Herondas (Herodas), grekisk skald, lefde i midten af 3:e årh. f. Kr., antagligen på Kos, författade på jonisk dialekt s. k. mimiamber, scener ur det grekiska folklifvet i form af dialog emellan några personer. Endast några fragment af dem voro kända, då för omkr. 20 år sedan i en egyptisk papyrus (utg. af Kenyon i "Classical texts from Papyri in the British museum", 1891) påträffades omkr. 700 verser från åtta mer eller mindre fullständiga dikter. Jfr O. Crusius, "Herondae mimiambi" (4:e uppl. 1908), och L. Kjellberg, "En återuppstånden författare" (i "Sv. tidskr.", 1892). E. N—n. Heronsbrunnen. Se Herons källa. Herons kula, fys. 1. En af Heron (se denne) uppfunnen apparat, bestående af ett slutet kärl, delvis fylldt med vatten, i hvilket ett smalt rör går ned. När luft inpressas genom röret, bubblar den upp genom vattnet och ökar trycket af den ofvanför befintliga gasen, så att, när röret sedan lämnas öppet, vattnet sprutar ut. Den vid kemiska operationer allmänt använda sprutflaskan, sifonen för förvaring af kolsyradt vatten och vindkitteln vid brandsprutan grunda sig på samma princip. — 2. Se Eolipil. L. A. F. (G. N.)

Herons källa.

Herons källa, fys., en af Heron (se denne) uppfunnen springbrunn, af hvilken vidstående fig. visar en enkel form. Vatten hälles i tratten f, och trycket af vattenpelaren i röret a fortplantas genom luften i röret b till kärlet c, som tjänstgör som en Herons kula (se d. o.). G. N. Heroon, grek., eg. tempel åt en heros; furstegrafkammare. Herophilus, lat. Se Herofilos. Heros (grek. och lat.; sv. plur. heroer), hjälte, halfgud, förgudad människa, öfverlägsen personlighet. Se Heroer. Herostratisk. Se Herostratos. Herostratos (grek. Ἡϱόστϱατος, lat. Herostratus), grek. hist., en efesier, beryktad genom uppbrännandet af Artemis' praktfulla tempel i Efesos (356 f. Kr.), hvartill han, enligt sin egen på pinbänken afgifna bekännelse, skall ha drifvits blott af begäret att bringa sitt namn till eftervärlden. De joniske grekerna beslöto med anledning däraf att aldrig nämna hans namn. Men det är dock meddeladt af historieskrifvaren Theopompos, och syftemålet med illgärningen blef således vunnet. Tempelbranden skall ha timat samma natt, som Alexander den store föddes. — En namnkunnighet, som har sin grund i ett illdåd, har sedermera kallats herosratisk. A. M. A. Herostratus. Se Herostratos. Héroult [erō], Paul, fransk metallurg, f. 1863, föreståndare för de elektriska smältverken i la Praz, Savojen, har uppfunnit elektriska ugnar för framställning af aluminium, för stålsmältning, för tackjärnstillverkning m. m. I Sverige ha hans metoder kommit till användning vid ett verk, uppfördt af A. B. Héroults elektriska stål vid Kortfors i Örebro län. Jfr Färskning. G. H—r. Herpes (grek., böld, af herpein, krypa), med., gemensamt namn för flera olika arter af hudsjukdomar. Vanligen menas dock härmed en hudaffektion, yttrande sig i hastigt uppstående, gruppvis stående och ofta nog riktningen af en hudnervstam följande små, röda blemmor. På toppen af dessa utveckla sig snart blåsor, fyllda af ett först vattenklart, sedermera grumligt och slutligen intorkande innehåll. Oftast kvarstå brunfärgade fläckar på dessa utslags plats, någon tid sedan utslaget försvunnit. Sjukdomens orsak är ännu oklar, men ställes i samband med affektioner i nervsystemet. En af sjukdomens mest kända former är herpes zoster (se Bältros) och herpes facialis (markyss), som uppträder på läpparna som s. k. munsår. Herpes tonsurans l. circinatus (skäggsvamp l. hårsvamp) är en helt olikartad åkomma, orsakad af en känd svampart, Trichophyton tonsurans (se Bakteriologi, sp. 729). Se f. ö. Ringorm och Sycosis. I. H. Herpestes, zool. Se Mangustsläktet. Herpestes ichneumon, zool. Se Faraokatten. Herpetologi (af grek. herpein, krypa, och logos, lära), läran om amfibierna och kräldjuren; läran om hudutslagen (jfr Herpes). Herrar etthundrade män kallas styrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor. Se Brandförsäkring, sp. 1464. Herrberga, socken. Se Härberga.

Herrborum, gammalt frälsesäteri i S:t Anne kapell, Östergötlands län. 2 27/40 mtl., tax. till 107,800 kr. (1907), jämte ångsåg (1,000 kr.), hvarjämte till samme egare höra 6 1/8 mtl., tax.-v. 215,700 kr., i Skällviks socken. — I midten af 1300-talet tillhörde Hærborum riddaren Knut Algotsson (gift med en dotter till den hel. Birgitta), hvars dotter Ingegärd 1375 ingick i Vadstena kloster och skänkte till klostret en attung i H. En annan del af H. egdes samtidigt af häradshöfdingen i Björkekinds härad Staffan Stangenberg, som 1381 sålde denna del till Bo Jonsson (Grip). På 1600-talet tillhörde H. riksrådet Gustaf Banérs änka, Kristina Sture, vidare hennes son A. Banér och dennes måg överståthållaren Göran Gyllenstierna. Genom hans sondotter kom H. till G. J. Horn (halshuggen 1756) och genom dennes dotter till hofmarskalken grefve K. G. Mörner, inom hvars släkt det sedan förblifvit. F. n. (1909) eges H. af grefve A. N. K. Mörner. B. S.* Herre (fsv. hærra, fnisl. herra). 1. Manstitel, som nyttjas inom de nordiska länderna för nästan hvarje man, hvars samhällsställning icke är alltför ringa. Ordet är ett lån från fornhögtyskan, där