i Bergskollegium, företog han 1685 en resa i
rikets nordliga provinser för att undersöka
bergverkens ställning och afgaf efter sin
återkomst förslag till nya bergverks bearbetande
och de äldres förbättring. Äfven utgaf han
skrifter i detta ämne, såsom
En kort
anledning till åtskillige malm- och
bergarters...... efterspörjande och angifvande (1694)
m. fl. För sina förtjänster om bergverken
befordrades H. 1713 till vice president i
Bergskollegium. — Med stor kraft uppträdde
H. mot brännvinssupandet, och till stor del hans
inflytande framkallade 1698 års förordning,
hvarigenom husbehofsbränningen för en längre
tid inställdes. Kraftigt uttalade han sig äfven
mot skogssköfling och manade till sparsamhet
med veden (
Om vedsparande, 1696). Förslag
till allmännyttiga inrättningar framlades,
det ena efter det andra, af H:s verksamma
ande; bl. a. ifrade han för inrättande af ett
"oeconomie collegium", som skulle verka för
jordbrukets och näringarnas förbättring. I sin
statslära var H. liberal: frihet i handel och
näringar hade i honom en liflig förespråkare;
vidare uttalade han sig mot alltför höga
grundskatter och förordade lämplig indirekt
beskattning. Frimodigt framlade han sina tankar,
såsom då han i en skrift öppet ogillade den
behandling Paykull fick röna af Karl XII.
(Därtill föranleddes han till en väsentlig
grad af öfvertygelse om att Paykull
"verkligen varit en adeptus, eller kunnat
göra guld".) I hög grad nitälskade H. äfven
för att bland folket sprida kunskaper och att
utrota fördomar. Modersmålets vård låg honom
mycket om hjärtat. I anledning af de i biskop
Svedbergs arbete "Schibboleth" framställda
rättskrifningsgrunderna angrep H. denne
författare i skriften
Orthographia svecana,
eller den rätta swenska bookstafweringen
etc. (1716), hvars fortsättning likasom en
del af Svedbergs svar, på grund af angreppets
häftighet af Kanslikollegium förbjöds att
utgifvas. Mycket af det, som H. där yrkar,
har af eftervärlden antagits, t. ex. utbytet
af
t mot
d i
du, dina o. s. v. Han framhöll
f. ö., att man icke borde hämta våra språklagar
uteslutande från latinet, utan jämväl rådfråga
isländskan, gotiskan och deras afkomlingar.
— H. är därjämte Sveriges förste romanförfattare
med sitt arbete
Stratonice (1665). H. hade
ovedersägligen stora skaldeanlag, ehuru han
snart öfvergaf skaldekonsten för sina många
andra värf. Ofvannämnda dramatiska stycke
äfvensom de lyriska dikter, hvilka ännu finnas
kvar, gifva honom emellertid en framstående
plats inom Sveriges äldre litteratur.
Hans dikter finnas införda i P. Hansellis
"Samlade vitterhetsarbeten etc". (III, 1856).
H:s namnteckning meddelas i art.
Autograf,
pl. III.
Under slutet af sin lefnad tog H. äfven
del i det politiska lifvet. Då efter Karl XII:s
död ett nytt regeringssätt skulle införas,
blef H., som hela sitt lif varmt älskat fria
statsförfattningar, en af de mest framstående
deltagarna i dettas utarbetande. Åt honom och
lagman Gyllencreutz uppdrogs att granska den nya
författningen, innan den förelades ständerna.
Han var en ifrig motståndare till att Fredrik
I skulle väljas till konung, begärde och
erhöll 1720 afsked från alla sina
befattningar samt fick då titel af landshöfding.
Svenska akad. lät 1856 slå en medalj
öfver H., och 25 juli 1878 aftäcktes vid
Medevi hälsobrunn hans af J. F. Kjellberg
modellerade byst. Jfr "Minne af landshöfdingen
m. m. Urban Hjärne" af B. v. Beskow (i "Sv.
akad:s Handl. ifrån år 1796", 29:e d., 1857).
3.
Karl Urban H., den föregåendes son,
vitter författare, f. 31 okt. 1703, hade
titel af kammarherre och afled å Löfstaholm i
Uppland 17 febr. 1786. Han uppträdde 1730
med en fosterländsk-konungsk festdikt och var
under 1730- och 1740-talen en af de flitigaste
och bäste författarna af versifierade högtidstal
(4 sådana äro omtryckta i Hansellis samling,
del 3). 1742 utgaf han en samling
af 99 psalmer under titel
Spena-barnas
innerliga rök-offer (ofta omtryckt, senast 1893).
Han synes äfven strött omkring sig smärre
världsliga dikter och visor. Det är sannolikt
denne H., som fru Nordenflycht åsyftar och med
beröm omtalar i sin revy af "de svenske poeter".
Genom sin son Karl blef han stamfader för den
nu lefvande grenen af ätten. — Äfven hans äldre
halfbroder, kaptenen
Johan H. (1696—1737), och
hans yngre broder, bergsrådet
Erland Fredrik
H. (1706—73), framträdde som vitterlekare;
likaså Gustaf Adolf H. (5).
<img l>
4.
Kristian Henrik H., den föregåendes
broder, läkare, f. 29 apr. 1709 i Stockholm,
d. 27 juli 1794, blef student i Uppsala 1727,
men fortsatte icke där sina studier.
Med en sin broder företog han 1732 en
utrikes resa och aflade i Paris
med. kandidatexamen. Efter sin hemkomst fick
han stor praktik samt antogs t. o. m. till
hofmedikus hos drottning Ulrika Eleonora. Han
väckte en tid mycket uppseende genom sina kurer
och läkemedel, af hvilka senare främst märkas
ett elixir (se
Hjärnes testamente) och
ett plåster (se
Hjärnes plåster), som han
själf preparerade och försålde. I sitt
Hus- och
Rese-Apotek (1739; 3:e uppl. 1815) beskref han,
huru många af honom preparerade, men till sin
sammansättning icke närmare angifna läkemedel
skulle nyttjas.
<img l>
5.
Gustaf Adolf H., den föregåendes
broder, grefve, riksråd,
f. 5 nov. 1715 i Stockholm, d. 19 april 1805 på
Ekensberg i Södermanlands län, blef 1731 volontär
vid artilleriet och avancerade till öfverste vid
Nylands infanteriregemente (1758). I politiken
slöt sig H. till hattpartiet och var vid 1751,
1755 och 1760 års riksdagar medlem af sekreta utskottet.
1761 utnämndes han till riksråd, en upphöjelse,
som kanske mest berodde därpå, att han var gift
(sedan 1739) med Anna Maria Ehrensvärd, syster
till de inflytelserike bröderna Augustin, Karl och
