fragment, utgifna af Bergk i samlingen "Poetæ lyrici græci", bd 2. A. M. A. Hippophaë L., bot., ett släkte af buskar eller busklika träd, hörande till fam. Elæagnaceæ, som har hanblommornas kalkblad likformiga, honkalken rörformig, upptill klubblikt vidgad, med obetydligt tvåklufvet bräm, efter blomningen köttig. H. rhamnoides L., haftorn, är en vid Bottniska vikens och mellersta Bohusläns stränder förekommande, tämligen högväxt, tornväpnad buske, med hela, smala, hvitfjälliga blad, små gulgröna blommor på våren i bladvecken; frukterna bärlika (s. k. finnbär), gula, mycket sura, men dock ätliga. H. odlas ofta i trädgårdar på grund af sitt egendomliga utseende. Rötterna äro försedda med mykodomatier (se Domatier och Assimilation, sp. 240). H. rhamnoides synes redan samtidigt med björken ha invandrat till Sverige, och man har i postglaciala aflagringar funnit lämningar af densamma dels i det inre af Norrland, omkr. 500 m. ö. h., dels äfven på Gottland. O. T. S. (G. L—m.) A. G. N.

Haftorn. 1 tornig gren med hanblommor, 2 gren med fullvuxna blad och frukter (finnbär). 1/2 nat. storl.

Hippopotamidæ, zool. Se Flodhästsläktet. Hippopotamus (af grek. hippos, häst, och potamos, flod), zool. Se Flodhästsläktet. Hippo Regius. Se Hippo. Hippotherium l. Hipparion. Se Anchitherium. Hippothoon (grek. Ἱπποϑόων), grek. myt., en son af Poseidon och Alope. Efter honom hade den attiska fylen Hippothoontis sitt namn. A. M. A. Hippotigris, zool. Se Hästdjuren. Hippotragus (af grek. hippos, häst, och tragos, bock) l. Hästantilopsläktet, zool., är ett antilopsläkte (se Antiloper), som utmärkes genom betydlig storlek, stor halsman och starka, i enkel båge bakåt böjda, med stora tväråsar försedda horn. Halsen är kort och tjock, bålen mycket högre öfver bogarna än öfver länden; svansen lång med tjock hårtofs. Släktet, som under tertiärperioden lefde i Asien, Nord-Afrika och Europa, är numera inskränkt till Afrika s. om Sahara, där två arter lefva. De lefva i smärre flockar, bestående af 1 utvuxen hanne och 11—39 honor och ungar; den ena arten föredrar bergiga trakter, den andra (se fig.) öppna, glest trädbevuxna slätter. En tredje art, den s. k. blåbocken (H. leucophæus), är utrotad sedan slutet af 1700-talet. L—e.

Hufvud af Hippotragus niger.

Hippo zarytus, stad och hamn. Se Biserta. Hippuridaceæ, bot., en liten växtfamilj af serien Myrtifloræ bland de frikronbladiga dikotyledonerna, närmast släkt med fam. Halorrhagidaceæ, med hvilken den ofta förenas. Hit hör endast ett släkte, Hippuris (se d. o.). G. L—m. Hippuris L., bot., örtsläkte, hörande till fam. Hippuridaceæ. Blommorna, som äro öfversittande och sakna krona, ha 1 ståndare och smalt, syllikt märke. H. vulgaris, L., ledgräs (se fig.), är en i grundare vattensamlingar ofta förekommande ört, med upprätt stjälk och kranssittande, smala, jämbreda blad; blommorna sitta ensamma i bladvecken. Örten kallas äfven hästsvans och vattengran, emedan den ger bilden av en gran, men i mycket liten skala. O. T. S. (G. L—m.)

Hippuris vulgaris, 1 stjälktopp, 2 stjälkled med en bladkrans, fyra blommor och ett fruktanlag.

Hippurites cornu vaccinum.

Hippurites, paleont., fossilt släkte af musslor, tillhörande fam. Rudistæ, förekommer i kritsystemets mellersta och öfre delar. Särskildt inom detsammas sydliga provins (kring Medelhafskusterna) bilda dithörande former ofta så godt som ensamma hela mäktiga kalkstenslager, som då kallats