Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsingfors' universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medicinska, disputationsprof; i medicinska
fakulteten utgör disputation kompetensprof för
doktorsvärdighet. I de öfriga fakulteterna
sammanfalla sålunda licentiat- och
doktorsvärdigheterna.
Studenterna äro fördelade på tolf "afdelningar"
(Nyländska, Sydfinska, Savolaks-, Karelska,
Tavastländska, Åbo, Egentliga Finlands,
Satakunta, Viborgska, Nordösterbottniska,
Vasa, Sydösterbottniska). Hvarje afdelning står
under ledning af en af afdelningen utsedd och
af konsistorium stadfäst "inspektor" och under
en af afdelningen vald "kurator". Studentkårens
gemensamma angelägenheter afgöras på allmänna
möten; dess ordf. och vice ordf. utses af
kåren, med konsistorii stadfästelse. Antalet
inskrifna studenter var vårterminen 1909 2,472,
af hvilka 116 tillhörde den teol., 607 den
jur. och 196 den medicinska fakulteten samt
753 den hist.-filol., 617 den fys.-mat. och
183 den agr.-ekon. sektionen. Bland dessa voro
506 kvinnliga.
Universitetets ordinarie stat för 1908
utgjorde 1,465,450 mark, dess egna fonder
uppgingo 31 dec. 1907 till 10,523,000
mark, af hvilka 2,900,000 mark utgjorde
stipendiefonder. Byggnadernas värde var 4,342,000
mark, och samlingarna voro brandförsäkrade
för 1,500,000 mark. Ord. professorernas lön
är 8,000 mark, som efter 5 och 10 år ökas med
1,000 mark hvardera gången; e. o. professorerna
ha i lön 6,500 och adjunkterna 6,000 mark med
förhöjning efter 5 och 10 år med 750 mark åt
gången; för docenterna upptager universitetets
stat 24 stipendier om 4,000 mark, hvilka bortges
för 3 år i sänder.
Historia. H:s universitet är en fortsättning
af det forna universitetet i Åbo. 26
mars 1640 utfärdades, hufvudsakligen genom
generalguvernören öfver Finland grefve Per Brahes
outtröttliga bemödanden, fundationsbrefvet för
Åbo universitet, hvars stat upptog 11 professorer
(3 i teol., 1 i jur., 1 i med. och 6 i filos.
fakulteten). Bland de förste lärarna märkas den
utmärkte finske bibelöfversättaren E. Petræus,
historikern M. Vexionius (Gyldenstolpe),
juristen J. Dalecarlus (Stiernhöök) och
teologen J. Terserus d. ä. Under de första
årtiondena spelade en genom sträng ortodoxi,
vidsträckt andelös lärdom och formell klyftighet
utmärkt teologi hufvudrollen. En framstående
filosof var professoren A. Thuronius,
hvars filosofiska åskådning närmast anslöt
sig till Melanchthons. När mot 17:e årh:s
slut nya tankar i och med Cartesius’
filosofi ville göra sig gällande, använde de
maktegande i filosofiska fakulteten allt sitt
inflytande för att få dem undertryckta. Såsom
naturvetenskapernas grundläggare utöfvade läkaren
E. Tillandz och fysikern P. Hahn en minnesvärd
verksamhet. Filologien betraktades långa tider
som en tjänarinna åt teologien; först genom
J. Gezelius d. ä., E. Falander-Tigerstedt,
Ch. Alander och T. Rudén fick dess studium en
friskare fläkt. Under "stora ofreden" flydde,
med öfverhetens tillstånd, universitetets lärare
och tjänstemän 1713 till Sverige. 1722 öppnades
universitetet ånyo. (Af mindre betydelse var
universitetets förnyade upplösning och flykt
1742—43.) I mångt och mycket märktes nu en ny
riktning. Nyskolastiken gaf vika för den wolfska
filosofien, som efterträddes af en hufvudsakligen
på Lockes empirism grundad eklektisk filosofi,
hvars främste förespråkare H. G. Porthan med
ifver bekämpade kantianismen. Teologien hade
