kyrkoherden i Nyen Erlandus Jonæ Hiærne (d. 1654), hvilkens son Urban (se H. 2) adlades 1689 under namnet H. Urbans yngste son, Gustaf Adolf H. (se H. 5), blef 1762 friherre och 1770 grefve, men introducerades icke, och grefvevärdigheten utgick med honom, 1805. En gren af ätten immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset, en annan erhöll med landshöfdingen, senatorn och geheimerådet Gustaf H. (f. 1768, d. 1845), Urbans sonsons son, 1841 finsk friherrlig värdighet. Båda äro numera utgångna, den friherrliga på svärdssidan 1880 och fullständigt 1905. 1. Tomas H. (Hiärne), son af den ofvannämnde Erlandus H., skald, historiker, f. 1638 i Sqvoritz i Ingermanland, d. 1678 på gården Werden, blef efter slutade skolstudier student i Dorpat. Om hans lefnadsöden känner man föga. 1666 var han landsfiskal i Ingermanland och skall sedan ha blifvit ritterschafts-secretair på Ösel. Som vitterlekare lär H. framträdt vid åtskilliga tillfällen, men har dock mest blifvit bekant som historiker. Han gjorde grundliga forskningar rör. Östersjöprovinsernas historia, men hann icke att själf utgifva något däraf. Hans Ehst-, lyf- und lettlandische geschichte i 7 böcker utgafs fullständigt först 1835 (i Napierskys "Monumenta Livoniæ antiquæ"). I riddarhusarkivet i Riga förvaras en af H. gjord samling skrifter rör. Livlands historia och i mecklenburgska riddarhusets bibliotek en historia om Rigas ärkebiskopar. <img l>

2. Urban H. (Hiärne), den förres broder, läkare, naturforskare, f. 20 dec. 1641 i Nyenskans, d. 10 mars 1724 i Stockholm, blef 1655 student i Dorpat, men nödgades af krigsoroligheterna att 1656 från sin hemort fly till Narva, hvarifrån han 1657 anlände till Stockholm. Nästan utblottad, begaf han sig till Strängnäs, där han med välvilja upptogs af skolrektorn Tranæus, och inskrefs 1658 som student i Uppsala. Ekonomiska svårigheter nödgade honom snart därefter antaga en huslärarplats i Stockholm, där han samtidigt på apoteken förvärfvade kunskaper i farmakologien. Oemotståndligt drogs han dock till medicinen och fortsatte sina studier i denna vetenskap, då 1661 tillfälle åter yppades för honom att besöka Uppsala. När den då nioårige Karl XI 1665 besökte Uppsala och universitetets professorer ville på bästa möjliga sätt förströ honom, författade H. den ryktbara tragedien Rosimunda (tr. 1856), som hade sin förebild i holländaren Jac. van Zevecotes latinska drama "Rosi munda" (1621) och som uppfördes å en redan dessförinnan af H., med understöd af Olof Rudbeck d. ä., å Uppsala slott inrättad teater, hvars dekorationer H. själf utfört. Stycket, som i visst afseende bildar epok i den svenska dramatikens historia, emottogs med mycket bifall. Under förberedelserna till spektaklet hade H. blifvit bekant med grefve Klas Tott, som erbjöd honom plats som sin läkare. I hans sällskap begaf sig H. till Riga och sattes 1667 och 1669 i tillfälle att genom vidsträckta resor yttermera utbilda sig. Under den senare af dessa blef han 1670 med. doktor i Angers, sedan han utgifvit en afh. De obstructione lacteorum vasorum et glandularum mesenterii samt rönte ungefär samtidigt den sällsynta utmärkelsen att inväljas till led. af Royal society i London. Efter en treårig vistelse i Paris, där H. studerade bl. a. för Bourdelot, återkom han till fäderneslandet 1674, egnade sig åt enskild praktik, blef 1675 e. o. assessor i Bergskollegium och utsågs 1676 till led. af den kommission, som skulle undersöka och döma i de då pågående häxeriprocesserna. Snart uppdagade han, att där förelåg intet annat än sinnesförvillelser, och framlade oförskräckt sina åsikter med en så öfvertygande kraft, att från den tiden trolldomsprocesserna nedlades. Kort därefter vann H. en annan seger. Han hade länge med stor ifver sökt upptäcka hälsokällor i Sverige, ehuru förgäfves, då k. rådet G. Soop 1677 sände till honom två flaskor vatten från Medevi, hvilket H. genast fann vara "icke något gement eller ofullkomligt vatten, utan en rätt martialisk surbrunn". En undersökning på ort och ställe 25 juli 1678 bekräftade till fyllest hans åsikt. Om Medevi utgaf han sedan flera skrifter och var ända till 1682 läkare där samt lyckades åt dess vatten förskaffa stort anseende, ehuru han i början från många håll rönte starkt motstånd. Hans rykte som läkare steg alltmer. I Collegium medicum arbetade han på medicinalväsendets ordnande och utrotande af missbruk samt höll därjämte föreläsningar i anatomi, anlade 1694 en botanisk trädgård på Kungsholmen o. s. v. Han rönte också fullt erkännande för sina förtjänster. 1684 kallades han till tjänstgörande förste lifmedikus hos Karl XI, erhöll 1689 adlig värdighet samt utnämndes 1696 till arkiater och preses i Collegium medicum. — Men icke endast som läkare vann H. ära och ryktbarhet. Genom sina kemiska arbeten icke blott grundlade han kemiens studium i Sverige, utan förvärfvade sig äfven ett aktadt vetenskapligt namn. På H:s förslag inrättades 1685 i Stockholm ett kemiskt laboratorium, till hvars förste föreståndare han själf utsågs. I detta laboratorium, ett af de allra äldsta offentliga, utförde H. under årens lopp flera betydande arbeten, och t. o. m. utländska kemister, t. ex. den berömde Homberg i Paris, reste till Stockholm enkom för att lära känna detsamma och dess föreståndare. Sina kemiska rön nedlade H. i Acta et tentamina chymica in laboratorio Stockholmensi elaborata (I, 1712; del II jämte ny uppl. af d. I utgafs 1753 af Vallerius). Af H:s kemiska arbeten och upptäckter må här framhållas en stor mängd analyser af svenska mineralkällor, upptäckten af myrsyran, den första kända syra från djurriket, undersökningen öfver uppkomsten af det flyktiga salt, som stundom erhålles vid torr destillation af växter, och dettas förhållande till det fixa alkali, som ingår i växternas aska, upptäckten och beskrifningen af mineralet kupfernickel (1694) o. s. v. H. var en stor beundrare af Paracelsus och utgaf i anledning af en skrift af doktor Bloch Defensionis paracelsicæ prodromus eller kort föremäle af then utförligare försvarsskrift för then stora philosophus Paracelsus (1709). — I nära samband med H:s kemiska undersökningar stå hans arbeten i bergsvetenskapen. Sedan han 1683 utnämnts till assessor