landboreformerna under 18:e årh. Vid de första stegen i denna riktning (af änkedrottning Sofia Magdalena, 1761, och grefve Bernstorff, 1764) upphäfdes den, och exemplet följdes snart på en stor del af kronodomänen och af icke få godsegare. Dock voro ännu 1784 icke mindre än 270,000 tunnor hartkorn (nästan 3/4 af hela landets jord) hofveriskyldiga, men under den följande tiden dels såldes ett stort antal bondgårdar till själfegande bönder, dels fastställdes, 1791—97, hofveriskyldigheten för hvarje gård antingen genom öfverenskommelse eller af särskilda regeringskommissarier. 1837 hade hofveriet så minskats, att det till fullo utgjordes af endast 53,800 tunnor hartkorn samt delvis af 26,500 (således knappt en tredjedel emot 1784); och sedan nya lagar 1838 och 1850 ytterligare underlättat aflösningen, har det nu nästan försvunnit. 1849 voro ännu 24,000 tunnor hartkorn hofveriskyldiga förutom 32,300, som dock voro nästan fria, men 1892 återstodo blott 2,700 tunnor och nästan alla i själfva verket fria. E. Ebg. Vid Skånes afträdande till Sverige (1658) var hofveriskyldigheten där öflig både på kronans och adelns jord. Å en del af kronans egendomar aflöstes den mot rustningsskyldighet redan af Karl XI, medan den på de öfriga under slutet af 1600- och början af 1700-talet till sin omfattning fastställdes genom s. k. arbetskontrakt. Till följd af allmogens klagomål öfver hofveriets alltför tryckande börda ha de hofveriskyldiga kronohemmanen och torpen l. gatehusen genom flera olika kungliga beslut under 1800-talet erhållit rätt att aflösa hofveriet emot en viss, på olika sätt bestämd, årlig afgäld. Emellertid kan aflösningssumman i vissa fall bli en tyngre börda än hofveriet själf, och 63 63/64 hemman och 28 gatehus ha också vägrat ingå på aflösningen. Hofwyl [håf-], uppfostringsanstalter. Se Fellenberg. Hogaars, sjöv. Se Tjalk. Hogar (Kel-ahaggar). Se I-moschar.

William Hogarth. (Efter ett själfporträtt.)

Hogarth [hå͡u'gāth], William´, engelsk tecknare och målare, f. 10 nov. 1697 i London, d. 26 okt. 1764, var den förste målare af mera betydande originalitet i England och trädde i medveten opposition mot det maniererade, falskt idealistiska måleri, som i början af 1700-talet representerades af Kent. Son till en landtman, hade han i sin ungdom kämpat med armodet och sökt sitt uppehälle med att teckna. Först arbetade han hos en metallgravör, hvarvid han fick skära namn, adresser och vapen på metallplåtar. Därefter kom han i tillfälle att utföra några vinjetter till Butlers "Hudibras" och till Appulejus' roman "Den gyllene åsnan", hvilka väckte någon uppmärksamhet. Men första gången H. verkligen gjorde uppseende var, då han karikerade en öfverdrifven altartafla af Kent, hvilken han också lyckades störta från den tron han usurperat. Under tiden hade han studerat lifvet omkring sig och småningom uppfostrat sig själf till det värf han skulle uppfylla, nämligen att blifva "den kraftfulle, ofta nog brutale satirikern, den moraliserande, ofta nog cyniske målaren i Englands 18:e årh., den häftige motståndaren mot affekterad konvenans och falsk elegans i konsten, till och med mot den stora och ideala stilen" (Ph. Chasles). Efter sin seger öfver Kent upptogs H. i Thornhills ateljé, men han kunde icke gilla sin lärares åsikter, utan hånade dem öppet. Däremot fann han behag i dennes dotter, med hvilken han ock gifte sig utan faderns tillstånd. För att föda sin familj, medan han i två år lefde på spänd fot med svärföräldrarna, slog han sig på porträttmålning; men då han icke förskönade sina original, utan snarare framdrog i ljuset alla deras ofullkomligheter och karakteristiska svagheter, råkade han snart i ogunst hos allmänheten. Detta tvang honom slutligen öfver till hans sanna sfär, nämligen satiren, med hvilken han först gjort uppseende och till hvilken hela samtiden kände sig dragen. Äfven de förnämste litteratörerna, Addison, Swift och Fielding, utmärkte sig på samma område, i det de upptogo och framhöllo det omgifvande lifvets svaga sidor. Detta vardt nu inom konsten H:s uppgift, för hvilken han lefde och dog, under en hårdnackad strid mot den mänskliga lasten och fåfängan, och han skaffade sig därmed en mängd fanatiska motståndare. Så uppträdde han genast mot den i England efter Karl II:s tidehvarf florerande otukten med en serie af 6 gravyrer, i hvilka han utan barmhärtighet skildrade dess drag. Denna serie var The harlot's progress (en glädjeflickas utveckling), med hvilken han grundlade sin lycka och äfven försonade sig med sina svärföräldrar. Därpå följde snart en ny serie af 8 gravyrer, som framställde en rumlares utvecklingshistoria, The rake's progress, hvilken väckte en storm af ovilja, emedan den klass af unga män, som därmed brännmärktes, länge varit ansedd som den förnämsta i samhället. Därefter kom Äktenskap på modet (i olja, i Londons nationalgalleri; se planschen, som ur serien återger Toalettscen), Dagens fyra tider, Nomadiserande skådespelerskor m. m. Inom denna gräns var och är H. en mästare. Försökte han sig däremot inom någon mera ädel och gratiös genre, misslyckades han (såsom i Mose, funnen af Faraos dotter), likasom han äfven å andra sidan kunde åstadkomma endast öfverdrifna karikatyrer och parodier utan värde, ofta obegripliga och rebusartade, såsom Lättrogenhet, Fanatism och vidskepelse, England och Frankrike m. fl. Andra serier, såsom Tuppfäktningen, Parlamentsvalen, Flit och lättja, hvilka särskildt slogo an på folket, förde honom till höjdpunkten af anseende och popularitet. Genom dessa sina arbeten hade H. vunnit ära och äfven en oberoende ställning. Emellertid hade han icke dess mindre många vedersakare, hvilka sade, att han saknade system och upphöjdhet i sina åsikter, att han icke hade förstånd om det sköna. För att tysta ned dessa kritiska stämmor sammanskref H. sitt berömda arbete Analysis of beauty (1753), i hvilket han sammanfattade sina idéer, framställde principerna för skönheten och, i opposition mot den äldre ideala skolans användande af den räta linjen, framhöll betydelsen af den