alltmer öppet fientliga planer. Han närmade sig därför 1890 Cecil Rhodes och stödde dennes imperialistiska politik till kort innan Jamesons ryktbara "raid" vid årsskiftet 1895—96. Under stigande svårigheter sökte H., som med holländsk "afrikander"-nationalism i sin åskådning förenar rätt mycken "imperialistisk" ifver för den brittiska riksenhetens bevarande, under de följande åren hålla Kapboernas rassympatier för stamfränderna i Transvaal och Oranjefristaten inom gränserna för bevarad yttre lojalitet till riket. Vid ett personligt besök i Pretoria i juli 1899 bemödade han sig förgäfves om att förmå Krüger till att genom partiella eftergifter för de nyinvandrade "uitlanders" rösträttskraf söka afvärja konfliktens öfvergång till öppet krig. Under boerkriget höll sig H. i bakgrunden, men har sedermera (1902) genomfört Afrikander Bonds ombildning på bredare basis. Han framträder numera ej så ofta i dagspolitiken, men åtnjuter fortfarande som politisk veteran stor personlig auktoritet bland det holländska folkelementet i hela Syd-Afrika, förnämligast i Kapkolonien. V. S—g. Hofmästare. 1. Förv. Se Rikshofmästare. — 2. Tjänare, som har högsta uppsikten öfver serveringen vid ett hof, i ett förnämt hus, på ett hotell, i en klubb o. s. v. — 3. Den eller de af manskapet på ett örlogsfartyg, som ha hand om högste befälhafvares, eskader-, afdelnings-, divisions- eller fartygschefs, officerares eller underofficerares proviant samt sköta serveringen. — 4. Förr benämning på informator i förnämare hus; vid hofvet fanns fordom en pagehofmästare. 3. R. N.* Hofnarr, ett slags tjänare hos furstar och andra högt uppsatta personer i äldre tider, hvilken hade till uppgift att roa sitt förnäma herrskap, antingen genom egna kvickheter och sarkasmer öfver händelser och personer vid hofvet eller genom dumhet, pedanteri och vanskapnad, som gjorde honom till skottafla för andras puts och spe. Redan hos forntidens greker och romare finner man spår af dylika tjänare, dels såsom kvicka spefåglar (lat. scurræ), dels som vanskapliga dumhufvud (moriones). De egentlige hofnarrarna, som från slutet af medeltiden hörde till en fullständig hofstat, förekommo först efter korstågen. Men under det de t. ex. vid franska hofvet, såsom Bruisquet, Angeli och Chicot, voro fina hofmän, som utmärkte sig såsom spirituella berättare och för betydande sällskapsgåfvor i allmänhet, lade de annanstädes helt andra egenskaper i dagen. De tyske höge herrarna hade helst i sin närhet lustigkurrar, såsom Kunz von der Rosen, Wiegand von Theben (den s. k. Pfaffe von Kahlenberg), Klaus Narr och Friedrich Taubmann, hvilka efter deras allvarliga göromål kunde förströ dem med sina puts. De engelske hofnarrarna äro som bekant i Shaksperes odödliga bilder af dem framställda såsom djupa humorister. I Sverige förekom hufvudsakligen det lägre slaget: hofdvärgarna, hvilkas gyllene tid räckte ännu på 1600-talet. — I början af 1700-talet försvunno genom den ton, som franska hofvet anslog, narrarna från Europas hof, med undantag af det ryska, där vid denna tid hofnarrsväsendet nådde sin blomstring. — Hofnarrens dräkt, liksom skyldighet, var olik andra personers. Hans hufvud rakades; han bar en klotformig, turbanlik hufvudbonad, narrmössan, på hvilken man redan på 1400-talet fäste ett par åsneöron eller en tuppkam (en röd, i uddar utklippt tygremsa, som gick från pannan ned till nacken). Till narrkostymen hörde vidare halskrage, bjällror på åsneöronen, bröstet, armbågarna, knäna och skorna samt narrspiran. Denna var ursprungligen blott en säfstjälk med vippa, men sedermera förfärdigades den af läder och försågs ofta öfverst med ett narrhufvud med uträckt tunga. Jfr Nick, "Die hof- und volksnarren" (2 bd, 1861), samt Ebeling, "Friedrich Taubmann" (3:e uppl., 1884) och "Die Kahlenberger" (1890). Hof- og stadsretten, underdomstol i Köpenhamn, hvilken upprättades 1771 och trädde i stället för flera förutvarande domstolar (Hofretten, Borgretten, Bythinget m. fl.). Till 1845 handlade den äfven brottmål, men då upprättades en särskild Kriminal- og politiret för Köpenhamn. 1805 förenades Hof- og stadsretten med Landsoverretten for östifterne och är således en domstol i andra instans för de danska öarna på samma gång som en civildomstol i första instans för Köpenhamn. E. Ebg. Hofordning. Se Hofartiklar. Hofors [hω̄-], bruksegendom i Torsåkers socken, Gäfleborgs län, vid Hoån, genom en 3 km. lång normalspårig bana förenad med H. station vid Gäfle—Dala järnväg. Det tillhör Hofors aktiebolag, som i Svärdsjö socken, Kopparbergs län, eger en mindre fastighet (tax.-v. 14,500 kr.) och inom Gäfleborgs län fastigheter i Torsåkers, Årsunda, Ofvansjö och Jäderbo socknar, 28,483 mtl, tax. till 3,740,800 kr. (1905), hvaraf 2,121,300 kr. för annan fastighet, bl. a. H. järnbruk (se fig.): 2 masugnar, 2 bessemer- och 2 martinugnar samt mekanisk verkstad, H. sågverk och hyfleri: 2 ramar och 1 hyfvel, och Uhrfors hästskofabrik i Ofvansjö socken: 1 borrmaskin och 1 hyfvelmaskin. Tillverkningen uppgick 1907 till 16,000 ton bessemer- och martintackjärn, 4,200 ton bessermergöt, 4,600 ton sur martingöt och 15,000 ton basisk martingöt, 19,000 ton stångjärn och stål, 950 ton gjutgods samt diverse maskingods, vid sågverket till omkr. 25,000 kbm. sågade och hyflade trävaror samt vid hästskofabriken till 1,830 ton hästskor. Arbetarnas antal var resp. 420, 54 och 66, och i det köpingsliknande samhället vid H. bodde vid 1900 års slut 1,858 pers. Bolaget har (1909) hos K. M:t anhållit, att H. bruk jämte lämpligt område af Torsåkers nordvästra del afskiljes till ett särskildt kapellag. Hela arealen utgör omkr. 32,000 har, hvaraf 24,700 har skogsmark, 4,900 har betesmarker och hagar samt 2,400 har odlad jord. Bolagets grufvor äro företrädesvis belägna i Torsåkers socken, 7,5 km. från H., men bolaget har äfven grufandelar i Norberg och Bispberg samt i Tuna och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län. — H., från början ett gammalt bergsmansverk, egdes i två årh. af släkten Petré, bl. a., i förra hälften af 1800-talet, af riksdagsmannen Thore Petré, hvilken äfven var egare af Hammarby med tillhörande egendomar i Ofvansjö socken. Efter dennes död (1853) öfvergick egendomen till hans arfvingar, hvilka sedermera bildade Hofors och Hammarby aktiebolag (stadfäst 1873). Till följd af de ogynnsamma järnkonjunkturerna i slutet af 1870-talet kom bolaget på obestånd 1878 och nödgades 1879 afträda hela sin egendom till fordringsegarna. På konkursauktion inköptes bruksegendomarna af den störste fordringsägaren, Stockholms enskilda bank, och såldes därefter till