den eller den suveränen. — Hofvets utveckling har i Sverige följt samma lagar som i det öfriga Europa. Enligt 1809 års regeringsform står det under konungens enskilda styrelse, och han eger efter behag till- och afsätta alla beställningar vid detsamma. Hofvet underhålles af konungen medelst anslagen å riksstatens första hufvudtitel. Hvar och en af de till myndig ålder komna kungliga personerna har vanligen sin hofstat. Till konungens tjänstgörande hofstat räknas f. n. riksmarskalken, öfverste kammarherren, öfverhofstallmästaren, öfverhofjägmästaren, öfverstekammarjunkare, förste hofmarskalken, chefen för konungens hofförvaltning, ståthållaren på Stockholms slott, öfverceremonimästare, kabinettskammarherrar, ceremonimästare, vice ceremonimästare, bibliotekarie, kammarjunkare, kammarpager, kammartjänare samt riksmarskalksämbetet och hofexpeditionen, hofkleresistaten med hofkonsistorium, de vid hofvet anställde läkarna, hofmarskalksämbetet, hofstallstaten, hofjägeristaten, hofförvaltningen, ståthållarämbetena på Stockholms, Drottningholms och Svartsjö, Ulriksdals och Haga, Gripsholms samt Strömsholms slott, Djurgårdens förvaltning, förvaltningen af borgrättsfonderna samt styrelsen för hofstatens gratialkassa. Enligt det af Johan III 1571 för hofvet utfärdade reglementet stodo två chefer, rikshofmästaren och hofmarsken, i spetsen för hofvet, men Karl IX uppdrog chefskapet åt en person, riksmarskalken, hvilkens titel af Karl XI ändrades till öfverste marskalk. Gustaf III återställde riksmarskalksvärdigheten. F. n (1909) är riksmarskalken chef för samtliga hofstaterna och särskildt för konungens hofstat. Chefskapet för drottningens och änkedrottningens hof tillkommer en öfverkammarherre, för kronprinsens en hofmarskalk. Till deras k. majestäters hofstat räknas därjämte en mängd "kavaljerer och damer", som dels ha tjänstfrihet, dels äro eller ha varit tjänstgörande hos någon af det kungliga husets medlemmar. Hofämbeten ha, enligt häfd, besatts endast med adelsmän, men på senare tid har i Sverige äfven en och annan ofrälse erhållit högre hoftjänst. Vid hoffester nyttjas en särskild föreskrifven dräkt, efter omständigheterna praktfullare eller enklare (s. k. stora och lilla hofuniformen), samt, då dödsfall inträffar inom den kungliga familjen eller bland dess anförvanter, en särskild, noga reglementerad, i mån af den k. familjens skyldskap till den aflidne mer eller mindre "djup" sorgdräkt. — 3. Benämning under medeltiden på danehof (se d. o.) i Danmark. — 4. Under medeltiden stundom benämning på större kungliga fester, såsom tornerspel och ringränningar. V. K—r.* Hof [hωv], lat. ungula, den nedersta, ytterst af horn omgifna delen af foten hos hästen och andra djur tillhörande hästsläktet (se fig. 1). De ben, som bilda grundlaget för de nedre delarna af hästens lemmar, äro kotbenet, B, hvilket med det ofvan belägna skenbenet, A, och de två baktill liggande sesambenen, C, bildar kotleden; nedom kotbenet finnas kronbenet, D, och slutligen hofbenet, E, som baktill är förenadt med ett litet spolformigt ben, kalladt strålbenet, F. Dessa ben sammanhållas genom senband, och framtill löpa de senor, som utgöra fortsättning af fotens sträckmuskler, a, samt baktill senorna från böjmusklerna, b. Från hofbenets bakre ända utgå två långsträckta, något kupiga brosk, hofbrosken l. traktbrosken, som tjäna till att förstora hofbenet bakåt och på samma gång genom sin böjlighet och elasticitet möjliggöra en utvidgning och sammandragning i bakre delen af hofven. Mellanrummet mellan hofbrosken fylles af en mjuk, elastisk väfnad, strålputan l. elastiska putan (fig. 1, f), hvars uppgift är att tjänstgöra som ett slags trampputa för att bryta stöten vid rörelsen och bidraga till att öka rörligheten i hofvens bakre del; strålputan bildar underlaget för den bakre, mjukare delen af hofven, ballarna (fig. 2, i).

Fig. 1. Benen i hästens hof.

De nu omnämnda delarna beklädas af huden, som å den del af extremiteten, som räknas till hofven, är något olika mot huden å öfriga delar af kroppen. Läderhuden är nämligen försedd med en mängd trådliknande utväxter eller på vissa delar tunna lameller eller blad, och öfverhuden är förhornad, bildande den s. k. hornkapseln l. hornhofven. Den del af läderhuden, som omsluter den till hofven hörande delen af extremiteten, kallas kötthofven, på hvilken urskiljas 5 olika delar: köttsömmen, köttkronan, köttväggen, köttsulan och köttstrålen. Köttsömmen bildar öfre gränsen för hofven och löper som ett smalt, omkr. 2 mm. bredt band rundt om hofven framtill och på sidorna, men blir bakåt bredare och öfvergår i köttballarna (den del af läderhuden, som bekläder bakre och öfre delen af strålputan och på undre sidan Öfvergår i köttstrålen). Köttsömmen liknar till utseendet sammet, emedan läderhuden är försedd med en mängd trådfina papiller, och från denna del utväxer hornhofvens yttre lager, det s. k. glasyrlagret. Köttkronan (fig. 1 c) utgöres af en fingertjock vulst, som löper rundt om hofven, omedelbart nedanför köttsömmen, och är likasom denna beklädd med en mängd här något gröfre och längre papiller, hvarifrån den egentliga väggen i hornhofven, skyddslagret (fig. 1, g), bildas. Köttväggen (fig. 1 d) är den del, som ligger nedanför köttkronan och bekläder själfva hofbenet och baktill