Sverige. De nya förhållandena tycktes i början och icke utan orsak verka nedstämmande på sinnena, men snart började på nytt det vetenskapliga arbetet. Genom 1811 års stat hade antalet professurer ökats till 20 och adjunkturerna till 19. Till de från den föregående tiden kvarstående kommo nya krafter med historikerna W. G. Lagus och J. J. Tengström, läkaren I. Hwasser, kemisten P. A. von Bonsdorff m. fl. Akademien syntes sålunda åter gå en lycklig framtid till möte, då 4—5 sept. 1827 Åbo stad h. o. h. nedbrann. Genom en förordning af 21 okt. s. å. flyttades universitetet till Helsingfors, hvarjämte dess officiella titel ändrades till "Kejserliga Alexanders-universitetet". Dess stat upptog då 21 professurer och 16 adjunkturer. — Genom branden hade universitetets lifskraft icke gått förlorad; tvärtom framstod efter flyttningen till Helsingfors det andliga lifvet därstädes i allt friskare gestaltning. Den fosterländska stämningen vaknade och framträdde bl. a. vid universitetets jubelfest 1840. J. L. Runeberg var under sin tidigare skaldebana fäst vid universitetet. Skalden och talaren Fr. Cygnæus och E. Lönnrot hörde till hans samtida. J. V. Snellman utöfvade som en betydande representant för den hegelska filosofien och bärare af den finska nationalitetsidén ett mäktigt inflytande. Den fosterländska vetenskapens olika branscher bearbetades med framgång. Den finska jämförande språkforskningen och etnografien behandlades i betydande omfattning af M. A. Castrén och den finska lingvistiken företräddes med utmärkelse af A. E. Ahlqvist; F. V. Pipping, V. G. Lagus och G. Rein forskade i Finlands historia. I G. A. Wallin fick högskolan en orientalist af första rang; astronomen F. V. A. Argelander (f. i Tyskland), fysikern J. J. Nervander, zoologen A. Nordmann och anatomen E. J. Bonsdorff förde hvar på sitt håll den finska naturforskningens talan med ära. Matematikern N. G. af Schultén, astronomen K. N. A. Krueger (f. i Tyskland), kemisten A. E. Arppe, entomologen K. R. Sahlberg, lichenologen W. Nylander samt medicinarna I.