innefattar logiken och fysiken, utkom 1655, och 1658 utkom 2:a delen, De homine, som till större delen handlar om synförnimmelserna och blott i korta utkast behandlar språkets och känslornas psykologi. Efter restaurationen stod H. i början i gunst hos sin förre lärjunge Karl II; men från kyrkligt håll betraktades han som ateist, och när han vid 80 års ålder ville under titeln Behemoth (utg. först 1889 af Tönnies) utgifva en i dialogform hållen historia öfver det "långa parlamentet" (1640—60), erhöll han ej tillstånd att trycka den. Ännu vid 88 års ålder var H. i stånd att utgifva en öfversättning af hela Homeros på rimmande jamber. Han skildras som en världsman, anspråkslös, frikostig, taktfull, förnäm, rättskaffens och entusiastiskt hängifven friheten och vetenskapen. — H:s filosofiska system är den konsekventast genomförda materialismen i nyare tid och åstadkom en omhvälfning i det vetenskapliga tänkandet, som jämförts med Darwins insats. Med bestämdhet står han på den moderna naturvetenskapens grund, sådan den lagts af Coppernicus och Kepler, Galilei och Harvey, och för första gången i nyare tiden söker han universellt genomföra en mekanisk naturförklaring, djärft utsträckt äfven till människans själslif och samhällets företeelser. Allt verkligt är enligt H. kropp och allt skeende rörelse; vetenskapens uppgift är att förklara allt som nödvändiga följder af gifna orsaker. Verklighetens väsentliga egenskaper äro utsträckning och rörelse. Alla andra egenskaper äro blott subjektiva fenomen i vår uppfattning; och dit räknar han äfven tiden och rummet. Dock äro förnimmelserna själfva intet annat än rörelse, reaktioner i vårt hjärta mot de yttre intrycken. Minnena äro försvagade sinnesförnimmelser; de återkallas lagbundet i samma ordning, som de ursprungligen uppstått, men därjämte ock under inflytande af de känslor och drifter, som åt vissa föreställningar förläna intresse. Känslorna äro yttringar af själfbibehållelsedriftens tillfredsställande eller misslyckande. Viljan är med nödvändighet bestämd af motiven; H. försvarade denna determinism under en liflig och omfattande polemik mot en engelsk biskop. — Originellast är H. inom statsläran. Han utgår i denna från den vanliga definitionen på rätten, enligt hvilken en hvar får sitt. Men hvad är "en hvars". Det kan ursprungligen fastställas endast genom en öfverenskommelse. Staten har icke, som Aristoteles och Grotius antogo, sin grund i en ursprunglig samhällsdrift hos människorna. Deras enda ursprungliga drift är själfbibehållelsedriften. "Homo homini lupus" (den ena människan är en varg mot den andra). Naturtillståndet är därför "bellum omnium contra omnes" (allas krig mot alla). En hvar sträfvar af naturen endast efter sin egen lycka och sin egen makt och söker att underkufva de andra, på hvilka han ej kan lita. Då nu ingen är så svag, att han icke kan tillfoga sin nästa det värsta af allt ondt, döden, och alltså ej ens den starkaste någonsin kan vara säker, så bjuder förnuftet i hvars och ens eget intresse att söka fred, hvilken endast kan vinnas i ett ordnadt samhällslif. Därför måste en hvar enskild afstå sin ursprungliga rätt till allt, under villkor att alla andra göra detsamma, och öfverlåta all rätt och all makt åt en enda, vare sig en individ eller en församling. Denne suveräns makt måste vara obegränsad, ty hvarje begränsning af den skulle åter införa det ursprungliga osäkerhetstillståndet. Hvilken statsform, som härvid uppstår, är för H. af mindre betydelse. Demokratien för emellertid lätt öfver till en talarnas aristokrati, och monarkien skyddar bäst mot partistridernas faror. Den absoluta statsmakten bestämmer skillnaden mellan rätt och orätt och tål ingen annan auktoritet vid sin sida. Särskildt måste han utsträcka sin myndighet äfven till det religiösa området. H. lefde i de stora religionsstridernas tid och ville framför allt undvika dessa. Staten bör därför upphöja en viss tro till statsreligion; dess piller bör den enskilde sedan svälja hela liksom apotekarens. Men af den upplyste suveränen väntar H., att han respekterar tanke- och yttrandefriheten. "Undertryckandet af åsikter har blott till följd, att de olikatänkande sammansluta sig och förbittras, d. v. s. att öka både ondskan och makten hos dem, som redan omfattat de ogillade lärorna." I det hela är statsmakten icke till för sin egen skull, utan för folkets. Därför måste suveränen göra till sin oeftergifliga grundsats: "salus publica summa lex esto" (allmänt väl skall vara den högsta lagen). Men huru han fattar och tillämpar detta, därför är han endast Gud räkenskap skyldig. Af undersåtarna har han rätt att fordra ovillkorlig lydnad. Den få de svika, endast om suveränen antingen ålägger dem något, som är ett lika stort ondt som döden, t. ex. att döda sina närmaste, eller ock är ur stånd att lämna de enskilde det rättsskydd och den trygghet, för hvilkas skull de ingått statsfördraget. Detta fördrag behöfver enligt H. ej vara ett medvetet, formligt fördrag, utan är i de flesta fall blott en tyst öfverenskommelse, som af sig själf följer ur de gifna förhållandena. Men med åtlydnaden af detta samhällskontrakt följa alla dygder, ordhållighet, tacksamhet, tjänstaktighet, öfverseende och billighet, i det att samhällslifvets villkor öfverensstämma med det gamla budet, att man skall göra mot andra, hvad man vill, att andra skola göra mot en själf. Denna H:s lära om moralens härledning ur statsmaktens påbud behöfver därför ej tolkas så, att han skulle förnekat alla moraliska känslors ursprunglighet och betraktat människan som af naturen ond. Hvad han gjort gällande är blott, att de moraliska drifterna ej i och för sig äro starka nog för att trygga en allmän rättssäkerhet och att staten har sin grund i individernas behof af skydd mot andras våld. — H. har på den följande utvecklingen inom filosofien utöfvat ett mäktigt inflytande. Locke har upptagit grundtankarna i hans kunskapsteori och psykologi och därigenom förmedlat hans inflytande på hela den följande engelska filosofien. H:s moral och politik framkallade närmast bland hans landsmän en fruktbringande opposition, från More, Cumberland m. fl. I Frankrike gingo encyklopedisterna, särskildt Holbach och Diderot, i många punkter tillbaka till H., i vissa afseenden äfven Rousseau och längre fram Destutt de Tracy. I Nederländerna mottog Spinoza, i Tyskland Leibniz och Pufendorf impulser från H. Och ännu i nutidens sociologiska forskning kan man märka efterverkningar af hans djärfva uppslag. — Den fullständigaste upplagan af H:s samlade arbeten har utgifvits af Molesworth (1839—45). Monografier öfver H. af Larsen (1891), Lyon (1893), F. Tönnies (i Frommanns "Klassiker der philosophie", 1896) och Leslie Stephen (i "English men of letters", 1904). S—e. Hobbes [hå'bṡ], John Oliver, pseudonym för