stelnat och fortfor att hålla fast vid ett hufvudsakligen
asketiskt syftemål, hvarvid som litterär
angelägenhet förnämligast bedrefs biblisk
exegetik. Inom de filologiska vetenskaperna
åstadkom H. Hassel m. fl. ett nytt, friskt
lif. Bäst kännetecknas tidehvarfvets anda af den
fart, hvarmed exakta naturvetenskapliga samt
ekonomiska och historiska forskningar började
bedrifvas. A. Scarin, C. F. Mennander och
J. Bilmark inlade stora förtjänster om Finlands
historia och topografi; J. Browallius, Jakob
Gadolin, P. Kalm, P. A. Gadd m. fl. förvärfvade
sig som naturforskare aktade namn långt utom
fäderneslandets gränser. Under den gustavianska
tiden verkade H. G. Porthan inflytelserikt. Hans
undervisning omfattade nästan alla humanistiska
branscher, och han gjorde genom djupgående
forskningar det finska folket bekant med dess
egen utveckling och dess odlings gamla inhemska
grund. Hans lärjungar voro J. Tengström och
skalden F. M. Franzén, medan naturforskningen
och matematiken i Johan Gadolin, A. J. Lexell och
G. G. Hällström erhöllo synnerligen framstående
bearbetare. Juridiken representerades på ett
lysande sätt af M. Calonius, och äfven inom
de medicinska vetenskaperna egde högskolan att
uppvisa nitiska och framgångsrika lärare. Kom så
1808 års krig och skilsmässan från Sverige. De
nya förhållandena tycktes i början och icke utan
orsak verka nedstämmande på sinnena, men snart
började på nytt det vetenskapliga arbetet. Genom
1811 års stat hade antalet professurer ökats
till 20 och adjunkturerna till 19. Till de
från den föregående tiden kvarstående kommo
nya krafter med historikerna W. G. Lagus och
J. J. Tengström, läkaren I. Hwasser, kemisten
P. A. von Bonsdorff m. fl. Akademien syntes
sålunda åter gå en lycklig framtid till möte, då
4—5 sept. 1827 Åbo stad h. o. h. nedbrann. Genom
en förordning af 21 okt. s. å. flyttades
universitetet till Helsingfors, hvarjämte dess
officiella titel ändrades till "Kejserliga
Alexanders-universitetet". Dess stat upptog
då 21 professurer och 16 adjunkturer. — Genom
branden hade universitetets lifskraft icke gått
förlorad; tvärtom framstod efter flyttningen
till Helsingfors det andliga lifvet därstädes
i allt friskare gestaltning. Den fosterländska
stämningen vaknade och framträdde bl. a. vid
universitetets jubelfest 1840. J. L. Runeberg
var under sin tidigare skaldebana fäst
vid universitetet. Skalden och talaren
Fr. Cygnæus och E. Lönnrot hörde till
hans samtida. J. V. Snellman utöfvade
som en betydande representant för den
hegelska filosofien och bärare af den finska
nationalitetsidén ett mäktigt inflytande. Den
fosterländska vetenskapens olika branscher
bearbetades med framgång. Den finska jämförande
språkforskningen och etnografien behandlades i
betydande omfattning af M. A. Castrén och den
finska lingvistiken företräddes med utmärkelse
af A. E. Ahlqvist; F. V. Pipping, V. G. Lagus
och G. Rein forskade i Finlands historia. I
G. A. Wallin fick högskolan en orientalist af
första rang; astronomen F. V. A. Argelander (f. i
Tyskland), fysikern J. J. Nervander, zoologen
A. Nordmann och anatomen E. J. Bonsdorff förde
hvar på sitt håll den finska naturforskningens
talan med ära. Matematikern N. G. af Schultén,
astronomen K. N. A. Krueger (f. i Tyskland),
kemisten A. E. Arppe, entomologen K. R. Sahlberg,
lichenologen W. Nylander samt medicinarna I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
