Den fullbordades 405. — Från Rom hade H. gjort en resa till Egypten med studier hos Didymos den blinde och 386 slagit sig ned i Betlehem, där han grundlade ett munkkloster, som han själf förestod till sin död, och ett nunnekloster under ledning af Paula, hvilken följt honom till Palestina. Dessa kloster blefvo den skola, som flertalet klostergrundare i Västern genomgick. Där bedref H. ett ifrigt författarskap, bl. a. en katalog öfver kristna skriftställare från apostlarna till honom själf: De viris illustribus, som åtnjuter anseende som ett af hans genialaste verk, men som nyligen uppvisats vara en slarfvigt hopkommen öfv. af Eusebios med tillägg. De många kommentarer till bibelböcker, som H. skref, visa ock ofta samma arbetsmetod, att afskrifva en äldre kommentar utan att angifva källan; då icke hans längtan efter berömmelse eller asketiska ifver stå i vägen, framträder där dock stundom en oväntadt klar och fri blick. Bredvid det historiska, texthistoriska och exegetiska författarskapet upparbetade H. ock en ny litterär form, munkbelletristiken, hans bästa alster inom denna äro lefnadsteckningarna öfver Malchus och Hilarion af Gasa. — Af sin förre vän Rufinos angripen för bristande renlärighet, drefs H. 395 att taga afstånd från sin andlige lärofader Origenes, som nu börjat blifva kättare; och ärelystnaden gjorde snart H. till en hufvudkämpe mot hela origenismen och sin egen föregående verksamhet, hvarunder hans polemik i hätskhet lämnade föga öfrigt. Striden fördystrade hans lif; 416 blefvo t. o. m. han och hans kloster utsatta för groft våld. H. fick ock upplefva folkvandringarnas härjningar. Han dog 420. Af katolska kyrkan har han upphöjts ej blott till helgon, utan ock till doctor ecclesiæ (se d. o.). Hans samlade skrifter ha utgifvits bl. a. af Vallarsi 1734—42 (förbättrad uppl. 1762—72 aftryckt hos Migne); en modern kritisk upplaga fattas; däremot finnes en kritisk, omfattande biografi af G. Grützmacher, "Hieronymus" (I—III, 1901—08). Värdefull är äfven J. Brochet, "Saint Jérôme et ses ennemis" (1905). Jfr Hj. Holmquist, "Gamla kyrkans historia" (1907). Hj. H—t. Hieronymus af Prag, bömisk riddare och teolog, Johan Hus' medhjälpare, föddes i Prag. Han blef baccalaureus vid universitetet i Prag, drog därpå till Oxford, där han lärde känna Wycliffes skrifter och med glödande hänförelse omfattade dennes lära. 1402 återvände han med dessa skrifter till Prag, men gaf sig snart ut på långa resor. 1407 var han åter i Prag och kämpade vid Hus' sida; från 1410 försökte han utbreda Wycliffes läror i Ungern, Kroatien, Österrike, Polen och Ryssland; 1412 deltog han i Prag i aflatsstriden med en kraft och vältalighet, som öfverträffade Hus'. 1415 reste han till Konstanz för att försvara Hus, lämnade staden, då han insåg hopplösheten i sitt företag, men häktades på hemvägen och återfördes till mötet, där den starke mannens kraft bröts genom ett hårdt och grymt fängelse under ett halft år; han återkallade sina påståenden och erkände det berättigade i domen öfver Hus. Fortfarande hållen i fängelse, bemannade han sig, fick till stånd ett offentligt förhör i maj 1416 och återtog där, full af martyrmod, sin återkallelse. 30 maj 1416 dog han på bålet. Humanisten Poggio, som var närvarande, berättar i ett ännu bevaradt bref om den underbara glädje och det mod, som martyren visade ännu under de långa dödsminuterna i lågorna. Se vidare Hus. Hj. H—t. Hieronymus Lorm, pseudonym för österrikiske författaren H. Landesmann (se d. o.). Hieroskopi. Se Hieromanti. Hierosolyma, hos greker och romare namn på Jerusalem. Hierotek (af grek. hieros, helig, och theke, förvaringsrum), helgonskrin, relikgömma, monstrans. Hierro [järrå], ö. Se Ferro. Hierta [järta], svensk-finsk adlig ätt, härstammar från den danske krigaren Lars Ragvaldsson, som egde gods i Halland; hans son Bengt H, blef 1565 vid Varbergs intagande svensk krigsfånge och gick i svensk tjänst. 1627 introducerades dennes bror Torsten på riddarhuset. Torsten dog barnlös. Från Bengt H:s son Lars H., krigare, d. 1642, härstamma såväl den adliga som två friherrliga ätter H. Hans ättlingar i fjärde led, Lars H. och Karl H. (se Hierta 1), erhöllo 1771 och deras kusins son, generallöjtnanten Gustaf Adolf H., 1832 friherrlig värdighet. Lars' ättegren fortlefver i Sverige och immatrikulerades äfven som friherrlig på finska riddarhuset 1818. Denna sistnämnda gren af ätten är numera bosatt i Ryssland. Karls ättegren fortlefver äfven som ofrälse, under namnet Järta, hvilket namn Karls son Hans (se Järta 1) antog, då han 1800 af politiska skäl afsade sig adelskapet. 1. Karl H., friherre, militär, f. 1 jan. 1719, d. 6 dec. 1793 på Lagmansholm i Fullestads socken, Västergötland, deltog som fänrik i slaget vid Villmanstrand, 1741, och föll där i ryssarnas händer. Efter sin återkomst ur fångenskapen befordrades han 1743 till löjtnant. Som öfverstelöjtnant deltog han i pommerska kriget (1757—62), men blef äfven därunder tillfångatagen, vid Passewalk 1760. 1766 utnämndes han till öfverste för Jämtlands regemente och 1768 för Dalregementet samt blef 1771 friherre. H. deltog lifligt i det politiska lifvet under frihetstidens slut på hattpartiets sida, till hvars bättre talare på riddarhuset han räknades. Han närmade sig alltmera hofvet, hvars sak han ifrigt försvarade under riksdagen 1771—72. 1773 blef H. generalmajor och 1778 generallöjtnant. 1788, då under svensk-ryska kriget ett anfall från Danmark hotade, erhöll han befälet öfver den s. k. "västra armén", som hade i uppdrag att försvara Värmland, Dalsland och Bohuslän. På grund af truppernas fåtal (ej fullt 3,700 man) och genom att han därtill splittrade dem på flera ställen kunde H. ej hindra danskarnas inryckande i Bohuslän i sept. s. å., och en afdelning af hans armé, under befäl af öfverste Tranefelt, blef i hans egen närvaro tillfångatagen af danskarna vid Kvistrum. 2. Hans H., den föregåendes son, friherre. Se Järta 1. 3. Johan Gustaf H., militär, publicist, f. 25 okt. 1791 i Göteborg, d. 16 dec. 1859 i Stockholm, genomgick krigsakademien på Karlberg och blef 1808 underlöjtnant vid Göta artilleri. Som sådan tillhörde han i mars 1809 den afdelning af "västra armén", som kvarstannade vid gränsen, samt gjorde äfven fälttågen i Tyskland och Norge (1813—14). Han befordrades 1816 till löjtnant, s. å. till kapten i generalstaben, 1818 till major vid Västgöta-Dals regemente samt 1821 till bataljonschef