historiska tiden förekommo vid de stora nationalfesterna regelmässigt täflingar af detta slag, hvilket påkallade anläggandet af för ändamålet särskildt inrättade kappränningsbanor, omgifna af amfiteatraliskt uppstigande bänkrader för åskådarna. Af den berömda, troligen ej långt efter 680 f. Kr. anlagda hippodromen i Olympia, hvilken beskrifves af Pausanias (2:a årh. e. Kr.), ger fig. en af Hirt enligt nämnda beskrifning rekonstruerad bild. (Det kilformiga partiet nedtill betecknar vagnarnas uppställning, innan de få rycka fram på jämn linje till täflingens början. Längre upp i midten ses den mur, hvaromkring kappkörningen skedde.) En viktig roll spelade på sin tid äfven den af Septimius Severus påbegynta och af Konstantin den store fullbordade hippodromen (nu Atmeidan, "hästplatsen") i Konstantinopel. — Hippodrom nyttjas ej sällan som namn på moderna cirkusar och kapplöpningsbanor. Jfr Cirkus. A. M. A.

Hippodrom-mötena kallades några politiska sammankomster, som i mars och april 1848 samt aug. och sept. s. å. höllos i Köpenhamn i en kort förut till cirkus uppförd byggnad, Hippodromet (nuv. Folketeatret). De sammankallades af några starkt demokratiskt sinnade, med bondevännerna (se Christensen, B. M.) förenade köpenhamnska borgare och uttalade sig dels för allmän rösträtt, dels emot kungavalda medlemmar i den grundlagsstiftande riksförsamlingen, men utöfvade ej stort inflytande på de senare valen. E. Ebg. Hippofager (af grek. hippos, häst, och fagein, äta), "hästätare", kallades af de gamle geograferna två asiatiska folkslag, de sarmatiske hippofagerna, i trakten af det nuv. Perm, och de skytiske hippofagerna, på östra sluttningen af Imaos. Hippoglossoides, zool. Se Lerskäddsläktet. Hippoglossus (af grek. hippos, häst, och glossa, tunga). Se Flundreartade fiskar och Helgeflundran. Hippogryf (af grek. hippos, häst, och gryps, grip), hästgrip, ett af den italienske författaren Bojardo uppfunnet namn för ett fabelaktigt djur. Tyske skalden Wieland öfverflyttade benämningen på de gamles Pegasos (se d. o.), och ordet har sedan vanligen fått betyda "vinghäst". <img l>Hippokamp (efter en pompejansk målning).

Hippokamp (grek. hippokampos; jfr Hippocampus), grek. myt., ett sagodjur, i konsten framställdt med en hästs framkropp och hufvud samt bakkroppen formad som en starkt buktad fiskstjärt. Det förekommer vanligen (på vasmålningar, mynt, gemmer o. s. v.) spändt för hafsgudars vagn. Hippokras (af Hippokrates) l. Hippokratiskt (hälso-) vin, en dryck, bestående af vin på kanel, sötmandel, ambra och muskot, med en tillsats af brännvin och socker. Den omtalas hos Bellman. Hippokrates (grek. Ἱπποϰϱάτης, lat. Hippocrates). 1. H. från Chios, grekisk matematiker i midten af 5:e årh. f. Kr., var urspr. köpman, men förlorade vid ett olyckstillfälle hela sin egendom och blef därefter lärjunge hos pythagoréerna samt egnade sig företrädesvis åt matematiken. Han uppträdde sedan som lärare i matematik, men berättas ha blifvit utesluten ur pythagoréernas förbund antagligen därför, att han tillvällade sig äran af deras förut hemlighållna upptäckter inom geometrien. H. har blifvit namnkunnig i synnerhet genom sin upptäckt, att vissa krokliniga figurer (de s. k. Hippokrates' halfmånar) kunna exakt kvadreras, och skall därigenom ha kommit till den åsikten, att äfven cirkelns yta på samma väg kunde bestämmas, en åsikt, som emellertid snart visade sig vara oriktig. F. ö. sysselsatte sig H. äfven med problemet om kubens fördubbling och reducerade detta till bestämmande af två medelproportionaler mellan två gifna linjer. <img l>Hippokrates' bild på ett koiskt mynt.

2. Grekisk läkare, lefde ung. 460—370, var en af de siste asklepiaderna, denna urgamla medicinska skola, i hvilken under århundraden den från Egypten ärfda läkekonsten bevarats och utvecklats. Han kallas den andre (icke mindre än sju läkare ha burit samma namn). Enligt bruket inom asklepiadernas krets handleddes han af sin fader, Herakleides, i läkekonstens studium. Efter sina föräldrars död begaf han sig till Aten, hvarest han undervisades af filosofen Gorgias. Sedermera uppehöll han sig hufvudsakligen i Tessalien och gjorde därifrån resor till Mindre Asien och trakterna kring Svarta hafvet. Höjden af sitt rykte nådde han under peloponnesiska krigets tid (431—404 f. Kr.). Vid mera framskriden ålder bosatte han sig på Kos, där han gaf undervisning och nedskref sina iakttagelser. Sina sista dagar synes han ha tillbragt i Tessalien. — H. nämnes ofta som den medicinska forskningens grundläggare, ehuru detta öfverensstämmer med verkliga förhållandet endast så till vida, att hans skrifter äro de äldsta, som vi ega kvar från forntiden, och att han genom dem utöfvat ett inflytande på medicinens utveckling sådant, som ingen annan läkare efter honom gjort det. Också finnes hos honom en sann naturvetenskaplig metod, som, i märkvärdigt hög grad fri från på förhand gifna föreställningar, uti studiet af naturen ser den enda sanna källan till kunskapen om densamma. Också uttalar H. i den första af de "Aforismer", i hvilka han i korta drag framlagt hufvudresultaten af sitt vetande, denna oändligt vördnadsbjudande uppfattning af den vetenskapliga forskningen: "lifvet är kort; konsten är lång; tillfället flyktigt; erfarenheten bedräglig; omdömet svårt". — Mer än sjuttio skrifter, som bära H:s namn, ha bevarats till våra dagar. Många af dem äro dock understuckna — det H. tillskrifna arbetet "Om menniskans natur" är af hans måg