nordamerikanska författarinnan Pearl Mary Teresa Richards (se d. o.). Hoberget, Hoborgen l. Hoburg ("den höga borgen"), den mot v. utskjutande delen af Gottlands sydligaste ända. Bergets höjd är omkr. 37 m. Det består af kalksten på sandstensbotten och reser sig tämligen tvärbrant ur hafvet; den öfre ytan är plan. Flera grottbildningar finnas i berget, hvilka folksagan gjort till bostad åt ett bergtroll, den bekante Hobergsgubben (se d. o.). Å en något högre, nära intill i ö. liggande kulle, Klefven, uppfördes 1846 Hoborgs fyr, ett rundt, hvitt, 21,7 m. högt stentorn med blänkfyr (en blänk, 1/5 min., hvarannan minut), anbragt 57,9 m. ö. h.

"Hobergsgubben" (obs. det högervända "ansiktet" å klippblocket t. v.) och hans "sängkammare".

Hobergsgubben, hufvudpersonen i en mycket läst och ofta omtryckt folkbok, som urspr. hvilar på en gammal i flera landskap med åtskilliga varianter förekommande folksägen, här fäst vid Hoberget (se d. o.) på Gottland. Folkboken, hvars äldsta tillgängliga upplaga antagligen förskrifver sig från början af 1700-talet, är hufvudsakligen af följande innehåll. H. var ett stort bergtroll, tillhörande de mera godmodiga af sin släkt samt känd som stor frossare och bottenlöst rik. En fattig torpare lät genom sin klipske dräng bjuda H. på barnsöl, icke i afsikt att H. skulle komma, utan för att han skulle gifva en faddergåfva. Drängen sade därför till H., att hans medfaddrar skulle blifva S:t Per, Vår herre och jungfru Maria, eller enligt en annan version S:t Per, S:t Mikael och S:t Gertrud. H. tyckte visserligen, att han ej passade i sällskap med dessa, men då hans granne visat honom så stor heder, som ingen förr gjort, huru gammal och grå han än var, ville han dock komma och sitta i en vrå och se på, huru det gick till. Men när H. fick vidare höra, att trumslagaren (Åketor, åskdundret) skulle blifva spelman, ville han alldeles uteblifva, ty då han varit i ett annat samkväm en gång, hade trumslagaren på hemvägen slagit så på sin trumma, att H. begynte löpa, och då H. kom i sin förstugudörr, kastat efter honom en trummesticka (torviggen) samt därmed slagit ett lårben af honom. Men sämre än andra ville H. ej vara och gaf därför, eggad af drängen, i faddergåfva tre skoflar fulla med silfverpengar. Drängen hade nog narrat till sig mer, om han mera orkat bära. Sägnen är dramatiskt behandlad i "Hobergsgubben", vådevill af L. A. Weser (1836). Jfr P. O. Bäckström, "Svenska folkböcker", II (1848), och C. J. Bergman, "Gotländska skildringar och minnen" (1882). (N. E. H.) Hobergsmarken, kronopark i Jörns socken, Jörns revir, Skellefteå tingslag och Västerbottens län, återstod som öfverloppsmark efter 1866—75 års afvittring och blef genom k. br. 11 mars 1878 förklarad för kronopark. Areal 4,215 har. G. Sch. Hobertus. Se Hobrecht. Hobhouse [hå'b-ha͡us], John Cam, baron Broughton de Gyfford, engelsk statsman, f. 1786 nära Bristol, d. 1869 i London, studerade i Cambridge, där han blef en intim vän till lord Byron. 1809 företogo de en resa till södra Europa, och efter sin återkomst utgaf H. resebeskrifningen Journey through Albania and other provinces of Turkey. (1812; ny uppl. i 2 bd 1855). 1816 utkom anonymt The substance of some letters written by an englishman resident at Paris during the last reign of the emperor Napoleon (2 bd), i hvilket han skarpt klandrade både den engelska regeringen och den franska restaurationen. 1819 blef H. kastad i fängelse, emedan han i en flygskrift ansågs ha gjort sig skyldig till brott mot underhusets privilegier, men frigafs snart och invaldes 1820 som radikal i underhuset. Jämte meningsfränder uppsatte han kort därefter "Westminster review". Sedan närmade han sig emellertid de moderatare liberalerna och inträdde 1832 som krigsminister i det af earl Grey bildade whigkabinettet. 1833 blef han statssekreterare för Irland, men lämnade sin plats i ministären och underhuset s. å. på grund af meningsskiljaktighet i en skattefråga. Redan 1834 återinträdde han i parlamentet, och s. å. blef han chef för domänförvaltningen, hvilken post han 1835 utbytte mot presidentskapet i Board of control. Denna plats innehade han till 1841 och sedermera 1846—52 — vid denna tid ansågs han som en af whigministärens konservativaste medlemmar —, hvarefter han drog sig tillbaka från det politiska lifvet. 1851 upphöjdes han till baron. Utom förut nämnda arbeten utgaf H. Historical illustrations to the fourth canto of Childe Harold (1818), omarbetade och vidgade under titeln Italy, remarks made in several visits 1816—1854 (2 bd, 1859), samt Recollections of a long life (5 bd, 1865). — Jfr Hobhouse och Hammond, "Lord H., memoir" (1905). (G. W—k.) Hoboe (hos Bellman hoboja), mus. Se Oboe. Hoboken [hå͡u'bå͡ukin]. 1. Stad i nordamerikanska staten New Jersey, vid Hudson, midt emot New York, med hvilket det är förenadt medelst ångfärjor och som hvars förstad det kan betraktas. 59,364 inv. (1900), af hvilka 21,380 voro födda i utlandet (mest Tyskland). Staden bildar med den omedelbart i s. tillstötande Jersey city utgångspunkt för de stora järnvägslinjer, som förbinda New York med västern och södern, samt drifver liflig industri- och affärsverksamhet. Bland läroanstalter märkas den tyska Hoboken academy samt Stevens' institute of technology och Stevens' high school. Staden anlades af holländare i början af 1600-talet. Där ha Hamburg-amerikanska ångbåtsbolaget och Norddeutsche Lloyd sina varf. — 2. Kommun i belgiska prov. Antwerpen, s. om staden Antwerpen, vid Schelde, där firman Cockerill har ett stort skeppsvarf. 12,472 inv. (1903). Köpmän i Antwerpen ha många villor därstädes. (J. F. N.) Hoborgen. Se Hoberget. Hoborgs fyr. Se Hoberget. Hobrecht (Obrecht, Hobertus), Jakob, nederländsk musiker, f. omkr. 1450 sannolikt i Brügge, d. 1505 i Ferrara, kapellmästare vid Notre dame i