minnesbilder af en viss gifven art deponeras, utan där ledningar från de skilda ofvan nämnda minnescentra samlas liksom i en brännpunkt, och där således minnesbilder af olika kvalitet syntetiseras, sammankopplas till begrepp. Äfven från dessa högre intellektuella centra afgå motoriska banor, hvilka utgöra verktygen för idéerna och de öfverlagda handlingarna. — Som ofvan nämnts, är barkcentrum för talets rörelseföreställningar hos högerhändta personer lokaliseradt till den vänstra hjärnhemisfärens Brocas-vindel. Denna ensidiga deponering af vissa minnesbilder är emellertid ej enbart karakteristisk för talets artikulation. Fastmera synes det hos människan gälla såsom en allmängiltig regel, att de enskilda minnesbilderna ha en sådan unilateral lokalisering. Så är nämligen förhållandet, efter hvad den kliniska erfarenheten visat, med t. ex. de enskilda synminnesbilderna och hörselminnesbilderna. Perceptionscentra å båda sidor upptaga inom symmetriska områden samtidigt enahanda intryck, hvilka således fördelas lika på båda sidor. Dessa intryck polariseras emellertid vid öfverflyttandet från perceptions- till kommemorativa centra och blifva ensidiga vid omvandlingen till minnen under förminskningen af sin projektiva och rumsliga karaktär. De olika minnescentra äro således visserligen bilaterala och symmetriskt anordnade; men de i dem deponerade enskilda minnesbilderna tillhöra endast den ena hemisfären. Genom denna anordning har gifvetvis hjärnans kapacitet och förmåga att härbärgera minnesbilder blifvit i väsentligaste mån förökad. — Det torde nog vara ställdt utom allt tvifvel, att utvecklingen af hjärnbalken (corpus callosum), hvilkens uppgift är att associera symmetriska ställen af de båda hemisfärerna med hvarandra, eger ett mycket intimt kausalt sammanhang med minnescentras ofvan nämnda unilaterala egenskaper. Under den historiska utvecklingens gång tilltager hjärnbalkens omfång och betydelse parallellt med förstoringen af hjärnbarkens kommemorativa zoner. — Såsom bekant är, aftager kroppens allmänna vitalitet och prestationsförmåga jämsides med den tilltagande åldern. Samma förhållande gäller äfven med hänsyn till hjärnan. Minnen, som deponerats under individens kraftigare åldersperioder, ega en betydligt fixare karaktär än de, som utvecklats under senare skeden af lifvet. Gamla personer minnas ofta med den största liflighet och styrka upplefvelser från ungdomen, under det att senare aflagrade minnesbilder mycket lätt förblekna. Om hjärnans fysiologi se vidare Hjärnverksamhet. — Enligt Welcker är hjärnans vikt hos en fullvuxen europeisk man i medeltal 1,300 gr.; hjärnans vikt hos kvinnan är i allmänhet omkr. 100—50 gr. mindre. Hos negrer har man för hjärnan funnit en medelvikt af 1,255 gr.; hos ännu lägre stående folkstammar är dess vikt betydligt mindre. Genom århundradens civilisatoriska arbete synes hjärnans vikt tilltaga; åtminstone fann Broca vid undersökning af rymden af parisiska kranier från 1300-talet och dylika från början af 1800-talet en volymtillökning till favör för det 19:e årh:s parisare af 36 kbcm. Kineserna, hvilkas civilisation går så långt tillbaka i tiden, ha också jämförelsevis ganska tunga hjärnor. Clapham vägde elfva hjärnor, som tillhört i Hongkong aflidna kulier och fann för dem i medeltal en vikt af ej mindre än 1,430 gr. Ju högre en folkras står i andlig odling, dess större procenttal tunga hjärnor finner man hos densamma. Likaså utmärka sig intelligenta män genom hjärnans relativt stora tyngd. Som exempel därpå kunna nämnas hjärnorna hos Cuvier (1,861 gr.), Byron (1,807 gr.), Schiller (1,785 gr.), anatomen Goodsir (1,630 gr.), Kant (1,600 gr.), Gauss (1,492 gr.), Gyldén (1,452 gr.), Mommsen (1,425 gr.), Dante (1,420 gr.), Sonja Kovalevski (1,385 gr.), Liebig (1,352 gr.), Menzel (1,298 gr.). Dock få vi ingalunda endast af hjärnans större eller mindre tyngd draga slutsatser om den andliga begåfningen hos den individ, som den i lifstiden tillhört. Tvärtom känner man många fall, där vansinniga egt mycket tunga hjärnor. Den tyngsta hjärna man känner tillhörde en engelsk tegelslagare. Den vägde öfver 1,900 gr.; måhända slumrade hos honom öfverlägsna anlag. — F. ö. står hjärnans vikt i ett visst förhållande till individens kroppslängd, sålunda, att den är tyngre hos långa än hos korta personer. Vidare är den beroende af lefnadsåldern; ända till det 30:e och 40:e året tilltager hjärnan i vikt, därefter aftager den med åren alltmer. De människor, hos hvilka hjärnans vikt sjunker nedanför en viss gräns, ega ej mera normala själsförmögenheter, utan äro hvad man kallar idioter. Ifrågavarande gräns är enligt Broca för en europeisk man 1,049 gr., för en europeisk kvinna 900 gr. E. Hgn. Hjärnanemi, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853. Hjärnarp, socken i Kristianstads län, Bjäre härad. 6,284 har. 1,777 inv. (1908). H. bildar med Tostarp ett regalt pastorat i Lunds stift, Bjäre kontrakt. Hjärnbalken, anat. Se Hjärnan, sp. 832 o. 836. Hjärnbarken, anat. Se Hjärnan, sp. 835—839, och Hjärnverksamhet. Hjärnbihang (lat. hypophysis cerebri), anat., kallas en oval, något platt-tryckt kropp af gråröd färg, som genom den s. k. tratten (infundibulum; jfr Hjärnan) är fäst ungefär vid midten af stora hjärnans undre yta och, betäckt af hjärnans hårda hinna, till största delen fyller den s. k. turksadeln (sella turcica). Om dess uppgift vet man ingenting med full säkerhet; man har dock iakttagit förändringar i densamma i samband med abnormiteter i skelettets utvecklingsförhållanden. R. T—dt.* Hjärnblödning, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853—854. Hjärnbråck, med. I samband med större eller mindre defekter i hjärnskålens förbening förekomma bråckliknande utbuktningar å hufvudet; innehåller ett sådant bråck endast hjärnhinnor och hjärnvätska, kallas det meningocele, innehåller det äfven hjärnsubstans, kallas det meningo-encephalocele. Man skiljer mellan medfödda och förvärfvade hjärnbråck; de förra träffas oftast i nacken och vid näsroten, de senare uppstå på grund af luckor, som uppstått i skallens ben genom yttre våld, operationer eller sjukdomar. Bråcken äro ej sällan så små, att de upptäckas först vid noggrann undersökning, men kunna äfven antaga betydande dimensioner, t. o. m. motsvarande större delen af hjärnan. På senare tid ha många fall med framgång behandlats operativt. G. F—r. Hjärne, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från