det heter hêrro eller, i äldsta form, hêriro (en komp. af adj. hêr, förnäm, hög). Herre betyder således ursprungligen "den högre", och ordet nyttjades i Sverige, dit det sannolikt med riddarväsendets föreställningar och benämningar kommit från Tyskland (J. E. Rydqvist), till en början endast om gud, frälsaren, konungen och riddare, men sedermera under medeltidens lopp äfven om prelater och andra världsliga stormän än riddare. Sammankomster af andliga och världsliga store fingo därför namn af herredagar. Under nyare tiden har bruket af herretiteln vunnit allt större utsträckning, ju mera artigheten eller jämlikhetskänslan tilltagit i styrka. — I officiellt språk är ännu i Sverige titeln herre, liksom fordom, förbehållen en liten krets af medborgare: riddare och kommendörer af K. M:ts orden, och från tronen vänder sig konungen ännu i sitt tal till riksdagens kamrar med det häfdvunna uttrycket: "Gode herrar och svenske män". — 2. I G. T. svensk öfv. af hebr. adon l. adonaj (se d. o.); adon betyder härskare öfver någon, i motsats till baal (se d. o.), som har betydelsen egare, herre till någon eller något. Med "Herren" öfversätter ock svenska bibeln hebr. Jahve (se d. o.), som af judarna i senare tid uttalades som adonaj och af Septuaginta öfversattes med kyrios. Ordet kyrios blef sedan i N. T. ej blott beteckning för Gud, utan äfven benämning på Jesus Kristus, särskildt hos Paulus (jfr Apg. 2: 36; 10: 36; 1 Tess. 4: 2; Rom. 10: 9; 12 m. fl.). — I beteckningen H. på Gud och hans Son kommer den för semitisk åskådning egendomliga uppfattningen af människans ställning gentemot Gud till uttryck: han är herren, hon är tjänaren. Jfr Mara, Rabbi och Sebaot. 1. (R. G.) 2. E. S—e. Herre, Bernhard, norsk författare, f. 1812 i Köpenhamn, d. 1849, kom som barn till Kristiania och innehade vid sin död en underordnad plats i ett af de norska departementskontoren. Hans i "Den constitutionelle" offentliggjorda friska skildringar af naturen i Kristianias omnejd utgåfvos efter hans död under titeln En jægers erindringer (flera uppl.; "En jägares minnen", 1865). O. A. Ö. Herred, da. Se Härad. Herredag (fsv. hærra-dagher), en benämning, som under den senare medeltiden börjar användas för möten i rikets ärenden och som synes ha uppkommit så, att man framför den förut använda termen "dag" (lat. dieta) satte genitiven "hærra", tydligen emedan mötena voro sammansatta af "herrar", d. v. s. stormän. Sådana stormansmöten hade förekommit långt tidigare (alltifrån 1200-talet) under andra namn (äldst samtal, parlamentum). Den nya termen herredag användes i början rätt sparsamt, omväxlande med de allmännare, dag, möte eller med en annan liknande beteckning, herremöte, utan att utmärka någon särskild art af möten. Den kunde sålunda förekomma också för sådana möten, vid hvilka utom "herrarna", d. v. s. de andlige och världslige stormännen, äfven lägre frälsemän, köpstadsmän och bönder voro närvarande, d. v. s. hvad man senare kallade riksdagar. Under 1500-talet blir herredag den vanligaste benämningen just för sådana stora riksmöten af alla stånd, och först mycket långsamt under loppet af 1600-talet undantränges den af ordet riksdag (som inkommit under senare delen af Gustaf Vasas regering). I följd häraf kallades också hela 1600-talet igenom de valda ombuden vid riksdagarna (särskildt från bondeståndet) för herredagsmän, herredagskarlar, och deras arfvode för herredagspenningar. Med frihetstiden ersattes termen herredag definitivt af riksdag (se d. o.), men benämningarna "herredagsman", "herredagspenningar" fortlefde länge. I modern vetenskaplig terminologi skiljer man mellan herredag och riksdag och låter den förra termen särskildt beteckna, hvad ordet egentligen betyder, nämligen ett möte af stormän, trängre eller vidare, men utan deltagare från de ofrälse stånden. Herredagar kallar man sålunda de förut nämnda mötena af andliga och världsliga stormän under medeltiden, ända tillbaka till 1200-talet. Sedan riksrådet (se d. o.) blifvit organiseradt genom Magnus Ladulås, utgör herredagen till en början i hufvudsak ett möte af rådsherrarna, men längre fram upptager den tydligen också stormän utom rådet, af det andliga och världsliga frälset. Herredagen i denna mening är ända till medeltidens slut den normala formen för ett riksmöte, om den också alltifrån Engelbrekts tid vid afgörande tidpunkter utvidgas på ofvan anfördt sätt till en riksdag. Detsamma gäller i viss mån äfven om 1500-talet, dock så, att kyrkans män då försvinna från herredagarna; vida oftare än riksdagarna sammankallas äfven under 1500-talet möten af rådet eller af rådet och adeln. Först med 1590-talet och Karl IX:s regering tränger den vidare herredagen, riksdagen, definitivt tillbaka den trängre herredagen. Denna senare började då också att ersättas genom möten af "de förnämsta ständerna" (längre fram: "utskottsmöten"), d. v. s. ej blott riksråd och flera eller färre adelsmän, utan också ett mindre antal ombud för andra ständer, prästerskap, krigsbefäl och städer, alltså ett slags mindre riksdag. Herredagens försvinnande beseglas, då riksråden under Gustaf II Adolfs tid blifva bundna vid ämbetsverken i hufvudstaden och rådet därmed öfvergår till en permanent tjänstgörande korporation. I Danmark användes namnet herredag först 1513 i Kristian II:s handfästning om den af adelsmän och prelater bestående riksförsamlingen (förr kalladt danehof, se d. o.). Denna var ej blott landets lagliga representation, utan därjämte domstol i alla saker mellan konungen och någon adelsman samt i alla lifs- och hederssaker för adelsmän. I samma mån riksrådets makt steg på den öfriga adelns bekostnad, öfvergick namnet till att beteckna det rättarting, som konungen höll tills. med riksrådet. Efter enväldets införande (1660) blef ordet benämning på de sammanträden i den nyinrättade Höjesteret, vid hvilka konungen själf presiderade. Ända till 1848 hölls årligen en sådan herredag, första torsdagen i mars månad. N. E—n. E. Ebg. Herredagsman, Herredagskarl. Se Herredag. Herredagspenningar, kam., gammal benämning på de medel, hvilka voro afsedda till arfvode åt riksdagsmän. Ang. sättet för anskaffande af dessa medel förekommer en myckenhet stadganden, vanligen intagna i riksdagsbesluten och resolutionerna på de olika ståndens besvär. Här må exempelvis påpekas, att i 1650 års riksdagsbeslut stadgades, att alla, som njöto skattemannarättigheter, skulle