1816—27 och andre departementschef vid k. teatrarna 1834—36. 1811 fick han hofsekreterares titel, erhöll 1823 Svenska akad:s stora guldmedalj och utnämndes 1836 till hofintendent. Såväl Stora teatern som dåv. Nya teatern firade 1843 minnesfester öfver H., och på hundrade årsdagen af hans födelse, 22 nov. 1872, upplifvade Stora teatern åter hans minne genom en särskild festföreställning. Rikets ständer tilldelade H:s änka en pension af 900 rdr rgs årligen. — Inom alla skådespelets grenar, med undantag af den egentliga tragedien, var H. den ypperste skådespelare Sverige någonsin egt. Fr. o. m. det allvarliga skådespelet och alla komediens arter ända ned till vådevillen och farsen "fanns ingen dramatisk konstart, i hvilken han ej firade lysande triumfer". Bland hans roller nämnas som framför andra mästerliga: Schewa i "Juden", titelrollen i Jean Calas, Hartley i "Eugenie", de Germany i "Trettio år af en spelares lefnad", Fredrik II i "De bägge kammarpagerna", Orgon i "Tartuffe", Winberg i "Bildhuggaren", Belaccueil i "Fästningen i Boston", Polycarpus i "Kronfogdarne", Kapten Puff, Nadel i "Den förmente prinsen" och Briquet i "Den nya garnisonen". Fastän H. saknade egentlig sångröst, uppträdde han dock med framgång äfven i lyriska partier och vann stort rykte i synnerhet för sitt föredrag af Bellmans sånger, hvarvid han följde den af skalden själf gifna traditionen. Herre äfven öfver åtbörden, liksom öfver hvarje särskild kroppsdel, satte H. likväl skådespelarens högsta konst i behärskandet af stämmans, blickens och ansiktets uttryck. I detta afseende anföres efter honom det betecknande yttrandet: "Bind händer och fötter på eleven, och blir det ej då något af honom, så är han ej skapad för scenen". Han hade också själf uppdrifvit det mimiska ansiktsspelet till den grad, att "det fanns i hans ansikte ej en punkt, som han icke, oberoende af de andra, kunde röra och gifva ett afsedt uttryck", och det berättas om honom som bokstafligt sant, att han kunde gråta med den ena halfvan af sitt ansikte och skratta med den andra. Hans förmåga att sätta sig in i och återgifva en annan person i hållning, min, gest och röst lär ha gränsat till det otroliga. Stundom spelade han t. ex. gripande scener med så stor natursanning, att ej blott publiken fullständigt illuderades, utan äfven medspelarna hart när bragtes ur fattningen. H. egde mycken bildning och vidsträckt beläsenhet samt sysselsatte sig på lediga stunder med vitterhet. Han öfversatte en mängd teaterpjäser (af Picard, Beaumarchais, Pixérécourt, Lebrun, Andrieux, Destouches m. fl.). Som enskild person förtjuste han alla genom karaktärens godhet och sitt outtömliga förråd af kvicka infall, visor, anekdoter och glada upptåg. H:s namnteckning meddelas i art. Autograf, pl. IV. Jfr K. A. Adlersparre, "Anteckningar om bortgångne samtida" (1859) och J. Jolin, "Om Lars Hjortsberg" (i "Sv. familj-journalen", 1870). 2. Hedvig Kristina H., den föregåendes syster, dansös, f. 15 juni 1777, d. 3 okt. 1867 i Västerås, blef elev vid k. teatern 1786 och var 1791—1806 premiärdansös där. Hon ansågs på sin tid för svenska scenens utmärktaste och behagfullaste dansös. 1804 trädde hon i äktenskap med grossshandlaren E. S. Kôersner (d. 1805) och 1811 med bergmästaren A. Hülphers. 3. Fanny H., sonhustru till H. 1, skådespelerska. Se Westerdahl. 1. A. F.* Hjortsberga. 1. Socken i Blekinge län, Medelsta härad. 6,716 har. 1,198 inv. (1908). H. bildar med Edestad ett regalt pastorat i Lunds stift, Medelsta kontrakt. — 2. Socken i Kronobergs län, Allbo härad. 10,334 har. 1,291 inv. (1908). H. bildar med Kvenneberga ett konsist. pastorat i Växjö stift, Allbo kontrakt. Hjortsläktet. Se Hjortdjuren. Hjortsvamp, bot. Se Elaphomyces. <img l>Hufvud af hjortsvinet.

Hjortsvinet, Porcus babirussa l. Babirussa alfurus, zool., hör till fam. Egentliga svin, Suidæ, och ordn. Svindjur inom däggdjursklassen samt finnes på Celebes och några af de mindre Molukkerna. Det har smärt kroppsform, höga ben och ovanligt långa betar, af hvilka de öfre växa ut genom öfverläppen samt böja sig halfcirkelformigt bakåt och nedåt med spetsen; underkäkens hörntänder äro kortare samt mera upprätta. Hos honorna äro betarna betydligt mindre. Hjortsvinets hud är tjock och valkig samt endast helt sparsamt betäckt af borst. Bottenfärgen är askgrå på rygg och sidor, något stötande i rostbrunt på benens inre sida samt obetydligt ljusare undertill; öronen äro nästan svarta. Kroppens längd stiger till något öfver 1 m. och höjden öfver bogarna till 75 cm. Djurets älsklingstillhåll är sumpiga skogar och vassar; där förekommer det i större eller mindre flockar, sofver om dagen och går nattetid ut att söka sin föda. I Europas zoologiska trädgårdar hör hjortsvinet till sällsyntheterna. C. R. S.* Hjorttunga, bot., namn på ormbunken Scolopendrium vulgare. Hjortzberg, Gustaf Olof (Olle), konstnär, f. 14 nov. 1872 i Stockholm, studerade vid konstakademien 1892—96, då han vann k. medaljen. Han hade förut biträdt som väggmålare vid dekoreringen af Uppsala domkyrka och af Katarina kyrka i Stockholm samt utställde teckningar till Tomas à Kempis samtidigt med prisämnet Adam och Eva (1896). 1898 anträdde han en 7-årig studieresa, som sträckte sig äfven till Grekland och Palestina. Han målade i olja Riddare (utst. 1899), Atropos och De dödas dag (Rom-motiv, båda utställda 1900), altartaflan Kristus och Magdalena (1901, Karbennings kyrka i Västmanland), Paulus, Drottning Ester och Ahasverus (båda utst. 1902), Den gamla från Terracina (1904, inköptes på utställningen i Rom s. å. af konungen af Italien). I Italien gjorde han bl. a. förträffliga kopior af originalporträtt af Johan III och Sigismund (båda på Gripsholm). Hans kompositioner i färg till G. von Rosens novell Sista dagen utställdes 1902. I Rom utförde han kartonger till fönstermålningar för Katarina kyrka, hvilka 1905 följdes af kompositionen Kristi förklaring för Sofiakyrkän. Hans största verk hittills utgöres af 28 målningar — de flesta bibliska motiv — i den nydekorerade Klara kyrka (färdiga 1907). Till hans senaste arbeten höra ock Herdarnas tillbedjan (målad för V. Skreflinge kyrka i Skåne) och Den gode herden (för Dala i Västergötland),