<img l>

opposition mot naturalism och impressionism och påyrkade en "förnämare", mera koncentrerad, mera strängt formfulländad diktning, ånyo åberopande det gamla slagordet "konsten för konstens skull", en ungtysk nyromantik, för hvilken H. är den mest typiske representanten, liksom han är dess mest borne lyriker. H., som ursprungligen framträdde under pseudonymerna Teophil Morren och Loris, företer i sin konstnärspersonlighet en förening af mystisk-sinnliga och starkt artistiska moment. I sin diktning — som f. ö. är påverkad från så olika håll som Goethe och J. P. Jacobsen — röjer H. en stark subjektivitet, han använder gärna den italienska renässansens strofbildningar. H. har utom sin lyrik (Gesammelte gedichte, 1907) framträdt äfven som dramatiker; bl. a. Teater in versen (1899), Der tor und der tod (1900), Der tod des Tizian (1901) samt Kleine dramen (däribland Das bergwerk zu Falun, 1906). Mest framgång har dock hans intelligenta omdiktning af ett antikt motiv (från Sofokles), Elektra (1903), vunnit. H. har vidare bearbetat Otways "Das gerettete Venedig" (1905) och Oidipussagan (s. å.). Dessutom har han utgifvit ett antal essayer, som offentliggöras i en 4 bd stark samling Prosaische schriften (1907 ff.). H. intager en framskjuten plats i den yngsta tyska litteraturen och har öfvat inflytande äfven på nordiska litterära företeelser. Se A. Moeller-Bruck, "Die moderne litteratur" (1902), E. Sulger-Gebing, "H. v. H." (1905), Köllmann, "H. v. H." (1907), och Lublinski, "Der ausgang der Moderne" (1909). K. W—g. <img l>

Hofmannswaldau [håf-], Christian Hofmann von, tysk skald, en bland stiftarna af den andra schlesiska skaldeskolan, f. 1617 i Breslau, d. 1679 i Berlin, studerade juridik i Leiden, blef rådsherre i sin fädernestad, kejserligt råd och president i rådskollegium i Breslau. H. var en man af omfattande bildning och stor affärsskicklighet. Som skald förgudades han af sina samtida, men eftervärlden förebrår honom med rätta att ha infört de italienske marinisternas svulst samt antites- och bildprål i tyska poesien. Hans sliskiga sirlighet och sökta uttryck slogo ofta öfver i det löjliga. Därjämte var han den förste, som i Tyskland fullkomligt afsiktligt anslog en raffineradt sinnlig ton. Därom vittna i synnerhet hans Galante gelegenheitsgedichte och hans till en del efter Marini bildade "heroider", hvilka han utgaf under titeln Kuriose heldenbriefe und andere herrliche gedichte (1673; "Hjeltebref och några andre sinrike poetiske dikter", 1700). Han öfversatte Théophiles "Socrate mourant" på blandad vers och prosa samt Guarinis "Pastor fido". 1678 utkom en fullständig upplaga af hans tyska öfversättningar och dikter. En antologi, utg. af B. Neukirch, af hans och andra tyska författares skrifter utkom 1695—1727 (ny uppl. 1734). Ett urval af hans dikter förekommer i Kürschners "Deutsche nationallitteratur" (bd 36). Se Ettlinger, "C. H. v. H." (1891). Hofmanns violett. Se Anilinfärger, sp. 1033. Hofmantorp [håv-], socken i Kronobergs län, Konga härad. 16,598 har. 3,276 inv. (1908). H. bildar med Furuby ett konsist. pastorat i Växjö stift, Konga kontrakt. Hofmarskalk, ämbetsman, som har högsta inseendet öfver ekonomien vid ett hof. Chefen för den inre hushållningen vid konungens hof bär i Sverige titeln förste hofmarskalk och står i spetsen för hofmarskalksämbetet, under hvilket lyda 1 intendent vid husgerådskammaren, 1 intendent vid konungens konstsamlingar, 1 hofkamrerare, 1 ekonomiförvaltare, 1 ekonomibokhållare, 1 hoffurir och åldfrun på Stockholms slott. Titeln hofmarskalk förlänas äfven, och det är det vanligaste, utan att åtföljas af något ämbete. Hofmarskalksämbetet. Se Hofmarskalk. Hofmeister [hå̄fmajster], Wilhelm, tysk botanist, f. 1824 i Leipzig, d. 1877, blef 1863 professor i botanik i Heidelberg och 1872 i Tübingen. H. blef 1869 led. af sv. Vet. akad. Hans vetenskapliga undersökningar rörde sig väsentligen om växternas befruktning och utvecklingshistoria (Die entstehung des embryo der phanerogamen, 1849, Vergleichende untersuchungen der keimung, entfaltung und fruchtbildung höherer kryptogamen und der samenbildung der coniferen, 1851). I förening med De Bary och Sachs utgaf han "Handbuch der physiologischen botanik", i hvilken han själf skref första bandet: Die lehre von der pflanzenzelle och Allgemeine morphologie der gewächse (1867—68). Jfr Botanik, sp. 1306. (T. K.) Hofmekanismen [hω̄v-], veter. Se Hof. Hofmeyr [håf-], Jan Hendrik, sydafrikansk statsman, f. 4 juli 1845 i Kapstaden, egnade sig åt tidningsmannayrket, invaldes 1879 i Kapkoloniens parlament, blef där nästan omedelbart afrikander-partiets inflytelserikaste ledare (jfr Afrikander-Bond) samt har alltsedan dess varit den främste politiske representanten för det holländska folkelementet i kolonien ("Kap-boerna"). H. har emellertid alltid undandragit sig regeringsansvar — endast en kort tid (maj—nov. 1881) satt han som minister utan portfölj (i ministären Scanlen) —, och officiella uppdrag har han städse afböjt med undantag för medlemskapet i Kapkoloniens delegation till den första interkoloniala konferensen i London 1887 och kolonialkonferensen i Ottawa 1894. I Afrikander Bond var hans vilja länge lag, och han kunde därigenom, särskildt under 1880-talet, efter behag till- och afsätta ministärer. H. gynnade till en början Krügers politik i Transvaal, särskildt 1884 vid Transvaalboernas försök att vinna fotfäste i Betsjuanaland, men blef med åren betänksam gentemot Krügers mot det brittiska väldet i Syd-Afrika