Ilmoni, K. F. v. Willebrand och F. J. v. Becker
höra till denna tid. Dock hade universitetet att
strida mot många yttre svårigheter, vållade genom
inskränkthet och småsinne hos de styrande. Den
utmärkte rättshistorikern J. J. Nordström
öfvergaf Finland. De i reaktionär anda affattade
statuterna af 1852 indrogo bl. a. adjunkturerna
och inskränkte sålunda öfver höfvan de äfven
eljest små utsikterna för dem, som ville egna
sig åt vetenskapligt arbete. Det ljusnade dock,
sedan Alexander II uppstigit på tronen. Från
universitetet gjordes, af teologie professorn
F. L. Schauman, det första offentliga yrkandet
på ständernas sammankallande. Från denna tid
företer universitetet en bild af ett oupphörligt
framåtskridande. Nya lärostolar ha instiftats,
universitetets institutioner ha på mångfaldigt
sätt utvidgats, den högsta jordbruks- och
forstundervisningen har öfverflyttats till
detsamma, docenternas ställning har väsentligen
förbättrats, och genom allt detta har äfven
det vetenskapliga lifvet börjat pulsera allt
friskare. Väl har den språkstrid, som under
flera år egt rum i Finland, mycket förbittrat
stämningen vid universitetet, väl ha genom
denna strid äfven de rent vetenskapliga
intressena lidit afbräck och partihänsynen
då och då öfvervunnit den vetenskapliga,
men i alla fall har universitetet under
de senaste årtiondena gjort mycket stora
framsteg. Bland de män, som under den
senaste perioden verkat vid universitetet,
men numera äro döda, må nämnas: historikerna
M. Akiander och G. Z. Forsman (Yrjö Koskinen),
folkbristen J. Krohn, exegeterna G. Geitlin
och A. Ingman, teologen A. F. Granfelt,
läkarna J. Estlander, J. A. J. Pippingsköld och
M. W. af Schultén, bryologen S. O. Lindberg
(f. i Stockholm), matematikern L. L. Lindelöf,
fysikerna A. Moberg och S. Lemström, juristerna
J. Ph. Palmén, K. G. Ehrström, J. V. Rosenborg,
R. A. Montgomery och J. Forsman, språkforskarna
E. J. V. af Brunér och H. Kellgren. Litt.:
A. J. Lagus, "Oratio panegyrica 17 juli 1811",
J. J. Tengström, "Chronologiska förteckningar
och anteckningar öfver det finska universitetets
forna prokanslerer samt fakulteternas medlemmar"
(1836), R. A. Renvall, "Biografiska anteckningar
öfver det finska universitetets lärare"
(1869, 2:a uppl. 1891), "Consistorii
academici Aboensis äldre protokoller"
(utg. af Finska hist. samfundet, 1898), "Åbo
universitets lärdomshistoria" 1—10 (författad af
O. E. A. Hjelt, I. A. Heikel, A. Liljenstrand,
H. Råbergh, L. W. Fagerlund och R. Tigerstedt,
M. G. Schybergson, K. F. Slotte samt Th. Rein),
utg. af Svenska litteratursällskapet i Finland
1890—1908. — Bilder af universitetshuset,
universitetsbiblioteket, studenthuset och
Nyländska afdelningens hus återfinnas
å pl. II till art.
Helsingfors.
(M. G. S.)
Helsingius, finsk-svensk släkt härstammande
från Åbo-rektorn
Marcus Henrici (från Helsinge
socken), d. 1609.
<img l>
1.
Daniel H., son af en äldre sonsons
son till Marcus Henrici, publicist i Mössornas
tjänst, f. 1717, d. 12 aug. 1774 i Stockholms
skärgård, student i Åbo 1732 och i Uppsala 1734,
notarie i slottsrätten, blef på grund af litterära
tjänster k. bibliotekarie på Antikvitetsarkivets
stat, men gjorde ingen arkivtjänst, utan verkade
endast som skriftställare i mösspartiets sold
och var medarbetare i "Dagligt allehanda" till
sin död. Bland hans politiska och polemiska
skrifter märkas
Lika brott mot lag och
folk lika straffad i Frankrike och i Sverige
(mot växelvingleriet, 1766),
Matematiskt försök
till försvar för Svea rikes regeringsform,
Triumviratet på Momi parnass (1769),
Öfversättaren af en svensk mans tankar hälsar
utgifvaren af Aristarchus (Gjörwell)
med en
lärd kyss (s. å.),
Griftstod öfver ett växande
cadaver (mot Kexel, 1771),
Till åskådaren om
inskriptioner på ölkannor (mot Bergklint). H.,
som utbildat sin stil efter de klassiske
författarna, var en stor språkkonstnär; hans
skrifter äro fyllda af personliga smädelser,
men han skrifver tydligen med en viss "sjudande
ilska", ett "ursprunghetens patos", som skiljer
honom från dem, som endast "skrifva ovett för
betalning". (Jfr Sylwan, "Svenska pressens
historia till 1772".)
2.
Gustaf Adolf H., son af prosten och
kyrkohistorikern
Gustaf Fredrik H. (f. 1815,
d. 1886), ättling af en yngre sonsons son
till Marcus Henrici, finsk fattigvårdsman,
f. 15 febr. 1855 i Åbo, genomgick polytekniska
skolan i Helsingfors, arbetade därefter som
järnvägsingenjör, men utnämndes 1888 till den
s. å. inrättade fattigvårdsinspektörstjänsten
för landet. H. har fullständigt
reorganiserat Finlands fattigvårdsväsen:
fattigauktionerna och rotehållningen ha
afskaffats och fattiggårdar uppförts i allt
flera kommuner, de sinnessjuka fattighjonens
vård har förbättrats m. m. Särskildt har
H. arbetat för bättre uppfostran för de fattiga
barnen. Han utgaf 1899 en
Handbok i fattigvård.
1. —rn. (K. W—g.) 2. T. C.
Helsingland. Se
Hälsingland.
Helsingtuna, socken. Se
Hälsing-Tuna.
Fig. 1. Marienlysts slott.
Helsingör, stad i Danmark på Själlands nordöstra
kust, på en i Öresund utskjutande udde midt
emot Hälsingborg, blott 4 km. därifrån. 14,534
inv. (1906). Innan Öresundstullen upphäfdes
(1857), var staden i stort välstånd, men därefter
gick den en tid betydligt tillbaka, ehuru den 1864 fick
