efteråt dömd till skoggång och ihjälslagen. Sanna händelser ligga till grund för sagan, men traditionen har förvanskat den betydligt. Till den isländska litteraturens mästerstycken hör den ej. Den är utgifven i "Íslendingasögur", II (1847), och öfv. till norska af P. A. Munch (1845). R. N—g. Hoepli [höpli], Ulrico, italiensk förläggare, f. 1847 i Tuttwyl, Schweiz, öfvertog 1871 en bokhandel i Milano, hvilken han uppdrifvit till en af de största och mest ansedda bokförlags-, sortiments- och antikvariatsaffärerna i Italien. H:s förlagsverksamhet omfattar hufvudsakligen vetenskaplig litteratur; särskildt märkes den under namnet "Manuali Hoepli" världsbekanta samlingen af allmänfattliga och prisbilliga handböcker i snart sagdt alla ämnen, af hvilken nu (1909) mer än 900 bd utkommit. C. G. Hoernes [hȫ'rnes], Moritz, österrikisk arkeolog, f. 1852 i Wien, blef 1878 filos. doktor och 1885 tjänsteman vid naturhistoriska hofmuseum i Wien, där han befordrades till kustos för antropologisk-etnografiska afdelningen och hvarifrån han 1907 tog afsked. 1892 vardt han docent i förhistorisk arkeologi och 1899 e. o. professor i detta ämne vid universitetet i Wien. 1878 deltog H. som reservofficer i ockupationsfälttåget i Bosnien-Hercegovina och blef genom ministern von Kállay anställd vid det gemensamma ministeriet som konsulent för vetenskaplig undersökning af det nu annekterade området och redaktör för de bekanta "Wissenschaftliche mitteilungen aus Bosnien und der Herzegowina". Denna publikation har H. redigerat på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, så att de där behandlade länderna kunna sägas vara det vetenskapligt bäst kända området på Balkanhalfön. H. har bedrifvit ett vidsträckt vetenskapligt och populariserande författarskap; särskildt märkas Die urgeschichte des menschen nach dem heutigen stande der wissenschaft (1892), Urgeschichte der bildenden kunst in Europa (1898), Der diluviale mensch in Europa (1903), Die Hallstattperiode (i "Archiv für anthropologie", 1905) och Natur und urgeschichte des menschen (under utgifning 1909). T. J. A. Hoëvell [hå'efel], Wolter Robert van, friherre, holländsk författare, f. 1812, d. 1879, reste 1836 som missionär till Batavia, där han stannade i elfva år och jämte sin prästerliga verksamhet äfven bedref ifriga forskningar rörande nederländska Indien. 1848 återvände han till Holland och vardt deputerad, 1862 statsråd. Han bidrog mycket till slafveriets afskaffande i kolonierna. Bland hans många vetenskapliga och skönlitterära arbeten, som mest syssla med ämnen från kolonierna, må nämnas de litterärt betydande skisserna Uit het indische leven (1860). Hoeven [hōfen]. 1. Cornelius Pruys van der H., nederländsk naturforskare, f. 1792, d. 1871, blef 1824 professor i medicin i Leiden och vann anseende genom förträffliga arbeten i patologi och medicinens historia, Initia disciplinæ pathologicæ (1834), De arte medica (2 bd 1840), De historia medicinæ (1842), De historia morborum (1846), Examen anthropologique (1851) och Études de la vie humaine (1857). — 2. Jan van der H., den föregåendes broder, holländsk naturforskare, f. 1802, d. 1868, blef 1822 filos. och 1824 med. doktor, kallades 1826 till e. o. professor i Leiden, där han 1835 utnämndes till ord. professor i zoologi. I sitt hufvudarbete, Handboek der dierkunde (1827—33; 2:a uppl. 1846 ff.), försökte han att ur fysiologisk synpunkt framställa hela zoologien. Många viktiga monografiska arbeten af honom finnas dels i "Tijdschrift voor natuurlijke geschiedenis en physiologie" (1834—45), som han utgaf tills. med W. H. de Vriese, dels i en mängd andra lärda tidskrifter. Af hans skrifter märkas Recherches sur l'histoire naturelle et l'anatomie des limaces (1838), Redevoeringen en verhandelingen (1846), Bijdragen tot de naturlijke geschiedenis van den negerstam (1842) och Philosophia zoologica (1864). Hoey [hoej], flamsk namnform på Huy (se d. o.). Hof. 1. Under hednatiden i Norden benämning på templet, till skillnad från harg, altare, och vi, helig plats i allmänhet. Hofvet var timradt af trä; uti detsamma stodo gudabilderna och de af sten byggda hargarna. (I gamla sagor talas om att "bränna hof och bryta hargar".) — 2. En furstes bostad samt hans och hans familjs tjänare, hofstat. Denna betydelse saknar ordet i de gamla skandinaviska språken, hvilka i stället ha uttrycken "hirþgarþer", "konungsgarþer" och "hird" (se d. o.), men det erhöll den i 14:e årh. genom inflytande från Tyskland. — Genom häfd och lagstiftning utvecklades efter hand bestämda former för furstens och hofvets uppträdande — hofceremoniel l. hofetikett —, hvilka under skilda tider och vid skilda hof varit olika. Sedan 1789 års franska revolution rör sig hoflifvet i Europa i friare och naturligare former än förr. Äfven omfattningen af begreppet hof (lat. curia l. aula, fr. cour, eng. court, ty. hof) har under tidernas lopp undergått stora förändringar. I äldre tider, då statens ämbetsmän betraktades såsom regentens enskilda tjänare, hörde alla ämbetsmän, som vistades i furstens närhet, d. v. s. hela centralregeringen, till hofvet, eller, från en annan sida sedt, bestreds centralförvaltningen af hoffunktionärer. Sådan var hofvets ställning i orienten, sådan blef den i romerska riket, sedan de republikanska ämbetena förlorat sin betydelse, och hos frankerna, sedan konungarna genom de stora eröfringarna vunnit ökad makt. Men då regeringsärendena tillväxte och krafven på speciella insikter ökades, uppstod en skillnad mellan egentlig hoftjänst och statstjänst: ur hofsysslorna utvecklade sig statsämbeten, hvarvid dock det historiska sammanhanget tydligt framträdde däruti att många af de gamla hoftitlarna för dem bibehöllos. De egentliga hofsysslorna öfvergingo i några stater (t. ex. Tyskland, Frankrike, England) till ärftliga hedersämbeten, hvilka dock efter hand förlorade all betydelse. I samband med den absoluta monarkiens utveckling i 16:e årh. erhöll hofväsendet en förändrad karaktär, i det att hoftjänsten nu blef en lifsuppgift och till följd däraf äfven förenad med fast lön. (Äfven förut voro hoftjänsterna inkomstbringande, men inkomsterna voro tillfälliga ynnestbevis af fursten.) Hoftjänsterna äro numera fullständigt skilda från statstjänsterna och behandlas efter helt andra grundsatser än dessa. En kvarlefva från äldre tiders sammanblandning mellan hof och regering är, att diplomatiska sändebud pläga omtalas som ackrediterade vid det eller det hofvet i stället för hos