La Prusse contemporaine (1867), Études italiennes (1868), De la réforme de l'enseignement supérieur (s. å.) m. m. och Zwölf briefe eines ästhetischen ketzers (1873) samt en samling mästerliga, i uppfattningen djupa och till formen glänsande uppsatser i 7 bd: Zeiten, völker und menschen. Frankreich und die franzosen, 1872, 4:e uppl. 1898, Welsches und deutsches, 1875, 2:a uppl. 1892, Aus und über England, 1876, Profile, 1878, 2:a uppl. 1892, Aus dem jahrhundert der revolution, 1881, 3:e uppl. 1902, Zeitgenossen und zeitgenössisches, 1882, Kulturgeschichtliches, 1885). Se biogr. öfver H. af Homberger 1884. Hillebrandt, Alfred, tysk sanskritist, f. 1853 i Grossnädlitz (nära Breslau), 1883 e. o. och 1888 ord. professor i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning vid universitetet i Breslau. H:s vetenskapliga skrifter röra sig företrädesvis på den indiska mytologiens och offerritualens område, delvis i polemik särskildt mot den af Pischel och Geldner företrädda riktningen i tolkningen af Rigveda (jfr hans under pseud. Fritz Bonsens utgifna skrift Die götter des Ṛgveda. Eine euhemeristische skizze, 1894). H:s hufvudsakliga arbeten äro Über die göttin Aditi (1876), Varuṇa und Mitra, ein beitrag zur exegese des Veda (1877), Das altindische neu- und vollmondsopfer (1880), Vedachrestomathie (1885), Die sonnenwendfeste in Alt-Indien (1889), Vedische mythologie (I—III, 1896—1902), Alt-Indien, kulturgeschichtliche skizzen (1899), Rituallitteratur. Vedische opfer und zauber (1897, i Bühlers "Grundriss der indoarischen philologie", III, 2). För "Bibliotheca Indica" i Calcutta har H. utgifvit text och kommentar till Çānkhāyana Çrāutasūtra (4 bd, 1888 ff.). K. F. J. Hillel. 1. Berömd judisk rabbin, f. omkr. 75 f. Kr. i Babylon, d. omkr. 10 e. Kr., förvärfvade en tid som daglönare sitt och sin familjs uppehälle i Jerusalem samt egnade sig samtidigt åt studiet af den mosaiska lagen l. läran (torah) och blef sin tids störste lärare i lagen. Han var den fariseiska judendomens ädlaste representant. Det för hans skrifttolkning utmärkande var, att han, i motsats till den bokstafsträldom, som gjorde sig gällande hos samtida skriftlärde, betraktade lagen som ett organiskt helt och gjorde dess anda till norm för uppfattningen af detaljerna. Att akta människovärdet och älska sin nästa som sig själf var för H. hufvudsumman af lagen. Allt det öfriga var blott förklaring och tillämpning. Gud, lagens gifvare, var framför allt allgod, barmhärtig. Äfven i de meningsstrider, som egde rum mellan honom och hans motståndare på skrifttolkningens område, den stränge Schammaj, ådagalade H. städse stort saktmod. Hans inflytande på sitt folks andliga utveckling var stort och välgörande. H. uppgifves ha varit ordf. i Stora rådet (Sanhedrin) i Jerusalem. — 2. Lärd rabbin, antagligen en ättling af den föregående, lefde i 4:e årh., som skolföreståndare i Tiberias och gjorde sig förtjänt om fastställandet af den judiska kalendern med en solcykel på 19 år. — 3. H. ben Samuel, framstående läkare och filosof i Italien, d. omkr. 1192. G. K—n. Hillemacher [ilmaʃä'r], Paul Joseph William och Lucien Joseph Édouard, två bröder och städse oskiljaktigt samarbetande franska tonsättare, födda i Paris, den förre 1852, den senare 1860, vunno hvar för sig Rom-priset vid konservatoriet och ha sedan, under samnamnet "P. L. Hillemacher", vunnit anseende genom sånger, pianosaker, orkesterverk och icke minst operor, bl. a. S:t Mégrin (1886), Le drac (1896, med tydlig inverkan från Rich. Wagner), Circé (1899) och Orsola (1902), hvarjämte de skrifvit en monografi Gounod (1905). E. F—t. Hiller, zool. Se Illern. Hiller, Philipp Friedrich, tysk psalmdiktare, f. 1699, d. 1769, blef 1748 kyrkoherde i Steinheim, men förlorade redan tre år därefter talförmågan och nödgades afstå från offentlig ämbetsutöfning. Så mycket flitigare egnade han sig åt andligt skaldskap, och hans diktning, hvars andliga jordmån är pietismen i dess af Bengel omgestaltade form, utmärkes af biblisk kärnfullhet, osökt folkligt tonfall och frihet från pjunkig känslosamhet. H:s hufvudverk, Geistliches liederkästlein (1762—67), har formen af en två år omfattande dagbok för kristlig andakt. På svenska ha hans sånger blifvit tolkade af K. V. Skarstedt och N. J. Cervin-Stéenhoff (1852—55). En samlad upplaga af hans dikter med H:s biografi utgafs 1844 af K. Ehmann. E. N. S—g. <img l>

Hiller (Hüller), Johann Adam, tysk tonsättare, f. 1728 nära Görlitz, d. 1804 i Leipzig, studerade klaver och generalbas för Homilius vid Kreuzschule i Dresden och kom 1751 till universitetet i Leipzig. Han blef 1754 husläkare hos grefve Brühl i Dresden, stiftade 1763 i Leipzig de "concerts spirituels", hvilka 1781 öfvergingo i de berömda Gewandhauskonserterna (se d. o.), inrättade 1771 en sångskola samt var 1789—1801 kantor vid Thomas-skolan. H. fick epokgörande betydelse genom sina "Singspiele", hvilka bildade utgångspunkten för den tyska speloperan och uppstodo på fullt nationell botten, om än efter initiativ från den franska opéra comique. De mest bekanta af dessa sångspel — i hvilka H. följde den egendomliga principen att lägga arior i munnen på ståndspersoner, men låta det lägre folket endast sjunga visor — äro Lottchen am hofe (1767), Der dorfbarbier (1770) och framför allt Die jagd (1771), hvilken fortlefde på scenen ännu efter hundra år. F. ö. skref H. en mängd visor, kantater, symfonier m. m. Äfven på det litterära området var han verksam. Hans "Wöchentliche nachrichten" (1766—70) är den första verkliga musiktidningen, och i Lebensbeschreibungen berühmter musikgelehrten und tonkünstler (1784) lämnade han en mängd musikaliska porträtt. Äfven skref han läroböcker för sång och violin m. m. Hans koralbok har varit den gällande i Sachsen ända till våra dagar. Biogr. af Peiser (1894). A. L.* Hiller, Ferdinand von, tysk musiker, f. 1811 i Frankfurt a. M., d. 1885 i Köln, lärjunge af A. Schmitt, Vollweiler och Hummel, vistades 1828—35 i Paris, där han nära umgicks med Cherubini,