Fig. X. Tvärsnitt af människohjärna.

områden af det vegetativa lifvet, nämligen till cirkulationssystemet med hjärtat, till andningsmekanismen och till matsmältningsapparaten. Förlängda märgen är således för lifvets bestånd af villkorlig betydelse. En skada (t. ex. en blödning), som träffar den motoriska kärnan för hjärtats verksamhet eller för respirationsmekanismen, kan med ens afklippa lifstråden. — De sensibla ledningsbanor, som härstamma från muskler, senor och ledgångar, afgifva, då de passera genom förlängda märgen för att nå upp till synhögarna, en sidoledning till den i närheten liggande lillhjärnan. Dessa ledningsbanor förmedla ett sinne, som kallas muskelsinne. Genom detta sinne blir man orienterad öfver kroppsdelarnas läge, öfver de rörliga kroppsdelarnas olika rörelser samt öfver det motstånd, som måste öfvervinnas vid rörelsernas utförande eller vid sträfvan att bibehålla bestämda lägen. Motoriska ledningar från storhjärnan afge under förmedling af varolsbryggan äfven sidoledningar till lillhjärnan, som i sin tur afger motoriska ledningar till öfriga delar af primärmekanismen. De nämnda sensibla och motoriska ledningarna sammankopplas med hvarandra i lillhjärnan, hvilken således är en centralstation, där för hvarje ögonblick hvarje lägeförändring af kroppens rörliga delar registreras, där en statisk-mekanisk bild af hela kroppen oafbrutet återgifves och där muskelverksamheten regleras med afseende på styrka, snabbhet, varaktighet och ordningsföljd af de enskilda kontraktionerna. — Varolsbryggans vulstiga utveckling är betingad af mäktiga kärnor, ansamlingar af ganglieceller, hvilka ligga inskjutna i stora knippen af ledningsbanor, som från flera håll af storhjärnans område instråla i lillhjärnan. På gränsen mellan förlängda märgen och varolsbryggan mottager primärmekanismen ledningsbanorna från hörselapparaten, från örat, hvilka på detta ställe öfvergå i sensibla ändkärnor. Från dessa fortsätta samma ledningar upp till fyrhögarna. Man urskiljer inom detta område af primärmekanismen två främre och två bakre högar. Hörselbanorna hänföra sig till de bakre samt till en mindre kärna (corpus geniculatum mediale) på sidan af fyrhögarna. Härifrån fortsätta hörselbanorna direkt upp till storhjärnan. Hos lägre ryggradsdjur sammanhänga synnerverna nästan uteslutande med det främre paret fyrhögar; hos de högre djuren åter hänför sig endast en jämförelsevis obetydlig mängd af synnervens trådar till desamma, under det att flertalet trådar står i förbindelse med andra centra, nämligen med bakre delen af synhögarna samt, och i öfvervägande grad, med en mindre kärna (corpus geniculatum laterale), som ligger inskjuten, en på hvardera sidan, mellan de främre fyrhögarna och den bakre delen af synhögarna. Fyrhögarna innehålla äfven bl. a. motoriska kärnor för ögats rörelser, såväl yttre (ögonglobens rörelser) som inre (regnbågshinnans i ögat rörelser och förändringarna i ögonlinsens buktighet, hvilka senare betingas af musklers verksamhet). — Gangliecellerna inom förlängda märgen, varolsbryggan och äfven fyrhögarna äro anordnade i från hvarandra skilda grupper, i s. k. kärnor, i sensibla ändkärnor och motoriska kärnor, mellan hvilka ledningsbanorna förlöpa. Inom storhjärnans hemisfärer åter bilda gangliecellerna en kontinuerlig mantel, hjärnbarken (cortex cerebri), hvilken utgör hemisfärernas ytligaste massa, under det att nervtrådarna, ledningsbanorna, anhopa sig på djupet, till bildandet af hemisfärernas märg. Man kan orientera sig öfver barkens- och märgens ömsesidiga läge samt öfver hemisfärernas och synhögarnas förhållande till hvarandra, om man bereder sig ett tvärsnitt genom hjärnan, som till sitt läge svarar ungefär mot området bakom centralfåran. Ett sådant tvärsnitt återgifves i fig. X. Ledningsbanorna äro på fig. svarttecknade och gangliecellansamlingarna grå. Hjärnbarken (1) framträder som en kontinuerlig mantel på ytan af hvarje hemisfär, hvilken företer mer eller mindre djupa veckbildningar (ofvan omtalade gyri och sulci). Det djupaste af dessa veck återfinner man på konvexitetens högsta hvälfning, vid a. Detta veck eller denna grop är den ofvan omtalade fossa Sylvii. Den å fig. svart tecknade märgen (2) bildar större delen af hemisfärens djupare liggande massa. På djupet om hjärnbarken, i bottnen af fossa Sylvii ligga de utvecklingshistoriskt gamla stamganglierna (se ofvan), c på fig. Bottnen af fossa Sylvii jämte stamganglierna, hvilka äfven sammanfattas under namnet streckade kroppen (corpus striatum), bildar storhjärnans ö (insula Reilii). Mellan stamganglierna och synhögarna (e) finnes under den individuella utvecklingens tidigare skeden en springa. När emellertid storhjärnsbarkens ganglieceller börja utveckla nervtrådar, hvilka samla sig på djupet om barken, växa vissa knippen af dessa nervtrådar ned i nämnda springa och utfylla slutligen fullständigt densamma. Dessa trådknippen, som tillsammans bilda hjärnans inre kapsel (capsula interna), d, växa ned på undre sidan af synhögarna, där de således framträda på hjärnans undre fria yta och kallas storhjärnans skänklar (crura cerebri), f. Dessa skänklar innehålla en stor del af de motoriska ledningsbanorna till primärmekanismen. En del trådknippen från hemisfärens märg (2) bildar brygga från den ena hemisfären till den andra. Det mäktigaste af dessa knippen bildar den ofvan nämnda hjärnbalken (corpus callosum), b å fig. X. Mellan de båda synhögarna uppträder en hålighet, hvilken utgör den tredje hjärnkammaren (se ofvan). Uppåt under hjärnbalken ligga i hvardera hemisfären hjärnans sidokamrar (se ofvan). De sensibla ledningsbanor, hvilka från primärmekanismen skola instråla i storhjärnans bark, sluta i synhögarna. Från dessa afgå nya länkar i samma ledningsbanor genom inre kapselns öfre del (se fig. X) ut till storhjärnsbarken. —