förändringar under sjukliga tillstånd
o. s. v. Med stor omsorg studerade H. äfven
de genom sjukdomarna uppkomna förändringarna
af kroppens organ. Vid sjukdomars behandling
använde han endast få läkemedel, undvek
våldsamma ingrepp och anordnade en lämplig diet
för den sjuke. Stora förtjänster inlade han
slutligen genom undersökning och beskrifning
af mineralkällor. Bland H:s skrifter märkas
Die inflammatione ventriculi (1706),
Idea fundamentalis universæ medicinæ ex sanguinis mechanismo (1707),
Fundamenta physiologiæ (1718),
Medicina rationalis systematica (9 bd, 1718—40),
Opuscula physico-medica (1725—26) och
Medicina consultatoria (12 bd, 1721—39).
Hans samlade arbeten,
Opera, utgåfvos 1748.
Efter H. äro
Hoffmanns droppar (se d. o.) uppkallade.
R. T—dt.
Hoffmann, Christoph Ludwig, tysk läkare,
f. 1721, d. 1807, var en tid direktör för
medicinska kollegiet i Münster, men flyttade
1787 öfver till Mainz, där han blef kurfurstligt
geheimeråd. Han vann ett namn i medicinens
historia genom sitt medicinska system, hvilket
skulle sammansmälta kemiatrernas teorier med de
af Haller funna resultaten öfver nervsystemets
förrättningar. I H:s terapi spela jämte
dieten syror, alkalier och stimulerande medel
hufvudrollen. Han författade bl. a.
Abhandlung von der empfindlichkeit und reizbarkeit der theile (1779, flera uppl.) och
Vermischte medicinische schriften (4 bd, 1790—95).
R. T—dt.
Hoffmann, Georg Franz, tysk botanist. Se
Hfm.
Hoffmann, Johann Gottfried, tysk nationalekonom,
statistiker och statsman, f. 1765, d. 1847, blef
1807 professor i filosofi och kameralvetenskap vid
universitetet i Königsberg, 1808 afdelningschef
("staatsrat") för handel, fabriker och handtverk
inom preussiska inrikesministeriet, 1810 direktör
för statistiska byrån i Berlin och professor i
nationalekonomi där, 1811 led. af den under
Hardenbergs presidium bildade finanskommissionen
— i hvilken han kraftigt verkade för åvägabringandet
af den i liberal riktning gående preussiska tull-
och skattelagstiftningen af 1818 — samt var 1817—21
föredragande råd inom utrikesministeriet. Därefter
upptog han åter sin lärarverksamhet vid universitetet
och fortsatte den till 1834. Från chefskapet i
statistiska byrån afgick han först 1844. Hans
verksamhet på det statistiska området var af så
genomgripande art, att han betraktas som den
egentlige grundläggaren af Preussens officiella
statistik. Bland hans många arbeten må nämnas
Die lehre vom gelde, als anleitung zu gründlichen urteilen über das geldwesen (1838) —
alltifrån 1828 hade H. framträdt som förespråkare
för guldmyntfotens införande i Preussen —,
Die lehre von den steuern, als anleitung zu gründlichen urteilen über das steuerwesen (1840),
hvari han bl. a. kämpar för upphäfvandet af grundskatten,
Die befugnisse zum gewerbebetriebe, zur berichtigung der urteile über gewerbefreiheit und gewerbezwang (1841),
hvari han strider för näringsfrihet mot skråtvång.
H:s statistiska arbeten röra sig företrädesvis på
det befolkningsstatistiska området.
J. R. N.
<img l>
Hoffmann, Ernst Theodor Amadeus (det sist anförda
namnet upptog han af beundran för Mozart, i
st. f. sitt ursprungliga,
Wilhelm), tysk skald
och musiker, f. 24 jan. 1776 i Königsberg,
d. 25 juni 1822 i Berlin af ryggmärgslidande,
var son af omaka och snart skilda föräldrar,
led under en pedantisk morbrors tvång, studerade
1792—96 juridik vid universitetet i Königsberg,
anställdes 1796 i administrationen i Glogau, hvarifrån han
1798 flyttades till Berlin och 1800 till
Posen. Till straff för elaka karikatyrer öfver
förmän måste han 1802 som regeringsråd bege sig
till Plock, ett småstadsnäste vid Weichsel,
där han gifte sig med en polska, och 1804 till
Warschau. Då fransmännen 1806 upplöste preussiska
regeringen där, miste H. sin tjänst och nödgades
taga sin tillflykt till sin musikaliska talang
samt vardt 1808 musikdirektör vid nya teatern
i Bamberg. När denna kort därefter stängdes,
kom H. i stor nöd. Han uppehöll lifvet medelst
musiklektioner, raderingar och artiklar
i en musiktidning, till dess han 1813 blef
musikdirektör vid ett teatersällskap, som spelade
i Dresden och Leipzig. Han komponerade och
arrangerade åtskilliga sångspel, Goethes "Scherz,
list und rache" (1801), Brentanos "Die lustigen
musikanten", Werners "Kreuz an der Ostsee" och
Fouqués "Undine" samt till text af honom själf
"Der kanonikus von Mailand" och "Liebe und
eifersucht". 1816 blef han råd i kammarrätten
i Berlin. På denna plats visade han ej blott
stor ordentlighet och ämbetsmannaskicklighet,
utan äfven en fast karaktär, som motstod
alla påtryckningar från regeringen under
den vilda reaktionstiden. Han lefde tämligen
ensam för sin konst och sin tjänst; hvar kväll
tillbragte han i Lutter & Wegeners vinstuga,
hetsande sin fantasi med ett excentriskt
dryckeslif i sällskap med L. Devrient. —
H. var en mångsidig och rik begåfning. Hans
kompositioner ega romantisk stämning och vunno
i flera fall mycken beundran, hans teckningar
och raderingar, dekorationsutkast och porträtt
visa betydande karakteriseringsförmåga; särskildt
omtyckta blefvo flera af hans karikatyrer öfver
Napoleon. Från och med 1809 intog författarskapet
första rummet af hans intressen. Jean Paul
inledde med sitt förord H:s debutarbete,
Phantasiestücke in Callots manier (4 bd, 1814—15, många uppl.),
Elixire des teufels (1815—16;
"Djäfvulens elixir", 1875;
"Trolldrycken", 1877;
"Djäfvulselixiret", 1904 i serien "Mästerverk ur världslitteraturen"),
Nachtstücke (2 bd, 1817),
berättelsesamlingen
Die Serapionsbrüder (4 bd, 1819—21),
Klein Zaches, genannt Zinnober (1819),
Prinzessin Brambilla (1821),
Meister Floh (1822),
Der doppeltgänger (s. å.) och
Lebensansichten des Katers Murr (2 bd, 1820—22)
innehålla hvad som offentliggjordes i bokform under
hans lifstid. En samlad upplaga i 12 bd utkom 1856—57
och 1871—73, en i 15 bd med inledn. af Grisebach
1900 (ny uppl. 1907); en kritisk praktupplaga
är under utgifning af C. G. von Maassen 1908 ff.
H. tillhörde den yngre romantiken och bar i
sin ytterliga subjektivitet prägeln af en suverän
fantasiverksamhet. Men på samma gång är han en
