en fullständig eller relativ hälsa återinträder. Som rester kan dock för hela lifvet kvarstå en del funktionsrubbningar från hufvudets nerver, såsom ögonmuskelförlamningar, inskränkt syn, döfhet etc. Den syfilitiska meningiten förlöper vanligen mera kroniskt och utan feber samt ofta med mera cirkumskripta, lokala och ej så alarmerande allmänsymtom och har, i tid upptäckt och behandlad, ofta en ganska god prognos. II. Sjukdomar i själfva hjärnsubstansen förekomma af många olika slag. Hjärnskakning (commotio cerebri) är en egendomlig skada i hjärnan, som framkallas genom slag eller fall på hufvudet och indirekt genom stötar på fötterna, sätet eller ryggraden. Hjärnskakningen är till sitt väsende ännu dunkel, ehuru man sökt förklara den genom molekylära förändringar, hjärnmassans sönderslitning, multipla, mikroskopiska blödningar inom densamma o. s. v. Symtomen äro medvetslöshet med efterföljande, vanligen tillfällig, förlust af minnet (amnesi), långsam, oregelbunden puls, kräkningar etc. I häftigare fall kan döden följa ögonblickligen eller något senare, i lindrigare kan full hälsa inträda åter efter några timmar eller dagar. Stundom medför den neurasteniska, hysteriska, ja, t. o. m. psykotiska sinnestillstånd. — Hjärnanemi l. blodbrist i hjärnan kan vara akut eller kronisk. Den akuta uppstår t. ex. vid hastig blodförlust, vid hastig aftappning af en vätska ur en annan kroppsdel, t. ex. vatten i buken, då blodet strömmar till de från trycket befriade kärlen, eller genom hastigt hinder för det arteriella blodets tillförsel till hjärnan, såsom genom kramp i hjärnartärerna eller då hjärtat stannar. Kronisk hjärnanemi uppkommer genom allmän blodbrist i en mängd tärande sjukdomar, såsom perniciös anemi, lungsot, kraftsjukdomar m. m. och visar sig genom slappa själsfunktioner, sömnighet, hufvudvärk och nervsvaghet. — Hjärnhyperemi l. blodfullhet i hjärnan kan likaledes vara akut eller kronisk samt aktiv (arteriell) eller passiv (venös). Den aktiva hyperemien uppkommer vid stegring i aortatrycket, den passiva vid hindradt blodflöde från hjärnblodådrorna. Den akuta hyperemien är vanligen aktiv, den kroniska passiv. Den akuta, aktiva hyperemien framkallar s. k. blodkongestion åt hufvudet med lätt svindel, öronsus, flimmerfenomen för ögonen och röd ansiktshud och kan orsakas af själsansträngning, sinnesrörelser, intoxikationer (alkohol, eter, té, kaffe, kloral etc.). Den passiva hyperemien kan framkallas af trycket af halssvulster på blodkärlen (struma etc.), försvagad hjärtverksamhet, hosta, nysning, trög afföring (pressning) etc. — Hjärnblödning (hæmorrhagia cerebri, apoplexia cerebri) är i allmänhet en sjukdom för den högre åldern och är sällsynt före det 40:e året. Ärftlighet spelar otvifvelaktigt en stor roll vid uppkomsten, men bör hänföras till den ärftliga benägenheten för blodkärlssjukdomar (arterioskleros). Hjärnblödning beror nämligen på en bristning i en af hjärnans små pulsådror och inträffar vanligast i hjärnans centrala blodkärl, hvilket anses bero på att dessa dels äro s. k. ändartärer, d. v. s. de kommunicera icke med andra ådror genom kapillärsystem, dels att de ligga i blodströmmens direkta riktning och relativt nära hjärtat. En dylik bristning förutsätter emellertid för sin uppkomst i de allra flesta fall en sjuklig förändring i pulsådrornas vägg på den plats, där blödning uppträder. Blödningar kunna dock uppkomma på annat sätt, t. ex. inom hjärntumörer o. d. Vanligen ha nämligen vid åderförkalkning (arterioskleros, atheromatos) på ännu omstridt sätt i dylika ådror bildat sig små utbuktningar (miliära aneurysm), hvilka ge efter och brista för ett ökadt blodtryck inom hjärnans kärl (se ofvan hyperemi). Blodet utsipprar då i hjärnmassan, spränger sönder densamma och gör den därigenom funktionsoduglig. Sedan en dylik blödning afstannat, sker småningom en uppsugning och ett bortförande (s. k. resorption) af blodet. Blödningens område, den s. k. apoplektiska härden, förminskas härigenom något, antager en mera regelmässig form och afgränsar sig vanligen redan efter två månader med en kapsel från omgifningen som en af mer eller mindre klar vätska fylld, s. k. apoplektisk cysta. Hjärnblödningens symtom och prognos äro naturligtvis beroende af blödningens storlek och läge samt möjligheterna för dess snara och fullständiga resorption. — Större och hastigare påkommande blödningar, s. k. hjärnslag, ge sig tillkänna genom medvetslöshet och mer eller mindre utbredda förlamningar, hvilka nästan alltid inskränka sig till den ena kroppshalfvan, hvaraf termen hemiplegi (af grek. hemi, half och plege, slag) får sin förklaring. På grund af nervbanornas passage genom det centrala nervsystemet träffar förlamningen extremiteterna å den kroppshalfva, som är motsatt den halfva af stora hjärnan, som är sätet för blödningen. Mindre blödningar behöfva icke medföra medvetslöshet; äfven förlamningar kunna vid dem saknas eller äro föga utbredda. Symtomen kunna härvid vara tätt och fullständigt öfvergående. Sitter härden i eller i närheten af en viss region af vänstra hemisfären (frontallobens tredje vindling), så inträder äfven s. k. afasi (se d. o.), hvarmed menas rubbningar af olika slag i talförmågan. Äfven i andra hänseenden försvagas ofta själsförmögenheterna vid en hjärnblödning, i synnerhet lider minnet, och ofta inträda en viss blödighet och allmän slapphet. Recidiv af hjärnslag äro icke ovanliga. Behandlingen är väsentligen profylaktisk och består först i att söka förebygga ofvannämnda förändringar i hjärnans blodkärl. Utom af ålderdom påskyndas dylika af alkoholism, vällefnad, syfilis, blyförgiftning m. m. Orsak till hjärnblödning kan ock vara ett ökadt blodtryck, akut eller kroniskt (se ofvan om hyperemi), hvarför alla moment, som framkalla dylikt, böra undvikas. Blodtrycket kan ock vara ökadt genom förökning af hjärtats kraft (förstoring eller s. k. hypertrofi hos hjärtat), sådan man träffar vid kroniska njurinflammationer (ägghvitsjuka). Hjärnblödning är ock en vanlig komplikation vid denna sjukdom. Efter skedd hjärnblödning måste man afvakta och se, hvad naturen själf gör vid härdens resorption och tryckets härigenom inträdande aflastning. Man kan sedan med lämpliga medel (öfning, gymnastik, bad, elektricitet etc.) söka uppöfva ledningsbanor och centra. — Blodpropp i hjärnkärlen kan antingen bildas på stället (thrombos) eller ditföras från annat håll med blodströmmen (embolus). Symtomen af en blodpropp i hjärnans ådror kunna vara alldeles de samma som vid en blödning, och effekten