Om förhållandet emellan landslagens båda redaktioner (i "Ups. univ:s årsskr." 1884), Till belysning af Polens nordiska politik före och efter kongressen i Stettin 1570 (s. å.), Sigismunds svenska resor (s. å.), Öfversigt af Sveriges ställning till främmande makter vid tiden för 1772 års statshvälfning (s. å.), Ryska konstitutionsprojekt år 1730 efter svenska förebilder (i "Hist. tidskr.", s. å.), Rysslands omdaning (2 hftn, oafslutadt, 1888—89), Storpolitiska villobilder från Frihetstiden (1889; i "Nord. tidskr."), Rysslands historia (i Nordisk familjebok, s. å.), Ryssland under nordiska krigets återverkan (i "Nord. tidskr.", 1892), Helsingelif under Helsingelag (1893; ny uppl. 1902), Reformationsriksdagen i Västerås (s. å.), Sveriges statsskick under reformationstiden (s. å.) och Sveriges statsskick i 17:e årh. (1895), bägge utgörande "grundlinjer till föreläsningar", Svensk-ryska förhandlingar 1564—72. Erik XIV:s ryska förbundsplaner (1897; i "Hum. vet. samf. i Uppsala skrifter"), Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe (1901); äfven i tysk uppl. i samlingsverket "Der protestantismus am ende des neunzehnten jahrhunderts", 1900—02), och det för den moderna Karl XII:s-forskningen banbrytande arbetet Karl XII. Omstörtningen i Öst-Europa 1697—1703 (1902). H. har dessutom utgifvit "Medeltidens statsskick omkr. 800—1350. Valda texter" (1895) och flera källskrifter till svensk-rysk historia, t. ex. "Utdrag ur ryska krönikor, hufvudsakligen ang. Jakob De la Gardies fälttåg" (i "Hist. bibl.", 1879—80), "Ur brefvexlingen emellan konung Johan III och tsar Ivan Vasilievitsch" (därst. 1880) samt "De äldsta svensk-ryska legationsakterna" (1884), och i olika tidskrifter publicerat många smärre uppsatser i rysk och svensk-rysk historia. Bland H:s skrifter märkas dessutom essaysamlingarna Blandade spörsmål (1903), Östanifrån, minnen och utkast (1905) och Svenskt och främmande (1908), Minne af Carl Snoilsky (i Sv. akad:s handl. ifrån år 1886, d. 18, 1904) samt ett stort antal broschyrer, tidnings- och tidskriftsuppsatser af politiskt innehåll. 1875—76 utgaf H. först i förening med H. Forssell, sedermera ensam "Svensk tidskrift", och 1892—96 var han en af redaktörerna för den i tvångsfria häften utgifna publikationen "Svenska spörsmål". På H:s sextioårsdag 1908 tillegnades honom af hans lärjungar en vetenskaplig festskrift, "Historiska studier, tillegnade professor Harald H.", med bidrag af 27 förf. Dess inledning utgöres af ett "Bidrag till en Hjärne-bibliografi" (af A. Grape). 1 o. 3. -rn. (E. Wrgl.) 2 o. 4. R. T—dt. 5. (L. S.) 6. (R—n B.) 7. (V. S—g.) Hjärnes beska elixir. Se Hjärnes testamente. Hjärnes beska kryddor. Se Hjärnes testamente. Hjärnes plåster, Emplastrum Hjærnei (Pharm. Suec. Ed. VII), Empl. Saponaceoplumbicum (Ed. V), Empl. Hjærnei i nu gällande Sv. farmakopé, farm., beredes numera af 7 dlr hvit tvål, 30 dlr olivolja, 16 dlr blyoxid, 1 d. venedisk terpentin och 4 dlr destilleradt vatten. Detta plåster uppfanns af hofmedikus K. H. Hjärne (se Hjärne 4), som länge försålde det som ett arcanum, hvars sammansättning först efter hans död blef bekant. Hjärnes plåster nyttjas (utbredt på skinn eller tjockare lärft) som ett lindrigt hudretande och afledande medel vid sjukdomar i inre organ, såsom gamla lungkatarrer, utgjutning i lungsäckarna o. s. v. samt å svullnader af reumatisk eller giktartad natur. O. T. S. (C. G. S.) Hjärnes testamente, med. farm., ett namn, som förr tillades både Hjärnes beska kryddor, Species amaræ Hjærnei, och Hjärnes beska elixir, Elixir amarum Hjærnei. De förra voro en blandning af saffran (1 del), zittverrot (se Curcuma) och lärkträdssvamp (af hvardera 2 dlr), kinesisk rabarber (4 dlr), baggsöta och myrra (af hvardera 8 dlr) samt lefveraloe och teriak (af hvardera 16 dlr), hvilka beståndsdelar sönderskuros eller stöttes och blandades. Af dessa beska kryddor tog man 1 del och digererade under 3 dygn med 8 delar utspädd sprit under omskakning emellanåt, hvarefter kryddorna frånsilades, och man erhöll sålunda Elixir amarum Hjærnei, som utom Hjärnes testamente äfven kallades Elixir ad longam vitam l. stomachicum l. suecicum och ansågs på sin tid som ett synnerligen välgörande medel, som kunde rent af förlänga lifvet. Medlet uppfanns af hofmedikus K. H. Hjärne (se Hjärne 4), som själf beredde och sålde detsamma. Det åtnjöt stort anseende både inom och utom Sverige samt har ända in i senare tider brukats af allmogen. Dess verkan var lindrigt afförande och magstärkande. O. T. S. (C. G. S.) Hjärnfeber, epidemisk. Se Hjärnsjukdomar, sp. 851. Hjärnhinneinflammation. Se Hjärnsjukdomar, sp. 851. Hjärnhinnor (lat. meninges), anat. Hjärnan och ryggmärgen äro i hjärnskålen och ryggradskanalen omslutna af tre sammanhängande hinnor, hvilka i ordning utifrån inåt äro hårda hinnan (dura mater), spindelväfshinnan (arachnoidea) och mjuka hinnan (pia mater). Den hårda hinnan är af dem den starkaste och utgör en sluten säck, som med sin ojämna yttre yta är fäst vid benväggarna samt med sin inre glatta och speglande yta vetter emot spindelväfshinnan. I skallen utgör hårda hinnan tillika benhinnan för skallens ben. I de stora klyftorna mellan hjärnans olika delar sänder denna hinna tre veck, hvilka afskilja dem från hvarandra, nämligen stora hjärnans lie (falx cerebri), som åtskiljer stora hjärnans bägge halfklot eller hemisfärer, lilla hjärnans lie (falx cerebelli), som fortsätter den förra, samt lilla hjärnans tak (tentorium cerebelli), hvilket takformigt är utspändt i vågrät riktning mellan stora och lilla hjärnan. — Spindelväfshinnan är en ytterst tunn, genomskinlig hinna, som består af nätformigt förenade bindväfssträngar, på sin yttre yta är glatt och med sin inre genom en mängd fina strängar är förenad med den mjuka hjärnhinnan. Denna förening är ganska intim vid hjärnans upphöjningar; öfver hjärnans fördjupningar spänner sig spindelväfshinnan, utan att tränga ner i dem. — Den mjuka hjärnhinnan, i hvilken de för hjärnan bestämda blodkärlen förgrena sig, är en mycket tunn och fin hinna, som noggrant åtföljer hjärnans alla veck samt till hjärnans inre genom en stor öppning under hjärnbalken och en lucka mellan lilla hjärnan och förlängda märgen inskickar veck (telæ chorioideæ), som förse hjärnans inre med blod. Det rum, som inneslutes af