för hjärnans funktion i de partier, som på grund af åderns tilltäppning förstöras af brist på nutrition genom blodet, blir naturligtvis ock likartad. Förhoppningarna på en återgång af symtomen på grund af resorption o. d. (se ofvan) äro dock mindre, emedan det här icke är fråga om minskad funktion på grund af tillfällig tryckstegring. Tromber uppkomma lätt i arteriosklerotiskt förändrade blodkärl och uppträda därför vid likartade tillfällen som hjärnblödningar. Embolier förutsätta i de flesta fall hjärtfel och inträffa därför stundom i en tidig ålder samt äro den vanligaste orsaken till hjärnslag (hemiplegi) i unga år. — S. k. hjärnuppmjukning (encephalomalaci, emollitio cerebri) betecknar just den förstöring eller upplösning af hjärnsubstansen med efterföljande ärr- eller cystbildning, som i de flesta fall orsakas af nyss nämnda proppbildningar inom hjärnans blodkärl eller af mindre hjärnblödningar. Det är en ålderdomsåkomma, som kan uppträda akut eller kroniskt, stundom liknande en hjärnblödning. Psykiska rubbningar äro härvid dock vanligare än vid vanlig hjärnblödning, under det att förlamningarna träda mera i bakgrunden. — Verklig hjärninflammation, d. v. s. en inflammationsprocess i själfva hjärnsubstansen (icke blott i hinnorna), är vanligen varig och leder till s. k. hjärnabscess. Denna sjukdom kan vara s. k. embolisk, i hvilken varinfektionen från ett annat ställe (t. ex. lungan e. d.) genom blodströmmen förts upp i hjärnan, eller fortledd vid varbildning i omgifningen, t. ex. vid inflammationer i öra eller näsa, efter skador (skott, stick o. d. genom hufvudskålen). Hjärnabscessens förlopp påminner ofta om en hjärntumör (se nedan) men är ofta förenad med feber och kan äfven förväxlas med variga hjärnhinneinflammationer (se ofvan). De icke variga hjärninflammationerna (encephalitis) äro sällsynta sjukdomar. De träffas vanligen hos unga individer eller hos alkoholister, ha utan tvifvel ett infektiöst ursprung samt stå ofta i direkt sammanhang med den akuta poliomyeliten (barnförlamning eller den Heine-Medinska sjukdomen). De kunna ha sitt säte dels i hjärnbarken, dels i kärnorna för ögonmuskelnerverna, dels ock i nervkärnorna i förlängda märgen. Symtomen af de kvarstående rubbningarna variera naturligtvis i sammanhang härmed. Utom dessa sjukdomar förekomma inom hjärnan andra inflammationer eller sjukliga förändringar, såsom en härdvis uppträdande, s. k. multipel sklerosbildning, progredierande nervkärnsdegenerationer, tillväxtrubbningar, parasiter m. m., hvilka sjukdomar äro ganska ovanliga och af underordnadt allmänt intresse. — Hjärntumörer finnas af en mängd olika slag, storlek och säte, och symtomen äro därför mycket växlande. De mest förekommande äro gliomer och sarkomer (se Svulst), hvilka vanligen uppträda primärt, syfilitiska tumörer, s. k. gummata, stora tuberkler, och i sällsynta fall kräfta, hvilka båda sistnämnda äro sekundära och således förutsätta tuberkulos eller kräfta på något annat ställe inom kroppen. Vissa af hjärntumörerna, speciellt gliomerna, kunna utveckla sig mycket långsamt, under åratal, med en del ovissa symtom, under det de öfriga hjärnsvulsterna vanligen växa hastigare och sätta mera häftiga symtom. Alla svulster åstadkomma en lokal förstöring på den plats, där de sitta, men därjämte småningom vanligen ett höjdt allmänt hjärntryck. Deras symtomatologi växlar naturligtvis efter svulstens säte, men oftast medföra de hufvudvärk, rubbningar i synförmågan af olika grad ända till blindhet, konvulsioner, förlamningar m. m. Såväl hjärntumörer som hjärnabscesser kunna aflägsnas genom operation. — Hjärnvattusot (hydrocephalus) är en vanligen under fosterlifvet börjande och under de första lefnadsmånaderna sig utvecklande abnorm samling af hjärnvätska inom hjärnkamrarna, (hydrocephalus internus), med kroniskt förlopp (h. chronicus) och med dunkel etiologi, till skillnad från den vanligen genom inflammation i hjärnhinnorna hastigt uppträdande h. acutus. Om icke det med hjärnvattusot behäftade fostret redan vid födelsen dukar under, brukar sjukdomen snart medföra en betydlig förstoring af hufvudet, som blir klotrundt med öfver det lilla ansiktet starkt öfverskjutande panna, vida fontaneller och stora öppna sömmar mellan de tunna isärsprängda hufvudskålsbenen. Därvid utspännes hjärnan till en tunn blåsa, störes eller upphäfves en del af hjärnans funktioner, medförande lägre eller högre grad af idioti, inskränkning i sinnenas funktioner, kramp och förlamning m. m. I några fall har hjärnvätskans vikt uppgått ända till 10—12 kg. och hufvudets omkrets till öfver 100. cm., under det 60 cm. är medelomfånget hos en fullväxt människa. Sällan lyckas man att hejda sjukdomen. I de flesta fall duka offren under i första månaderna; några ha dock i decennier fått släpa på sitt tunga hufvud, som de icke förmå uppbära. Till den lindrigaste formen af akut hjärnvattusot skulle man kunna räkna hjärnödemet (ædema cerebri), men den härvid förekommande ringa förökningen af hjärnmassans och hinnornas vattenhalt torde rättast betraktas som beroende på hjärnhyperemi. — Om hjärnbråck se d. o. F. B. (I. H.) Hjärnskakning, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853. Hjärnskål, anat., den hvälfda del af hufvudets ben, som innehåller hjärnan. Se Hjässa och Hufvudskål. G. v. D.* Hjärnslag, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 854. Hjärntryck, med. Hjärnan och ryggmärgen ligga ej tätt intill de fasta väggar, som begränsa hjärn-ryggmärgshålan, utan äro upphängda i en vätska, cerebrospinalvätskan, som således äfven inneslutes i den nämnda hålan. Denna vätska utöfvar alltid ett lindrigt tryck på hjärnan, men trycket kan af olika orsaker ökas, och då uppstår lätt det sjukliga tillstånd, som kallas hjärntryck. Cerebrospinalvätskan befinner sig i ständig cirkulation i den meningen, att vätska ständigt resorberas, men ny vätska samtidigt afsöndras; inträffar nu en rubbning i den riktningen, att afsöndringen sker för hastigt eller resorptionen för långsamt, ökas vätskemängden och tar mer utrymme i anspråk; då hålans väggar äro endast helt obetydligt eftergifliga, måste detta ökade utrymme vinnas på hjärnans bekostnad. Detsamma blir förhållandet, om innehållet i hjärnhålan ökas, t. ex. genom en blodutgjutning eller en tumör i hjärnan eller hjärnhinnorna, utan att vätskemängden samtidigt minskas i motsvarande mån. Själfva hjärnsubstansen låter emellertid icke komprimera sig, men väl är detta förhållandet med de i hjärnan förlöpande blodkärlen.