spindelväfshinnan och den mjuka hinnan, sträcker sig längs hela hjärnan och ryggmärgen samt står genom särskilda öppningar i förening med hjärnkamrarna. De nerver, som utgå från centrala nervsystemet, åtföljas under hela sitt förlopp af skidor, som utgöra fortsättningar af hjärn- och ryggmärgshinnorna. — Om sjukdomar i hjärnhinnorna se Hjärnsjukdomar. R. T—dt.* Hjärnhyperemi, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853. Hjärninflammation, med. 1. Oegentligt namn på hjärnhinneinflammation. Se Hjärnsjukdomar, sp. 850. — 2. Verklig inflammation i själfva hjärnsubstansen. Se Hjärnsjukdomar, sp. 855.

Undersidan af hjärnan, a storhjärnan, b hjärnskänklarna, c varolsbryggan, d förlängda märgen, e lillhjärnan, f ryggmärgen: 1—12 hjärnans tolf nervpar (jfr texten).

Hjärnnerver (lat. nervi cerebrales), anat., kallas de nerver, som utträda från hjärnan. Man räknar tolf par, som numereras i ordning framifrån bakåt (se fig.). 1. Luktnerven (nervus olfactorius) är egentligen en del af hjärnan, hvarifrån grenar afgå till näsans slemhinna och förmedla luktförnimmelserna. 2. Synnerven (n. opticus) härstammar till största delen från ögats näthinna och leder synintrycken till hjärnan. Under sitt förlopp från ögonen till hjärnan korsa synnerverna hvarandra; hos lägre djur är denna synnervskorsning fullständig, hos de högre djuren och hos människan ofullständig, i det att de nervtrådar i synnerverna, som komma från näthinnornas åt näsan vettande halfva, förlöpa korsade, de från tinninghalfvan kommande åter okorsade. 3. Ögats rörelsenerv (n. oculomotorius) innerverar de flesta af de muskler, som röra ögonklotet, samt dessutom under förmedling af sympatiska ganglieceller, de muskeltrådar, som åstadkomma pupillens sammandragning och förändringarna i ögonlinsens buktighet (ackommodation). 4. Ögats vridnerv (n. trochlearis) förgrenar sig till ögats öfre sneda muskel. 5. Trillingnerven (n. trigeminus) är en af de viktigaste af hjärnans nerver. Den är en blandad nerv, d. v. s. den innehåller både nervtrådar, som förmedla känsel, och sådana, som leda rörelseimpulser. Det är den, som förser största delen af hufvudets hud med känselnerver, hvarjämte den innehåller de nervtrådar, som åt tänderna samt åt mun- och näshålorna ge deras känslighet. Vidare tillhör en del af smaknerverna densamma. Genom sina motoriska trådar försörjer den tuggmusklerna, en af gomseglets muskler o. s. v. 6. Ögats utåtförande nerv (n. abducens) går till ögats yttre räta muskel. 7. Ansiktsnerven (n. facialis) innehåller nerver till ansiktsmusklerna och är sålunda den nerv, som behärskar de mimiska rörelserna. Förlamas den, blifva leende och hvisslande omöjliga; ögonlocken kunna ej tillslutas o. s. v. Dessutom för den nerver till flera af gommens muskler. En gren af densamma, trumhålans sträng (chorda tympani), afger nerver till underkäks- och undertung-spottkörteln. 8. Hörselnerven (n. acusticus) förmedlar hörselförnimmelserna samt är därjämte, genom sin förgrening i de halfcirkelformiga kanalerna, af betydelse för förnimmelsen af kroppens jämvikt. 9. Tungsvalgnerven (n. glossopharyngeus) är en blandad nerv, som innehåller rörelsenerver för vissa af gomseglets och svalgets muskler samt känselnerver för åtskilliga af munhålans delar. Sin förnämsta betydelse eger den som den viktigaste smaknerven. 10 och 11. Lungmagnerven (n. vagus) och binerven (n. accessorius) utgöra tillsammans en blandad nerv, som i en mängd af kroppens förrättningar spelar en synnerligen viktig roll. Binervens yttre gren är uteslutande motorisk; den försörjer muskler på halsen och ryggen. De utåt ledande grenarna af bägge de förenade nerverna komma alla från binerven, de inåt ledande trådarna åter från den egentliga lungmagnerven. På blodomloppsapparaten utöfva dessa bägge nerver stort inflytande. De innehålla nervtrådar, genom hvilkas retning hjärtats slag göras långsammare och i vissa fall fullkomligt upphäfvas, samt trådar, hvilka påskynda hjärtats rörelser; vidare nerver för bukhålans blodkärl samt regulatoriska trådar för de högre nervcentra, som behärska hjärtat och blodkärlen. — För andningsapparaten ega dessa nerver trådar till struphufvudets och luftrörens muskler; känselnerver för struphufvudet, luftrören och lungorna, hvilka tillika äro af den största betydelse för regleringen af den normala andningen. Till matsmältningsapparaten utsända lungmagnerven och binerven motoriska trådar för sväljningen och för magsäckens och tarmarnas rörelser; känselnerver för svalget, matstrupen och magsäcken, hvilka på reflexväg framkalla spottafsöndring, o. s. v. 12. Undertungnerven (n. hypoglossus) är rörelsenerven för tungans samtliga muskler samt för de muskler, som gå till tungbenet. För åstadkommande af artikulerade ljud spelar den sålunda en högst betydande roll. R. T—dt.* Hjärnsinus. Se Hjärnsjukdomar, sp. 851. Hjärnsjukdomar omfatta i vidsträckt mening äfven sinnessjukdomar (se d. o.). Öfriga hjärnsjukdomar ha sitt säte antingen i hjärnmassan eller i de beklädande hinnorna, stundom i båda dessa organdelar, såsom vid blodöfverfyllnad och blodbrist. I. Uteslutande i hinnorna kunna förekomma följande sjukdomar. Blödning (hæmorrhagia meningum), framkallas vanligen af yttre våld (slag,