och H. är till stor del byggdt af tegel därifrån. Jfr Babylon, sp. 571. J. F. N. Hillared, socken i Älfsborgs län, Kinds härad. 3,907 har. 593 inv. (1908). Annex till Sexdräga, Göteborgs stift, Kinds kontrakt. <img l>

Hillberg, Emil, skådespelare, f. 18 febr. 1852 i Stockholm, blef student i Uppsala 1870, debuterade 1873 på K. teatern i Stockholm, var 1873—74 anställd vid V. Åhmans sällskap i Göteborg och spelade 1874—78 på Svenska teatern i Helsingfors. Hösten 1878 tog han engagemang vid Nya teatern i Stockholm och fick där regien om hand, öfvergick 1879 till K. teatrarna, ledde hösten 1880 eget teaterföretag i Göteborg, ingick 1881 åter vid Nya teatern, men bröt kontraktet 1882, uppträdde i Göteborg samt 1883—84 i Helsingfors och Kristiania, återkom 1884 till Nya teatern, fästes 1886 vid K. dramatiska teatern, tillhörde Ranfts Stockholmsscener 1897—1908 och antog sistn. år engagemang vid K. dramatiska teatern. Vid sin debut på k. teatern som Härved Boson i "Bröllopet på Ulfåsa" visade sig H. vara utrustad icke blott med de yppersta yttre förutsättningar: en imposant gestalt, ett ansikte med sällsynta mimiska möjligheter och en stämma, som i makt och fullhet sökte sin like — han uppenbarade äfven en själfständig uppfinningsförmåga och en intelligens, som endast i undantagsfall brukar komma sceniska artister till del. Men först fem år senare (hvilken mellantid han tillbragt vid Göteborgs och Helsingfors teatrar) vann han i Stockholm 1878 på dåv. Nya teatern som Hertig de Septmonts i "Främlingen" sin första stora seger. Den s. k. realistiska karakteristiken var vid den tiden något okändt hos oss, och därför frapperade så mycket mera denna skarpa profilering af de personliga egendomligheterna och kom bilden att framstå som något fullständigt nytt, något originellt lefvande. Nu följde några år, som kännetecknades af en sjudande och mångsidig alstring, under hvilken H. alltmer utvecklade sin träffsäkra djärfhet i uppfattningen, sin psykologiska konst att genom kontraster bestämma personligheten och sin ovanliga förmåga att själf fullständigt försvinna bakom den diktade varelse han gaf gestalt och lif. Hans Doktor Klaus, Henrik Plantagenet i "Bertrand de Born", Jago, Wallenstein, Krogstad i "Ett dockhem", Jacques i "Gillets hemlighet", Gerdt bokpräntare i "Mäster Olof" (prosauppl.) voro lika många lefvande gestalter, hvar och en präglad med individuella drag ej blott i den yttre apparitionen, utan äfven i åtbörden och stämman. Hans med originell hänsynslöshet formade Gerdt bokpräntare blef af den nya realistiska vitterhetsskolan uppfattad som en manifestation af dess inre väsen. Men H. blef lika litet någon varaktig representant för realismen som för den Dahlqvistska traditionen. Han har aldrig kunnat finna sig i något tvång eller skolväsen och har öfver hufvud alltid gjort något annat, än hvad man väntat. En mer oberäknelig scenisk konstnär ha vi icke haft i mannaminne och ingen, som af sitt ostadiga och oroliga lynne mer viljelöst låtit sig ryckas med. H:s mångsidighet har varit stor. Vid första påseendet tyckes han framför allt skapad till tragiker. På detta område har han också frambragt oförgätliga skapelser sådana som Cassius i "Julius Cæsar", Corrado, Don Manuel i "Galeotto" och Shylock. Men lika intressanta som hans rent tragiska uppgifter ha hans speciella karaktärsstudier varit — de må ha rört sig inom det högre skådespelet, den moderna dramen eller komedien, t. ex. hans Jago, Krogstad, Samsthanaka i "Vasantasena", godsegaren i K. Michaelsons komedier "Moln" och "Skandalen i natt", Repholt i "Ett besök" och först och sist hans Doktor Stockman i "En folkfiende", en genialisk tolkning af slående natursanning, oemotståndlig humor och personlig kraft. Bland H:s senare framställningar böra nämnas den andligt förlorade skådespelaren i "Natthärbärget", Guldstad i "Kärlekens komedi", den trohjärtade och gripande fanjunkarn i "Tapto", den i sin vitala kraft och hårdhet imposante godsegaren Peter i "Floden", Dags uttrycksfulla kraftgestalt i "Daglannet", den originellt karakteriserade anarkisten i "Flyttfåglar" och den intellektuella altruismens vackre representant Alberini i "Lucifer", en bild, som framkallade starka verkningar med de enklaste medel. S. S—n. Hille. Se Hillah. Hille, socken i Gäfleborgs län, Gästrikslands östra tingslag. 24,533 har. 4,346 inv. (1908). H. med Oslättfors kapell, som ingår i församlingen, utgör ett regalt pastorat i Uppsala stift, Gästriklands östra kontrakt. Hillebard. Se Hällebard. Hillebrand [-brant]. 1. Joseph H., tysk litteraturhistoriker och filosof, f. 1788 nära Hildesheim, d. 1871 i Soden, blef professor i filosofi 1818 i Heidelberg och 1822 i Giessen samt var 1848 president i hessiska andra kammaren. Till följd af sin opposition blef han 1850 försatt ur tjänstgöring. Hans förnämsta arbete är Die deutsche nationalliteratur seit dem anfang des 18. jahrhunderts (1845—46; "3:e uppl. utg. af hans son Karl H. 1875). Mindre betydande äro hans filosofiska skrifter, af hvilka Philosophie des geistes (1835) går ut på att förmedla Hegels och Leibniz' åsikter. — 2. Karl H., den föregåendes son, författare, f. 1829 i Giessen, d,. 1884 i Florens, tog 1849 del i det badensiska maj-upproret och blef tillfångatagen i Rastatt, men lyckades fly till Frankrike. Promoverad vid Sorbonne i Paris, antogs han 1863 till lärare i tyska vid militärskolan i S:t Cyr och kallades s. å. till professor i utländsk litteratur vid filosofiska fakulteten i Douai. Vid utbrottet af fransk-tyska kriget 1870 lämnade han sin professur och åtföljde som "Times'" korrespondent den italienska expeditionen till Rom. Därefter bosatte han sig i Florens, där han utgaf samlingsverket Italia (1874—77), och började därefter att för Heeren-Ukerts samling af de europeiska staternas historia utarbeta Geschichte Frankreichs von der thronbesteigung Ludwig Philipps bis zum fall Napoleons III. (2 bd, till 1848, 1877—79; 2:a uppl. 1881—82). Han utgaf vidare i bokform Dino Compagni (1862), Des conditions de la bonne comédie (1863, prisbelönt),