honom moder till Hippolytos. Sagorna benämna henne stundom Antiope. A. M. A. Hippolytos (grek. Ἱππόλυτος, lat. Hippolytus). 1. Grek. hjältes., en son af Theseus och Amason-drottningen Hippolyte (se d. o.). Hans styfmoder, Faidra (se d. o.), anklagade honom falskeligen för brottsliga afsikter mot hennes person. Med anledning däraf förbannades han af Theseus, på hvars begäran Poseidon, då H. på sin vagn färdades utmed hafsstranden, lät en tjur uppstiga ur hafvet och skrämma hästarna, så att vagnen stjälpte och H. omkom. Hans tragiska öde är behandladt af Euripides i ett stycke med samma namn. Enligt en yngre saga har Artemis, hvars älskling den sköne och dygdige ynglingen var, förmått Asklepios att återväcka honom till lifvet och fört honom till sin helgedom vid Aricia i Latium, där han härskat under namnet Virbius. 2. Kyrkolärare i början af 3:e årh., var i gamla tiden berömd för sin lärdom och författarverksamhet. 1551 utgräfdes i Rom en marmorstaty af honom (öfverkroppen saknas) från hans egen tid, en då enastående utmärkelse för en kristen; på baksidan fanns inskrifven en förteckning på hans skrifter. Om hans lif och verk visste man dock fortfarande föga, då hans skrifter tidigt försvunnit. Bland Origenes' skrifter fanns emellertid ett arbete, Filosofumena, som var 1:a boken af ett 10 böcker omfattande arbete; 1851 utgåfvos de nyfunna 7 sista böckerna af detta arbete, och det visade sig då snart, att hela verket ej var af Origenes, utan af H. Sedan har en rad nya fynd tillkommit, som ytterligare bragt klarhet öfver hans lif och låtit honom framstå som en af den äldsta kyrkans mest betydande män. — H. var presbyter i Rom från omkr. 200 och förvärfvade stort anseende genom sin begåfning och vältalighet. Liksom sin lärare Irenæus vände han sig mot gnosticismen; i början af 3:e årh. skref han en kortare apologi mot allahanda kätterier, Syntagma (bevarad i en latinsk bearbetning under Tertullianus' namn). I teologiskt afseende representerade han ock Irenæus' "mystiska realism" och kiliasm, men han förlade Kristi återkomst först till en aflägsen framtid och inverkade därigenom väsentligen på kyrkans ändrade ställning till världen och romarriket. Liksom Irenæus stod han urkristendomen nära äfven i fråga om kyrkotuktens stränghet. Härigenom kom han i strid med sin segrande rival om Roms biskopsstol Calixtus (se d. o.), som intog en mera eftergifven ståndpunkt gentemot svårare syndares återinträde i kyrkan och ville lägga afgörandet i biskopsämbetets i stället för församlingens hand. Striden blef bitter; därtill sällade sig ock en teologisk motsats, då Calixtus, liksom redan hans företrädare Zephyrinus, lutade åt monarkianismen, hvilken H. med stark energi bekämpade (han hade upptagit den logos-lära, som sedan blef kyrkans). När Calixtus 217 blifvit biskop, skref H. mot honom den ofvannämnda "Filosofumena", hvars ursprungliga titel torde ha varit "Den stora labyrinten"; den bäres af lidelsefull, stundom hätsk polemik. Sannolikt har H. skrifvit äfven den mot monarkianismen riktade anonyma "Lilla labyrinten", hvaraf brottstycken finnas bevarade. Dessa skrifters historiska värde är stort. Striden med Calixtus synes ha förts ända till en kyrkoschism, i det H:s anhängare valde honom till motbiskop (denna sak ej fullt tydlig, möjligen bildade H. blott en ny församling utanför Rom). H. lyckades emellertid genom sin strid afvärja den monarkianska faran i Rom och västern. 235 förvisades han jämte många andra kristna, däribland motbiskopen i Rom, Pontianus, till bergverken i Sardinien. Där försonades de motsatta partierna i Rom. När både H. och Pontianus där dogo, återfördes bägges kroppar och begrofvos samtidigt i Rom. — H. var en mångsidigt verksam man; han gjorde ett försök att skrifva kyrkohistoria (Chronicon), författade dogmatiska och framför allt exegetiska verk. Det viktigaste af dessa är hans stora kommentar till Daniel, som är kyrkans äldsta bevarade arbete (utg. af N. Bonwetsch i Berlinakademiens "Kirchenväterausgabe", 1897, VIII och XI). Jfr J. Sjöholm, "H. och modalismen" (1898), J. O. Andersen, "Novatian" (1901), A. Harnack, "Chronologie der altchristlichen litteratur", II (1904), L. Duchesne, "Histoire ancienne de l'église" I (1906), och Hj. Holmquist, "Gamla kyrkans historia" (1907). 1. A. M. A. 2. Hj. H—t. Hippolytus. Se Hippolytos. Hippoman (af grek. hippos, häst, och mania, vurm), person, som vurmar för hästar. — Hippomani, vurm för hästar. Hippomane L., bot., ett trädsläkte, hörande till fam. Euphorbiaceæ, illa beryktadt för sina giftiga egenskaper. Mest bekant är det s. k. Manzanilla- (l. Mancenilj-) trädet, H. Mancinella L., inhemskt i Västindien, hvars äppelliknande frukter och alla delar f. ö. innehålla en i högsta grad frätande mjölksaft, som nyttjas till pilars förgiftning. Uppgifterna om att utdunstningen, ja själfva skuggan af detta träd är farlig, och att det är ännu farligare att söka skydd under detsamma i regnväder äro i hög grad öfverdrifna, såsom botanisten Jacquin visat. Denne uppehöll sig med kroppen afklädd, utan att lida men, under ett manzanillaträd i tre timmars tid under ett ytterst häftigt regn. Kräftor och fiskar sägas förtära frukterna utan fara, men blifva själfva därigenom giftiga. Mjölksaften lär användas någon gång som frätmedel å vissa slags svullnader och extrakt af bladen mot envisa hudsjukdomar. Det bästa motgiftet mot förgiftning af manzanilla är saften ur barken och bladen af Tecoma leucoxylon, som vanligen växer tillsammans med manzanillaträdet; jfr äfven Fevillea. Manzanillaträdet är infördt på operascenen i Meyerbeers "Afrikanskan". O. T. S.* Hippomanti (af grek. hippos, häst, och manteia, spådom), konsten att af hästars gnäggande och rörelsesätt förutsäga tillkommande ting. Hipponax (grek. Ἱππῶναξ), grekisk jambdiktare (jambograf) från Efesos, omkr. 540 f. Kr. Förjagad från sitt fädernesland, flydde han till Klazomenai, där han medelst bittra smädedikter hämnades det åtlöje, som hans vanskapliga figur ådrog honom. H. intar ett betydande rum bland de grekiske jambograferna. Den bitande och ondskefulla tonen i hans dikter påminner om Archilochos, med hvilken han dock icke kan mäta sig i fantasirikedom och poetisk lyftning. Han har äfven författat parodiska dikter i episkt versmått. Ett versmått, sammansatt af trokéer och jamber, hvilket äfven förekommer hos Horatius (bd II, 18), bär hans namn (Metrum hipponactum). Af hans dikter återstå blott