sänker ned en skarp, tunnbladig knif i fåran mellan de båda hemisfärerna och låter knifven klyfva hjärnan i två lika delar (jfr ofvan skildrade sagittalsnitt), så ter sig insidan af hvarje hjärnhalfva så, som fig. IX återger densamma. Med ledning af de sagittalsnitt genom hjärnor från skilda djurformer, som ofvan demonstrerats, torde det vara lätt att på fig. återfinna hjärnans olika delar. Vid 1 skulle således ryggmärgen vidtaga; 2 återger förlängda märgen, 3 varolsbryggan, 4 lillhjärnan, som hos människan nått stark utveckling, 5 fyrhögarna, 6 synhögarna med infundibulum (7) och synnervskorsningen (8), 12 tallkottkörteln, a å samma fig. visar den ofvan omtalade, här tvärskurna hjärnbalken. Såsom å fig. synes, är äfven insidan af den enskilda hemisfären försedd med vindningar och fåror. Af de å fig. synliga framträder den inom nackloben befintliga och å fig. med b betecknade fåran redan tidigt under den individuella utvecklingen. Fåran kallas fissura calcarina. En fåra af enahanda art förefinnes slutligen äfven på insidan af tinningloben. Den bortskymmes på fig. IX af fyr- och synhögarna. Den kallas fissura hippocampi (jfr tvärsnittsbilden fig. X vid x).

Fig. VIII. Människans hjärna, sedd från hjäss-sidan.

Fig. IX. Insidan af högra hjärnhalfvan hos människan.

Man har på goda grunder sammanfattat ryggmärgen, förlängda märgen, varolsbryggan, lillhjärnan och fyrhögarna under den gemensamma beteckningen primärmekanism. Denna afdelning af det centrala nervsystemet står nämligen, såsom ofvan blifvit visadt, i utvecklingshistoriskt hänseende som en motsats till storhjärnan, i det att densamma är gemensam för alla ryggradsdjur, frånsedt lansettfiskarna, under det att storhjärnan är af vida yngre utvecklingshistoriskt datum. Synhögarna åter utgöra en sammanbindningsstation mellan primärmekanismen och storhjärnan och nå under den historiska utvecklingens gång allt större omfång och betydelse, i den mån storhjärnan tillväxer. På grund af sin ålder måste primärmekanismen tjäna mera uteslutande de enkelt reflektoriska eller de automatiska nervfunktionerna. Den samlar i första hand upp intrycken från kroppens alla yttre och inre ytor under förmedling af känselnerverna (de sensibla ledningsbanorna), hvilka inom densamma nå sina första ändstationer, s. k. sensibla ändkärnor, uppbyggda af ganglieceller. Dessa cellers nervtrådsutskott (se Ganglieceller) bilda nya länkar i samma sensibla ledningar, hvilka erhålla sin afslutning i synhögarna. Från dessa senare afgå åter nya länkar i samma ledningar upp till storhjärnan. I motsatt riktning afgå ledningsbanor från storhjärnans ganglieceller nedåt in i och genom primärmekanismen, där de afslutas i kärnor, uppbyggda af ganglieceller. Dessa cellers nervtrådsutskott lämna primärmekanismen för att nå fram till kroppens skilda muskeltrådar. Dessa från storhjärnan nedåt gående ledningar, som till sist nå fram till musklerna, i regel till dem på motsatta sidan, kallas motoriska, och de i dessa inskjutna kärnorna motoriska kärnor. De sensibla ledningarna inom primärmekanismen stå därjämte på olika, men bestämdt sätt genom sidoledningar i förbindelse med de motoriska kärnorna, hvarigenom motoriska och sensibla ledningar sammankopplas bl. a. på det sätt, som ofvan demonstrerats i fig. I b. — Förlängda märgen genomdrages af ledningsbanor dels från ryggmärgen upp till synhögarna (sensibla ledningar), dels från storhjärnan ned till ryggmärgen (motoriska ledningar). Därjämte innehåller förlängda märgen dels sensibla ändkärnor, hvarifrån ledningar gå till synhögarna, dels äfven motoriska kärnor, till hvilka ledningar komma från storhjärnan. Dessa kärnor referera sig till tre stora