Hierokrati (af grek. hieros, helig, och kratein, härska), kyrklig regeringsform, prästvälde. Jfr Hierarki. Hieromanti (af grek. hieros, helig, och manteia, spådom) l. Hieroskopi (af grek. hieros, helig, och skopein, se), konsten att af offerdjurs inälfvor förutsäga tillkommande ting. De, som öfvade denna konst, kallades i Grekland hieroskopoi. Jfr Haruspices. Hieromnemones. Se Amfiktyoner. Hieron (grek. Ἱέϱων, lat. Hiero), härskare i Syracusæ. 1. H. I, den äldre, d. 467 f. Kr., broder till Gelon, som 480 f. Kr. afvärjde kartagernas anfall på Sicilien, blef omkr. 485 härskare i sin födelsestad Gela och lyckades efter sin broders död med hjälp af legotrupper befästa sin makt som härskare i Syracusæ (477 f. Kr.). Han visade sig sedan som vän af konst och vetenskap. Flera grekiska skalder åtnjöto hans gunst, såsom Simonides, Pindaros, Bakchylides och Aischylos. Xenofon har efter honom uppkallat en af sina skrifter ("Hieron"), i hvilken han behandlar en härskares ställning och plikter. — 2. H. II, den yngre, d. 215 f. Kr., var af Gelons släkt och fick sin krigiska utbildning i Pyrrhus' skola. Han blef syrakusanernas fältherre väl 274 f. Kr. och konung 269. Klok och förutseende, upprättade han efter bästa förmåga den syrakusanska statens makt. Då fejden emellan Rom och Kartago började (264 f. Kr.), slöt sig H. först till den senare staden, men sökte snart, varnad af ett nederlag, som romarna tillfogade honom, förbund med dessa, hvilka han sedermera i första puniska kriget (264—241 f. Kr.) understödde med trupper och lifsmedel och till hvilka han en tid bortåt erlade en årlig tribut. Kartagerna däremot hjälpte han mot deras legotrupper. Under sin långvariga styrelse bragte han genom visa anordningar Syracusæ åter till välstånd och makt, främjade jordbruk och näringar samt använde tillströmmande rikedomar till praktarbeten. Han förblef till sin död en trogen bundsförvant till Rom äfven under andra puniska krigets (från 218 f. Kr.) motgångar för romarna. R. Tdh. Hieronymianer l. Hieronymiter, flera af hvarandra oberoende ordnar, hvilka valde den helige Hieronymus till skyddspatron. Deras uppkomst sammanföll till tiden med "det gemensamma lifvets" brödraskaps; de lefde efter augustineremiternas regel. De viktigaste äro: 1. Den helige Hieronymus' eremiter, munkorden, stiftad i Portugal omkr. 1370 af tertiariernas afdelning af franciskanorden. Den erhöll påflig stadfästelse 1374 och utbredde sig öfver hela Pyreneiska halfön samt uti Italien och Nederländerna. Den bibehöll sig dock blott i Spanien, där den i hufvudklostren Guadalupe, San Yuste, Escorial m. fl. utvecklade utomordentlig prakt, samt i Amerika. Den portugisiska kungafamiljens begrafningsplats, klostret Belem, tillhörde orden. En nunneorden, stiftad 1375, hade sitt hufvudkloster i San Pablo i Toledo, men har nu upphört. — 2. Hieronymus-eremiterna af observansen, en ur hufvudorden 1433 utbruten själfständig kongregation, bibehöll sig i Italien till midten af 1800-talet. — 3. Den helige Hieronymus' tiggarbröder af den sal. Peters af Pisa kongregation, orden, stiftad 1377 uti Italien af Pietro Gambacorti från Pisa. Dess regler voro först mycket stränga, men mildrades 1444. Orden antog 1568 Augustinus' regel och utbredde sig uti Italien, Tyrolen och Bajern, men är nu inskränkt till ett fåtal kloster (bl. a. i Viterbo och Rom). — Jfr Heimbucher, "Orden und kongregationen der kath. kirche", I (2:a uppl. 1907). (Hj. H—t.) Hieronymiter. Se Hieronymianer. Hieronymus den helige, kyrkofader, hette eg. Eusebius H. Sophronius och föddes i Stridon (på gränsen mellan Steiermark och Ungern) 340 af kristna föräldrar, erhöll sin uppfostran och sitt dop i Rom, där han under ledning af grammatikern Donatus utbildades till den förnämste stilisten bland de latinske kyrkofäderna, men där retorskolans ihåliga vältalighet och systematik dödade hans sanningssinne. Tillika hemföll han åt svårare utsväfningar; hans natur var starkt sinnligt färgad, och han fick aldrig makt öfver denna sida af sin karaktär. Under en resa i Gallien lärde han emellertid i Trier känna det nya munkväsendet och fördes därigenom till en uppryckning; han beslöt att själf blifva asket. Ett år vistades han i Aquileja (372) och knöt där vänskapsförbindelse med Rufinos (se d. o.). På resa till Palestina insjuknade han i Antiokia och fördes genom en feberdröm att efter tillfrisknandet gå ut i den af eremiter fyllda öknen Chalkis s. ö. om Antiokia. Han kunde dock ej uthärda med eremiternas halft djuriska lif, utan upptog äfven studier och afskriftsarbete; detta blef af största betydelse för munkväsendets art och historia i Västerlandet, dit H. väsentligen bidrog att föra det. Hans brinnande ärelystnad förde honom nämligen från öknen till Konstantinopel (studier för Gregorius af Nazians) och vidare till Rom, där han 382—384 var biskop Damasus' förtrogne och begagnade denna ställning till ifrig propaganda för sitt munkideal. Han vann stor framgång bland högadelns damer, där bl. a. en förnäm romarinna, Paula, och hennes döttrar helt följde H:s anvisningar. Under kampen för det asketiska idealet bidrog ock H. mycket till Mariadyrkans utbredning i Västerlandet; men han ådrog sig fiendskap från både lekmän och präster, och när Damasus dog 384, måste han snart i st. f. den väntade biskopsstolen med djupt kränkt fåfänga välja flykten från Rom 385. Hans vistelse i Västern hade betydelse ej blott för munkväsendets öfverförande dit. H. var origenist till åskådning och beredde genom sitt författarskap och sina öfversättningar till latin (bl. a. af Didymos, se d. o., och Origenes' homilier) ingång i Västern för många af origenismens bästa tankar, innan möjligheten härtill genom origenistiska striden afskurits. I Rom begynte han ock den stora bibelöversättningen till latin, som sedan 13:e årh. kallas Versio vulgata (se Bibelöfversättningar) och hvilken är hans lifs storverk, det enda företag, där ombytligheten och ytligheten i hans karaktär fingo vika för hans äkta vetenskapliga intresse och uthållighet och där hans för sin tid enastående lärdom (han behärskade ej blott latin och grekiska, utan hade äfven hos en jude under stora svårigheter lärt sig hebreiska och kaldeiska) kom till sin fulla rätt. Trots alla fel är "Versio vulgata" ett vetenskapligt stordåd; å andra sidan är det ett karakteristikum för H., att hans lifs största verk blef — en öfversättning.