titulärhertigdömen ha sedan dess tilldelats svenska prinsar; de följande titulärhertigarna ha varit: Karl Gustaf (Gustaf III:s son), af Småland, Oskar (I), af Södermanland, Karl (XV), af Skåne, Karl (Karl XV:s son), af Södermanland, Gustaf, af Uppland, Oskar (II), af Östergötland, August, af Dalarna, Gustaf (V), af Värmland, Oskar (prins Bernadotte), af Gottland, Karl, af Västergötland, Eugen, af Närke, Gustaf Adolf (Sveriges nuv. kronprins), af Skåne, Vilhelm, af Södermanland, Erik, af Västmanland, Gustaf Adolf, af Västerbotten, Sigvard, af Uppland. — I Danmark började hertigtiteln på 1100-talet användas i st. f. jarl (första gången af Knut Lavard), och då med jarlsämbetet följde befälsposten i Slesvig, kom hertigtiteln att särskildt fästas vid denna landsdel, som på detta sätt sedan blef ett afskildt hertigdöme (se Slesvig). — I Norge förekom hertigtiteln stundom under medeltiden som synonym till jarl (hertig Skule = Skule jarl). — Jfr Storhertig och Ärkehertig. S. B. Hertig, Peter, byggmästare på Nyslott 1577, vid Åbo och på Viborgs slott 1578, ledde arbetena på sistnämnda slotts och stads befästningar till 1580, då han som fältbyggmästare medföljde på tåget mot Ryssland. Han var sedermera byggmästare i Narva, kallades 1583 till hären utanför Nöteborg för att uppföra en befästning på andra sidan Neva. 1587 blef H. byggmästare i hela Finland och de delar af Östersjöprovinserna, som Sverige då innehade, samt sysselsatte sig 1590 särskildt med Keksholms förstärkande. Efter detta år nämnes H. ej vidare. L. W:son M. Hertigdöme, ett af en hertig styrdt område. Hertigdömen ha endast under vissa kortare tidrymder förekommit i Sverige. Under Folkungaätten, då utländskt inflytande började visa sig i så många afseenden, omtalas de först i vår historia. Af ett påfvebref af 1255 känner man, att Birger jarl redan då förberedde en delning af riket mellan sina söner. Redan under hans lifstid samt under den följande tiden till 1275 bar en af hans söner, Magnus, titeln Svea hertig (dux sueonum), med hvilken titel följde en ställning, som synes ha motsvarat jarlens. Sedan Magnus 1275 antagit konunganamn, bar hans broder Erik (d. 1275) samma titel. Då 1284 Magnus Ladulås' äldste son, Birger, på ett möte i Skeninge valdes till konung, blef enligt uppgift Magnus' broder, Bengt (biskop i Linköping 1286, d. 1291), hertig af Finland och hans yngre son Erik hertig af Sverige. Den senare var den siste sveahertigen. Vid konung Birgers kröning (1302) tillträdde han förmodligen sitt län, som bestod af Södermanland, med Nyköpings slott, och en del af Uppland. Sannolikt öfverlämnades samtidigt Egentliga Finland och Tavastland åt hans yngre broder, Valdemar, såsom hertigdöme. I den 1304 utbrutna striden mellan konung Birger och hans bröder indrog Birger hertigarnas län, och trots fördraget i Kolsäter återfingo de dem troligen icke förrän på sommaren eller hösten 1305. De följande striderna uppenbara allt tydligare hertigarnas afsikter att icke blott utvidga sina hertigdömen, utan att äfven förvandla dem till oberoende besittningar. Genom ett fördrag i Hälsingborg, 1310, växte hertigdömena ut till ett omfång, som innefattade mer än halfva Sveriges rike, och inom detta område blefvo Erik och Valdemar så godt som själfständiga. Därjämte bestämdes, att, om en af hertigarna aflede, skulle den andre ärfva hans besittningar. Huru litet de numera ansågo sig beroende af konungen, visade sig 1315, då de, efter att ha ingått äktenskap, delade sina besittningar på 5 år genom ett "häfdaskifte" sinsemellan. Erik erhöll genom detta (förutom sina besittningar i Danmark och Norge) Västergötland, Dal och Värmland samt de delar af Småland, som nu höra till Kalmar län, hvaremot Valdemar fick Åbo slott och Tavastehus med största delen af Finland, Stockholms slott med dess fögderi (en del af Uppland) samt Öland. De uppträdde som oberoende furstar, afslöto förbund, utöfvade högsta domsrätten, pålade utomordentliga gärder o. s. v., men deras välde blef icke långvarigt. Vid "Nyköpings gästabud" (dec. 1317) fängslades de af konung Birger och afledo följande år. Länge egde ej heller det hertigdöme bestånd, som Magnus Eriksson 1353 upprättade af österlanden (Finland) och danska Halland och som han förlänade till den högättade Bengt Algotsson, ty tre år därefter blef denne störtad. Först i Gustaf Vasas tid upprättades därefter hertigdömen i Sverige. 1556 förlänade konung Gustaf åt sin son Johan Åbo län, Kumogårds län och Åland, hvartill 1557 lades Raseborgs län. Sistnämnda år erhöll den äldste sonen, Erik, till sitt underhåll Kalmar län, Kronobergs län och Öland, 1559 äfven Tjusts härad i Småland. Ändtligen fastställde konung Gustaf genom sitt testamente, 1560, hvilka delar af riket äfven skulle tillfalla de yngre sönerna, Magnus och Karl. Åt Magnus bestämdes västra och norra Östergötland, Kinds och Ydre härad af Småland, Sundbo härad af Närke, största delen af Vadsbo, hela Valla och Kåkinds härad i Västergötland samt Dal. Karl åter fick på sin lott hela Södermanland, utom Södertörn och en del af Väster-Rekarnes härad, nästan hela Närke, Värmland, några socknar af Vadsbo härad i Västergötland samt Snefringe härad och 4 socknar i Tuhundra i Västmanland. Hertigdömena skulle gå i arf på manssidan, men utslocknade denna, skulle länet återfalla till kronan. Vid hans död återförenades väl Eriks förläning med kronan, men tre hertigdömen återstodo. Redan genom sin storlek inneburo dessa en fara för den kungliga myndigheten inom riket, och de gjorde det så mycket mera, som Gustaf Vasas testamente lämnade förhållandet mellan konungen och hertigarna tämligen oklart. Bestämdt framhölls endast förbudet för hertigarna att sälja, bortpanta eller afstå någon del af sina förläningar samt stadgandet, att dessa endast på manslinjen skulle vara ärftliga. För öfrigt likställdes hertigarna på ett betänkligt sätt med konungen. De förre erhöllo sina län "alldeles såsom Gustaf dem på kronans vägnar själf innehaft med deras skillnad och gränser, platt intet undantagande". Visserligen skulle de icke ega rätt att på eget bevåg företaga eller besluta sådana ärenden, på hvilka rikets välfärd berodde, såsom krig, fred eller förbund, men denna bestämmelse gällde äfven konungen och inskränktes dessutom genom tillägget att, om lägenheten icke medgaf att rådslå med de öfrige bröderna, så var det hvar och en obetaget att på egen hand söka Sveriges rikes och sitt eget gagn och bästa. Tydligen framträder äfven likställigheten i stadgandet att, om mellan bröderna uppkom tvist, som ej på annat sätt kunde förlikas,