landet bereda stöd och ledning af ett tidningsorgan, som i alla samfundslager egde läsare. Därför öfvergaf han det lärda maneret ("deduktionen") och tålde hellre förebråelsen att "locka till sig läsare med pojkaktigheter, slarf och konditorikram" (N. Arfwidsson) och att "göra lättlästhet i pig- och barnkammaren till högsta regel för stil" (J. Johansson) eller begabberiet att "många tyckte, Lilla Lasse var rolig, och han gjorde sin fortune på detta tycke" (Askelöf). Redan vid 1834 års riksdag visade många tecken, att "Aftonbladet" var en samhällsmakt, ehuru ännu representerande minoriteten, men en stark och stundom segrande minoritet. Den styrelseregim H. närmast bekämpade var det efter 1830 mer och mer utvecklade s. k. "Braheväldet", eller "sängkammarregeringen", som gjorde den konstitutionella konseljen till en formalitet. Laglig ordning i målens behandling yrkades, favoritväldet persiflerades, befordringssystemet klandrades, maktmissbruk blottades, äfvensom "hofpartiets" riksdagsmanövrer, öfvergrepp i fråga om riksdagens budgetbestämmelser m. m. Därunder kommo ofta öfverdrifna beskyllningar fram, men så möttes H. af ännu mera öfverdrifna och hätska anklagelser. I synnerhet under tiden mellan riksdagarna 1835 och 1840 var polemiken bitter, och tidningsstriden urartade ofta till personliga gräl. En af de verksammaste faktorerna i denna förbistring af polemik och politik var indragningsmakten, hvilken af regeringen vida oftare användes än laga åtal, då en tidning ansågs ha gjort sig skyldig till öfverträdelse af tryckfrihetsförordningen. Indragning verkställdes, utan att orsaken gafs till känna, vare sig för delinkventen eller allmänheten, och utan någon annan anledning än höga vederbörandes tycke. För 14 sådana indragningar var H. utsatt (1835—38), däremot endast för 8 officiella åtal som tidningsutgifvare. Dessa kunde endast före den första indragningen riktas mot honom personligen, ty han egde icke sedermera rätt att själf lagligen framstå som sin tidnings ansvarige utgifvare. H:s strid med indragningsmakten ådrog honom väl kostnad och möda att ständigt ega tillgång till å andra personer utfärdade "tillståndsbevis" att utgifva "Det nya", "Det 3:dje", "Det 4:de" o. s. v. "Aftonbladet", men gjorde faktiskt slut å indragningsmakten flera år, innan den utmönstrats ur grundlagarna. Frikännelse eller penningeböter voro de officiella åtalens följder, såväl då de riktades mot Aftonbladsutgifvaren som mot H. som förläggare. Intet af dem var af natur att kasta skugga på hans vare sig politiska eller moraliska karaktär. — Vid riksdagen 1834—35 hade H. ifrigt yrkat på utvidgad närings- och handelsfrihet, på offentlighet vid underdomstolar, på representationens ombildning m. m., men det var först vid den följande riksdagen (1840—41) H. intog en mera framstående plats, såväl bland oppositionens ledare som bland riddarhusets talare. Representationsreform, afskaffande af protektionistiska tullar och skråtvång, införande af folkskolor, den lärda skolans ombildning m. fl. af framåtskridandets önskningsmål hade i H. en varm förkämpe såväl inom riksdagen som i "Aftonbladet", och "Aftonbladsfursten" var nu själf en makt i samhället. Segern syntes verkligen en tid luta åt den oppositionella sidan, regeringen led flera kännbara nederlag i anslagsfrågor, förslag till ändrad nationalrepresentation blef förklaradt hvilande, statsrådets nya organisation genomfördes, och en i dubbel mening ny konselj kom till styret. Men riksrättsåtalen lyktade med frikännelse, och i flera af sina ifrigast yrkade planer stannade oppositionen i minoritet. Efter riksdagens slut tycktes nästan en reaktion inträda, och en mot H. af högt stående aktieegare uppsatt tidning, "Svenska biet", syntes ha satt sig till mål att lära H., hvad personlig smädelse ville säga. Reformens fana bars dock alltjämt högt af "Aftonbladet", och efter Karl Johans död, 8 mars 1844, voro till en tid rollerna af oppositionell och regeringsvänlig ombytta. H. kallades nu "regeringens själfständige bundsförvant". Men hatet emot honom å motståndarnas sida klädde sig aldrig i hätskare ord än under 1844 års strid om den hvilande representationsförändringens antagande. Då förslaget fallit, bildades genast ett sällskap för reformstridens fortsättande. H. deltog som en af ledarna såväl i detta som i de hvarandra efterträdande reformsällskap, hvilka under de återstående 20 stridsåren verkade för reformens seger. Men ännu mera verkade han genom sin tidning, som med 1847 återtagit en oppositionell hållning, nu icke mera som förr mot "systemet", utan mot "bristen på system". 1848 års hvälfningar förde åter reformen i förgrunden, under en ny ministär, men det från tronen utgångna förslaget var föga egnadt att vinna de liberales sympatier. H. intog — påverkad från skilda håll — till detsamma en obestämd hållning, vacklade mellan reformmötenas förslag och det kungliga förslaget samt kände ingalunda sin ställning angenämare, då han öfvergått till att gifva detta sitt understöd. En rå polemik framkallades nu emot honom; han framhölls som en affälling, en plutokrat, en vinningslysten fabrikant, som "gjorde" i politik som i andra affärer. Till följd af den almquistska katastrofen (se Almquist, K. J. L., sp. 673) togo sig den konservativa och den låga pressen i förening anledning att smutskasta H. och sökte göra honom medansvarig för den olycklige skaldens verkliga eller förmenta brott. Utledsen på tidningsmannaskapet och längtande efter annan verksamhet, drog sig H. tillbaka från den framstående plats han så länge intagit inom Sveriges politiska lif och sålde "Aftonbladet", som från 1852 års början erhöll annan ledning. Vid riksdagarna 1847 och 1850 hade H. verkat för humanistiska reformer samt för tullnedsättningar, och i dylika frågor fortfor han att kämpa från sin riddarhusbänk (1853—58) och i borgarståndet (1859—66) vid de följande ståndsriksdagarna. Mildring i lagar, utvidgande af kvinnans medborgerliga rättigheter, afskaffande af speciella förmånsrättigheter på allmänhetens bekostnad hade fortfarande i H. en oförtröttad kämpe, liksom representationsreformen och sparsamhet med statsmedel, den senare i synnerhet yrkad i fråga om krigsbudget och järnvägsbyggande. När slutligen reformen vunnit seger valdes H. (1866) till en af Stockholms representanter i Andra kammaren, i hvilken han deltog intill sitt sista år, kammarens ålderspresident, ledamot af stats- eller konstitutionsutskott, verksam talare och ihärdig motionär i de frågor, som lågo honom på hjärtat. Det är också icke få samhällsförbättringar, hvilka leda sitt upphof från H:s initiativ vid riksdagarna.