med förklaringar, prejudikat, hänvisningar och sakregister (2:a uppl. 1903). 1. T—s. 2. E. K. Herslöf, socken i Malmöhus län, Rönnebergs härad. 2,432 har. 1,322 inv. (1908). H. bildar med Säby ett alternerande regalt och till egaren af Sireköpinge säteri patronellt pastorat i Lunds stift, Rönnebergs kontrakt. Herstal [ärsta'l] l. Héristal, köping i belgiska prov. Liège, vid Meuse (Maas), 5 km. n. ö. om Liège. 19,477 inv. (1903). Järn- och stålindustri (stor vapenfabrik). Kolgrufvor. H. har sannolikt sitt namn däraf, att det varit ett frankiskt "heerstelle" (ståndläger). Ofvanför köpingen synas några lämningar af frankiske rikshofmästaren Pippins af H. stamslott. Som karolingernas familjegods var H. sedermera ofta Karl den stores (Pippins sonsons sons) vistelseort. Detta H. kallas det "frankiska H." till skillnad från det "sachsiska H.", ett gammalt slott, som låg vid nuv. byn Herstelle i westfaliska reg.-omr. Minden. (J. F. N.) Hertel, Albert, tysk målare, f. 1843 i Berlin, bosatt där, professor, har utfört färgkraftiga landskap med tyska och italienska motiv, hvaribland Kust vid Genua (1878) och Nordisk strandbild (1883), båda i Berlins nationalgalleri, samt stilleben och dekorativa målningar. G—g N. Herten, by i preussiska reg.-omr. Münster (Westfalen). 15,475 inv. (1905). Stora stenkolsgrufvor, tegelbränneri och ångsågar. J. F. N. Herter, Ernst Gustaf, tysk skulptör, f. 1846 i Berlin, professor där, har utfört en hvilande Alexander (staty i brons), en döende Akilles (marmor), båda i Berlins nationalgalleri, Antigone (marmor, slottet i Berlin), ryttarstatyer öfver kejsar Vilhelm I (i Potsdam och i Thorn), ett Heine-monument (i New York 1899), dessutom dekorativa arbeten m. m. G—g N. Hertford [hā'fəd]. 1. Grefskap i mellersta England. 1,637 kvkm. 258,423 inv. (1901), 152 inv. på 1 kvkm. H. är till större delen ett bördigt slättland, hvars enda höjdsträckning är Kensworth hills (277 m.), på gränsen mot Bedford. De viktigaste vattendragen äro Colne och Lea, båda bifloder till Thames, samt Grand junction-kanalen i v. Jordbrukets förnämsta alster äro hvete och korn. Fåren äro af ädel ras och lämna en mycket förträfflig ull. Antalet nötkreatur är jämförelsevis ringa. Landtmannaprodukterna finna sin största marknad i London. Stor maltberedning, silkesspinnerier, halmflätning, tillverkning af hattar och papper. Det milda klimatet gör H. till vistelseort för många sjuklingar. — 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid den segelbara Lea. 9,322 inv. (1901). Liflig handel med säd och ull; ansenlig tillverkning af malt för Londons bryggerier; mjöl- och oljekvarnar samt järngjuterier. Af stadens kyrkor är Michaelis-kyrkan, med ett monument öfver Bacon af Verulam, den förnämsta. Vidare märkas rådhuset, den stora spannmålsbörsen och en förberedande anstalt för Christ's hospital i London. Af det gamla slottet kvarstår numera blott en del, hvilken begagnas till skola. (J. F. N.) Hertford [hā'fəd], earl af H., titel, som bars under medeltiden af hufvudmannen för den berömda engelska adelssläkten De Clare. Under nyare tider har titeln earl (senare markis) af H. burits inom släkten Seymour (se d. o.). Hertha, astron., en af småplaneterna. Hertha har i nyare tider gällt för de gamle germanernas namn på jordens gudinna, men utgör ett missförstånd af hvad Tacitus säger i sin bok "Germania", kap. 40, om några forntyska stammar, att de gemensamt dyrka "Nerthum, id est terram matrem" ("Nerthus, d. v. s. modern jorden"). Ordet Nerthus motsvarar fnod. Njörðr, hvilken gud alltså urspr. varit kvinnlig. Th. W.* Hertig (fno. hertogi, ty. herzog, motsv. lat. dux, it. duca, sp. duque, fr. duc, eng. duke) betecknade först, hos de västgermanska folken under deras konungslösa tid, en för krig utkorad ledare af folkhären (se Germaner, sp. 1042), men blef sedan, i de genom folkvandringen uppkomna germanrikena, titeln på en kunglig ämbetsman, hvars område omfattade flera grefskap. En sådan hertigs myndighet var hufvudsakligen militärisk, men i grefskap inom hertigdömet, i hvilka grefvar ej voro tillsatta, utöfvade han äfven grefvens civila befogenheter (jfr Gau och Grefve). I frankiska rikets romanska delar förekommo under merovingerna motsvarande ämbetsmän med titeln patricius. Under det merovingiska konungadömets svaghetstid från 600-talet ombildades ämbetshertigdömena till ärftliga stamhertigdömen, hvilkas innehafvare erhöllo karaktären af underkonungar. De kraftige karolingiske rikshofmästarna började därför afskaffa hertigvärdigheten, och under Karl den store försvann den nästan fullständigt. Vid frankiska rikets upplösning, i senare delen af 800-talet, uppstodo emellertid åter hertigdömen, i Tyskland såsom verkliga stamhertigdömen (Sachsen, Lothringen, Franken, Schwaben och Bajern), och i de nu sig utbildande feodalstaterna var hertig en vanlig titel på de förnämste vasallerna. När sedan mot medeltidens slut länsväsendet undertrycktes af konungamakten, blef hertignamnet blott den högsta adelstiteln. I denna egenskap har det bibehållit sig i Frankrike, England, Spanien, Portugal och Italien. I dessa och äfven andra länder pläga också prinsarna af blodet föra hertigtiteln (i Österrike-Ungern:, ärkehertig). I Tyskland, där de store vasallerna, lyckades bevara och ytterligare utveckla sin makt, upplöstes visserligen stamhertigdömena i en mängd furstendömen, men flera af dessas regerande furstar nämnas hertigar (i Anhalt, Braunschweig och de sachsiska hertigdömena). I Sverige gaf Birjer jarl sin näst äldste son Magnus (Ladulås) titeln dux sueonum, som blott synes ha varit ämnad att motsvara hans egen titel "Sveriges jarl" (se Jarl), men nu till följd af tyskt inflytande öfversattes med "Svea hertig". Samma titel gaf Magnus, blifven konung, sin näst äldste son Erik, men utnämnde tillika sin yngre broder Bengt till hertig öfver ett visst område (Finland). En dylik lokal hertigvärdighet gafs sedan åt hans yngre son Valdemar och återupplifvades af konung Magnus Eriksson för hans gunstling Bengt Algotsson och slutligen af Gustaf Vasa och hans söner för Vasahusets samtliga yngre manliga medlemmar (se vidare Hertigdöme). Den siste svenske hertigen med eget land var Karl Filip (d. 1622). Efter 1772 års statshvälfning upphöjde Gustaf III sina bröder Karl och Fredrik Adolf till hertigar öfver hvar sitt landskap (Södermanland och Östergötland), men utan någon som helst myndighet, och sådana