de förste bland de spanske målarna i Sevilla-skolan, som grundlade dess kommande storhet genom att införa kraftig färg och djärf penselföring. Han skildras som en rå man mot både sin familj och sina lärjungar. Äfven i sin konst lät han hänföra sig af ett slags raseri, som dock ej hindrade, att man i flera af hans bilder finner en natursann framställning af det nakna, förträfflig gruppering och uttrycksfull behandling af hufvud. Hans förnämsta verk är Yttersta domen, i S. Bernardo i Sevilla, ett arbete, i hvilket man beundrar en väldig komposition och en betydande verkan, frambragt medelst några få stora färg-, ljus- och skuggpartier. Likaså prydde han med fresker kupolen i kyrkan S. Buenaventura; och då han en tid funnit en fristad undan rättvisans förföljelser, emedan han var angifven som falskmyntare, hos jesuiterna i klostret S. Hermenegildo, målade han till tack i deras kapell helgonet Hermenegildos triumf (1624), ett af hans bästa arbeten. Utom en mängd andra taflor och väggmålningar utförde H. äfven många utmärkta kopparstick. — 2. H., el rubio ("den blonde"), den föregåendes äldste son, vann rykte för sin skicklighet att måla "nature morte" och smärre genrebilder, men dog redan tidigt. — 3. Francisco de H., el mozo ("den yngre"), den föregåendes broder, f. 1622 i Sevilla, d. 1685, lärde målarkonsten under sin fader, men öfvergaf honom på grund af hans hårdhet och for till Italien, där han studerade i Rom ej blott måleri, utan äfven byggnadskonst. Men vid beröringen med den därstädes härskande manierismen förlorade han sin nationella ursprunglighet och blef själf manierist. Efter sin faders död återkom han till Sevilla, men flyttade snart till Madrid, där han utförde flera arbeten, som tillvunno honom ära och konungagunst och om hvilka han själf med sin olidliga egenkärlek alltid yttrade sig mest superlativt. Hit höra S. Hermenegildo, i Madrids museum, samt fresker i San Felipe och i kupolen till Vårfrukyrkan i Atocha. Under sina sista lefnadsår sysselsatte han sig mest med arkitektoniska uppdrag, hvarvid han följde den barocka smak han inhämtat i Rom. C. R. N.* Herrera [erre'ra], José Joaquin de, mexikansk president, f. 1792, d. 1859, deltog från 1809 som officer i spanska armén i bekämpandet af revolutionsförsöken i Mexico, stred 1821 i de revolutionäres led som öfverste mot spanjorerna, deltog 1823 i störtandet af Iturbides kejsardöme och blef 1824 första gången krigsminister. H. var med om att störta presidenten Bustamente 1832, var sedan flera gånger krigsminister, blef 1844 president i högsta domstolen och, efter Santa Annas störtande s. å., först provisorisk, sedan formligen vald president, men nödgades afgå dec. 1845 till följd af befolkningens missnöje med hans benägenhet att erkänna Texas' oberoende för att undvika krig med Förenta staterna. I kriget erhöll H. 1847 en hög befälspost och utsågs efter fredsslutet ånyo till president (maj 1848). Som president gaf han prof på sparsamhet och hederlighet samt en i dåtidens Mexico ovanlig mildhet mot politiska motståndare. H:s afgång (jan. 1851) betecknar det första i normala former skeende presidentombytet i Mexicos historia. V. S—g. Herrera y Tordesillas [erre'ra i tårdesi'ljas], Antonio de, spansk historieskrifvare, f. 1549 vid Segovia, d. 1625 i Madrid, kom som ung till Italien, där han blef sekreterare hos Vespasiano Gonzaga, som rekommenderade honom hos Filip II. Denne utnämnde honom till historiograf öfver Indierna och Kastilien samt slutligen till statssekreterare. Hans förnämsta arbete är Historia general de los hechos de los Castellanos en las islas y tierra firme del mar Oceano 1492—1554 (4 bd, 1601--15), som framställer de spansk-amerikanska koloniernas historia med anlitande af officiella berättelser i Spaniens arkiv och Las Casas först 1875—96 tryckta "Historia de las Indias". Bland hans öfriga historiska arbeten må nämnas Cinco libros de la historia de Portugal y conquista de las islas de los Acores, 1582 y 1583 (1591), Historia general del mundo del tiempo del Señor Rey Don Felipe II, desde 1559 hasta su muerte (3 bd, 1601—12) och Comentarios de los hechos de los Españoles, Franceses y Venecianos en Italia etc. desde 1281 hasta 1559 (1624). Herresta, gods i Toresunds socken, Södermanlands län, vackert beläget vid Mälaren, består af 2 mtl H. säteri samt 13 mtl tillhörande gårdar, tax. till 409,900 kr. (1907). Bland egare af gården märkas amiralen frih. J. F. Örnfelt, som 1718 med tillhjälp af ryska fångar uppförde det nuv. stenhuset i två våningar, och presidenten grefve J. G. Lillienberg (d. 1798), som förbättrade gården i många afseenden. 1810 kom H. genom köp i grossh. C. A. Grewesmühls (d. 1827) hand och innehafves f. n. (1909) af dennes sonsons söner, kaptenen Vilh. och godsegaren Ax. Grewesmühl. B. S.* Herrestad. 1. Härad i Malmöhus län, ingår i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga och Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi samt omfattar socknarna Stora Köpinge, Stora Herrestad, Borrie, Öja, Hedeskoga, Söfvestad, Bromma, Högestad, Baldringe, Bjeresjö. 17,793 har. 7,476 inv. (1908). Se Folkdräkt, pl. I. — 2. Socken i Göteborgs och Bohus län, Lane härad. 9,028 har. 1,645 inv. (1908). Annex till Skredsvik, Göteborgs stift, Älfsyssels norra kontrakt. — 3. Socken i Östergötlands län, Dals härad. 1,473 har. 400 inv. (1908). H. bildar med Källstad ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Dals kontrakt. — 4. Stora H. och Östra H., socknar. Se Stora H. och Östra H. — 5. Stora H., gods i Stora Herrestads socken, bestående af Stora H., omkr. 5 3/5 mtl, samt Robertsdal och Nygård, tills. omkr. 9,13 mtl, tax. till 311,200 kr. (1907). Gården är väl bebyggd, med ett två våningar högt stenhus, samt försedd med trädgård i gammal fransk stil, med stora alléer, springvatten m. m. — H., under medeltiden Hervestath, tillhörde 1658 den bekante slösaren Ove Tagesson Tott, egare af Skabersjö och Bjeresjöholm, samt sedan Jakob De la Gardies änka, Ebba Brahe, som ansenligt ökade godset. På 1690-talet indrogs det till kronan från fältmarskalken grefve O. V. von Königsmarcks arfvingar, men var 1711 redan återställdt till dem. Det var därefter, 1726—99, i grefliga ätten Hårds ego, gick sedan genom flera händer och köptes 1820 af kommerserådet K. M. Lundgren i Ystad, egdes därefter af hans son konsul J. R. Lundgren, men styckades efter hans död (1880 var det 31 mtl med en egovidd af omkr. 1,900 har och tax. till 1,2 mill. kr.). Det tillhör nu (1909) kammarherren, grefve C. G. Sparre å Kronovall. — 6. Fideikommiss i Marbäcks socken, Jönköpings län, vid sjön Ralången och Aneby station å Östra