hofleverantörsdiplom. Utom årligt penningunderstöd
(det högsta utgår med 10 kr., det lägsta med
5 kr. i månaden) erhåller hvarje gratialist,
som ej är intagen å fattighus eller annan
försörjningsinrättning, en gång om året 2
kr. till vedpenningar. Efter gratialists död
betalas vid aflämnandet af pensionsbrefvet
10 kr. Vid 1908 års slut utgjorde kassans
behållning i inteckningar och räntebärande
obligationer 112,597 kr. 49 öre. Gratial
utbetalas f. n. årligen till 53 personer till
ett sammanlagdt belopp af 4,740 kr. Kassans
styrelse består f. n. (1909) af 9 ledamöter,
af hvilka riksmarskalken är ordf.
Hofstede [hå̄f-], by i preussiska
reg.-omr. Arnsberg, Westfalen,
7,445 inv. (1900). Stenkolsgrufvor.
J. F. N.
Hofstede de Groot [håfstede de chrå̄t],
Petrus,
nederländsk teolog, f. 1802 i Ostfriesland,
d. 1886, 1829—72 professor i teologi i
Groningen, var målsman för den förmedlande
Groningenskolan, som förenade en mystisk,
praktiskt verksam religiositet med häfdande af
lärofriheten, men var främmande för den moderna
historisk-kritiska riktningen. Hans mest kända
arbete är
Vorlezingen over de geschiedenis der
opvoeding des menschdoms door God (2 bd, 1846,
3:e uppl. 1855; bd 3, under en något förändrad
titel, 1885). Biogr. af Heerspink (1898).
N. S.
Hofsten [hå'ff-],
von, svensk adlig ätt,
härstammar från bonden Erik Nilsson, "som i
början af 1600-talet synes egt gården Hofsta,
i Kölns socken, i Värmlands län". Hans son Nils,
kyrkoherde i Arvika, antog namnet
Hofstenius,
hvilket af hans son, kyrkoherden Erlandus
Nicolai, ändrades till
Hofsten. Dennes son
Bengt
Erlandsson (f. 1689, d. 1752 som kommerseråd)
adlades 1726 med namnet
von H. Flera af ättens
medlemmar ha egnat sig åt bruksrörelsen.
Kristina Johanna Augusta von H., sonsons
sondotter af den ofvannämnde Bengt von H.,
författarinna, f. 3 sept. 1832 på Valåsen,
Karlskoga socken, Värmland, har utgifvit en mängd
skrifter för barn och ungdom, utmärkta för god
stil och sund, allvarlig tendens, hvarigenom de
erhållit en vidsträckt spridning. Bland hennes
arbeten må nämnas
Ett besök i Björkheda prestgård
(1869; 2:a uppl. 1878; öfv. till engelska
och norska),
Bilder ur barnverlden (1880—81),
Barnhistorier (3 saml. 1884—86; öfv. till norska
1886—87) och
Bilder ur Wermlands folklif (1887;
öfv. till danska).
E. F.*
Hofsvamp [hω̄v-],
bot. Se
Musseron och
Tricholoma.
Hofsångare, Hofsångerska, hederstitel,
till hvilken någon framstående svensk sångartist
utnämnes af konungen och hvarå riksmarskalksämbetet
utfärdar fullmakt. Jfr
Kammersanger.
Hofterup, socken i Malmöhus län, Harjagers
härad. 1,249 har. 551 inv. (1908). Annex till
Barsebäck, Lunds stift, Harjagers kontrakt.
Hoftidning, tidning, som utgifves på regerande
furstes befallning eller hufvudsakligen meddelar
regeringshandlingar, hofnyheter o. d.
Hoftrång [hω̄v-],
veter. Se
Hofbeslagskonst.
Hofuðlausn. Se
Egil Skallagrimsson.
Hofuf, El- Se
El-ahsa.
Hofuniform, genom särskildt kungl. beslut
fastställd uniform för vid svenska hofvet anställda
herrar. Såväl
stor som
liten hofuniform förekommer.
Hofva [hω̄-]. 1. Socken i Skaraborgs
län, Vadsbo härad. 21,743 har. 2,928
inv. (1908). H. bildar med Älgarås ett regalt
pastorat i Skara stift, Norra Vadsbo kontrakt.
(I socknen är till alla delar införlifvad en
f. d. socken,
Fagerlid.) — I H. blef
den af konung Valdemar Birgersson uppbådade
bondehären vid midsommartiden 1275 i grund
slagen af Valdemars båda bröder Magnus och Erik,
och konungen, som under striden uppehållit
sig med sina bästa trupper vid Ramundaboda
på Tiveden, flydde därefter till Norge. —
2. Tingslag i Skaraborgs län, ingår i Norra
Vadsbo domsaga. 12,674 inv. (1908).
Hofvera (af mlt.
hovêren), pråla, stoltsera. —
Subst.
Hofvans och adj.
hofvant äro sena
svenska nybildningar.
Hofverberget, ett nästan tvärbrant, 547 m. högt
berg på en udde i Storsjöns sydligaste vik
strax n. om Bergs kyrka (se fig.), märkligt såsom mellersta
Jämtlands bästa utsiktspunkt, hvarifrån
i klar luft 18 kyrkor uppgifvas vara
synliga. Tillhörande urformationen, skjuter
det upp som en ö ur omgifvande silurslätt. På
västra sidan af berget upptäcktes 1899 en
väldig grotta (81 m. lång, 25 m. hög), och
nordvästra delen genomsättes af en ofantlig
klyfta af okändt djup, vid hvilken åtskilliga
sägner äro fästa.
Hofveri (da.
hoveri, af
hof,
i bet. herrgård) kallas i Danmark och i de af
Danmark till Sverige afträdda provinserna det
arbete, som fästebonden (se
Bonde, sp. 1093,
och
Danmark, sp. 1269—70) hade att lämna till
brukandet af godsegarens jord. Ursprungligen
hette detta arbete
dagsverke (se d. o.) och
utgjorde den väsentligaste delen af vederlaget
för den jord bonden innehade, men var dock
under hela medeltiden en måttligt tung samt
enligt häfd och bruk oföränderlig börda. Men när
adeln i 16:e årh. förvärfvade större egendomar
och lade sig mera vinn om deras skötsel,
blef hofveriskyldigheten ökad samt i regel
obestämd. Och på samma gång som bondeståndets
frihet sjönk, växte denna skyldighet, i
synnerhet på Själland och småöarna, så starkt,
att den nästan gjorde det omöjligt för bönderna
att ordentligt bruka sina egna egor. Ja den
utsträcktes efter hand till många andra arbeten
och ålades i hög grad godtyckligt, hvarjämte
dess fullgörande utkräfdes af råa fogdar med
prygel och andra handgripligheter. Därför blefvo
hofveriskyldigheten och bestämmelser om dess
aflösning (hvilket redan Kristian IV förgäfves hade
försökt 1633) ett hufvudmoment i de danska
